Anna Forsman (1869–1931) var J. K. Paasikivis första maka. De var gifta åren 1891–1931. Anna Forsman arbetade som föreståndarinna för folkhögskolan och lärare i finska samskolan i Lahtis. När familjen flyttade till Helsingfors ägnade sig Anna åt att uppfostra familjens fyra barn, representera tillsammans med sin man och sköta många politiska och samhälleliga förtroendeuppdrag. Hon avled i tuberkulos i 58 års ålder.
Anna Matilda Forsman föddes i februari 1869 i Kårböle i Helsinge socken. Hon var det tredje barnet till skolmästare Israel Forsman och hans andra hustru Anna Loviisa Toivonen. Hemmet var strängt religiöst. Utöver sina fyra syskon hade Anna fyra äldre halvsystrar från faderns första äktenskap. Annas halvsyster Helena Forsman, som efter moderns frånfälle blivit fosterdotter hos hennes gudmor, prostinnan Nathalie Crohns, verkade bland annat som föreståndarinna för Nya svenska samskolan i Helsingfors.
Änkeprostinnans skyddslingar
Familjerna Forsman och Crohns stod nära varandra i flera årtionden. Innan Israel Forsman blev skolmästare hade han jobbat som dräng i Crohns prästgård i Helsinge socken. På 1870-talet arrenderade Forsman Grejus gård, som var i Helsingfors stads ägo. Anna gick i högre svenska folkskolan för flickor. Våren 1883 fick hon ett utmärkt avgångsbetyg och fortsatte sin skolgång i Nya svenska samskolan.
År 1886 gick Israel Forsman i konkurs. Hela familjen Forsmans egendom såldes på exekutiv auktion. Vid denna tidpunkt var Anna 17 år och gick i samskolan. Hennes yngsta syster var nio år. Efter att Israel Forsman avlidit i januari 1889 gjorde arvingarna en ny konkursansökan. Modern flyttade med Anna och sina yngre barn till änkeprostinnan Crohns på Stenkulla i Dickursby.
Kvinnlig student i savolax-karelska nationen
Hösten 1890 inledde Anna Forsman naturvetenskapliga studier vid den filosofiska fakultetens fysisk-matematiska sektion vid Alexandersuniversitetet. Trots att hon hade nyländska och svenskspråkiga rötter gick hon med i den savolax-karelska studentnationen. På vårvintern deltog Anna i en gemensam skidutfärd för studenter från de savolax-karelska och tavastländska nationerna. Där träffade hon den kände fennomanen Juho Kusti Paasikivi.
Samma vår hade Anna Forsman kommit med ett långt inlägg i savolax-karelska avdelningen om de kvinnliga studenternas ställning. Hon krävde att kvinnliga studenter skulle betala medlemsavgift till sina nationer och att de också skulle få rösträtt på nationens möten. De kvinnliga studenterna skulle också befrias från “rektors särskilda uppsikt”. I april 1893 blev Anna Forsman invald i studentkårens förvaltningsnämnd som enda kvinna. Hon fick nästan 300 röster i valet. Våren därpå fick hon ännu fler röster i förvaltningsnämndsvalet.
“Där det finns kärlek, finns det rikedom”
Anna fokuserade mer på privata finska språkstudier än på naturvetenskap. Redan våren 1893 hade hon skrivit till den “högaktade och efterlängtade” magister Paasikivi och bett honom komma till Kangasala för sommaren för att lära henne finska. Den förälskade 22-åriga historiemagistern paddlade sin kanot varje dag från den tidigare klasskamraten K. A. Franssilas hemgård till Anna, som bodde på Sarkola. Brevväxlingen fortsatte på svenska, men någonting lyckades de unga tu åstadkomma i alla fall: Anna Forsman och Juho Kusti Paasikivi förlovade sig i hemlighet samma sommar. Den officiella förlovningen kunde dock firas först våren 1895.
Kärleken hade stor inverkan på de bådas liv. Juho Kusti beslutade att rikta om sina humanistiska studier till juridik, så att han skulle kunna skaffa sin kommande familj en tillräcklig försörjning, och Anna stödde honom på alla sätt. Då Juho Kusti, pressad av penningbrist, än funderade på att bli redaktör i Jyväskylä, än bankdirektör i Lahtis, uppmuntrade Anna fästmannen att koncentrera sig på sin avhandling. “Missä on rakkautta, on rikkautta” (där det finns kärlek, finns det rikedom), skrev hon till fästmannen på finska i september 1893. “Du blir doktor, såsom du från första början planerat, för i annat fall blir jag ju inte doktorinna. Du får inte begrava dina ursprungliga planer; om du gör det, får jag ångra att vi förlovade oss.”
Anna Forsman avstod småningom från sina egna studier. Hösten 1893 tog hon mot tjänsten som amanuens vid studentbiblioteket. Posten erbjöds ursprungligen Juho Kusti. Både Anna och Juho Kusti var utfattiga: bådas fäder hade blivit tvungna att sälja sina egendomar på auktion innan de avled. Inte bara Anna, utan också hennes släktingar satte sitt hopp till den begåvade fästmannen och hans lysande framtid. Hösten 1895 skrev Helena Forsman till sin syster Anna: “Jag tänker med glädje på den dag då jag kan säga ‘min syster, senatorskan’.”
Fattiga år i Lahtis
För att spara pengar återvände Juho Kusti Paasikivi till Lahtis. Han hade varit en av de mest synliga initiativtagarna till folkhögskolan i Lahtis, även om han på grund av sina studier inte kunde bli dess första föreståndare hösten 1893. Våren 1894 skrev Anna in sig som studerande vid folkhögskolan i Kangasala för att förkovra sina handarbetsfärdigheter. Där övade hon sig också att hålla föreläsningar. I juli 1894 räknade föreståndarinnan för folkhögskolan i Kangasala upp de framstående besökarna vid folkhögskolan i en artikel i Aamulehti. Hon nämner bland andra Hilda Käkikoski och Fredrika Wetterhoff. “Den tredje bland oss är studenten, fröken Anna Forsman från Helsingfors. Hon har med sin behagliga varelse ingjutit glädje i både unga och gamla hjärtan. Samtidigt som hon vistats här hos oss för att lära sig handarbete, har hon undervisat i naturvetenskap.”
Med stöd av dessa meriter valdes studenten Anna Forsman till föreståndarinna för folkhögskolan i Lahtis för läsåret 1894–1895. Hon höll föredrag om geografi, hälsovårdslära och botanik, ledde handarbetslektioner och gymnastik för damer och biträdde institutets andra manliga lärare inom undervisningen i räkning. Vid invigningen av terminen i början av november talade Anna om “de praktiska och teoretiska läroämnenas relation inom undervisningen i folkhögskolor”. Året därpå undervisade Anna i handarbete för damer, kyrkohistoria, hälsovårdslära, sång och gymnastik.
Även om eleverna till en början var förtjusta i sin föreståndarinna och bland annat gav henne en guldklocka till Annas dag 1894, ansträngde undervisningsarbetet Annas svaga nerver, och hon måste vårda dem genom sejourer på badhotell i Heinola och Sverige. Särskilt den dyra resan till Enköping hösten 1895 gick också på fästmannens nerver. När Anna begärde att Juho Kusti skulle komma till Sverige för att möta henne, svarade fästmannen i sitt brev: “Kära du, jag kan inte komma längre än till Riihimäki, för pengarna räcker inte till.”
Annas kontinuerliga sjukledigheter och “kantiga personlighet”, vilken Anna medgav själv att hon hade, ledde till allt större meningsskiljaktigheter med folkhögskolans föreståndare Franssila och slutligen även med August Fellman, som stödde folkhögskolan. Annas folkhögskolekarriär kom till ett slut sommaren 1896. Juho Kusti lyckades dock ordna så att Anna fick tjänst som lärarinna vid den nyligen inrättade finska samskolan i Lahtis.
I maj 1897 avlade Juho Kusti Paasikivi juris utriusque kandidatexamen, och den 1 juni blev Anna och Juho Kusti vigda hos änkeprostinnan Crohns på Stenkulla. Eftersom Juho Kusti satt ting i Hollola och arbetade som länsman i Asikkala och som privat advokat i Lahtis, bodde familjen kvar i Lahtis. På vårvintern 1898 blev Anna gravid, och hon fortsatte inte längre som lärare på hösten. Dottern Annikki Aarre föddes den 20 november 1898 i Helsingfors.
Småbarnsmor
De första åren i Helsingfors var ekonomiskt knappa, då Juho Kusti försörjde sin familj bl.a. med lågavlönade lärartjänster och arbetade på sin avhandling. På grund av forskningsarbetet måste han tillbringa långa tider utomlands: somrarna 1889 och 1900 arbetade han på riksarkivet i Stockholm, och sommaren 1899 studerade han vid universitetet i Leipzig. Även efter det tog nya tjänster och förtroendeuppdrag största delen av hans tid i anspråk.
Under denna period tillbringade Anna sin tid främst i barnkammaren. Annikki var drygt ett år gammal när Wellamo Anna föddes den 22 januari 1900. Systrarna var tre år och knappt två år när de fick sin första lillebror: Juhani Wilhelm föddes den 30 november 1901. I september 1903, då det yngsta barnet Varma Juho hade fötts, fanns det fyra småbarn i familjen, den äldsta av dem fyra år. Även om modern hade tjänstefolk och släktingar som hjälp utsattes hennes svaga nerver för prövningar. Anna skötte om familjens kvällsböner, men i memoarer har även stränga risbastur skildrats.
Senatorska och generaldirektörska
Familjens ekonomi och samhälleliga ställning blev bättre när Juho Kusti Paasikivi disputerade för juris utriusque doktorsgraden år 1901 och avancerade i sin karriär. Anna blev doktorinna och överdirektörska och började också delta i det offentliga livet. Hon gick med i skolbespisningsföreningen (Koulukeittolayhdistys, 1905) och Finska litteratursällskapet (1906). Hösten 1906 invaldes hon i kommittén för det finska partiets kvinnoorganisation i Helsingfors. Kvinnor hade fått rösträtt och alla partier började kämpa om kvinnornas röster i det förestående riksdagsvalet.
Anna Paasikivi gick med stor entusiasm in för valkampen. Juho Kusti förde samtidigt en framgångsrik kampanj i sitt eget valdistrikt. I mars 1907 talade Anna bland annat på en fest för kvinnorna i det finska partiet. Hon tackade kandidaterna Alexandra Gripenberg och Hilda Käkikoski med nästan poetiska ord: “… i detta ögonblick, då vi står inför porten till det lovade landet, i detta ögonblick, då vi som fullvärdiga människor träder fram för att dela på arbetet och dess resultat med det andra könet, i detta ögonblick förstår vi på ett levande sätt hur stark er tro var på att ljuset och friheten skulle komma, hur stor er kärlek var för oss slumrande!”
När Juho Kusti Paasikivi utsågs till chef för finansexpeditionen vid senatens ekonomiedepartement år 1908 fick Anna en ännu synligare ställning i kvinnoorganisationens valarbete och på de riksomfattande årsmötena i det finska partiet. År 1911 utsågs hon till kvinnoutskottets ordförande. Anna utvecklades till en skicklig talare och skribent på 1910-talet.
Även Juho Kusti hade förtroende för sin hustrus förmåga. När Paasikivi tackade nej till en kandidatur i riksdagsvalet år 1913 och ville lämna sina ledande uppgifter i det finska partiet, såg han till att Anna blev suppleant i partidelegationen. Han skrev till Anna, som åter befann sig på en badinrättning i Tyskland för att vila nerverna: “Du kan sköta ärendena i stället för mig.”År 1916 valdes Anna Paasikivi till ordinarie medlem i partidelegationen.
Fru i ett hus med många framstående herrar
År 1910 gick Juho Kusti Paasikivi med i bostadsaktiebolaget Oiva, som började bygga ett flervåningshus i Nervandersgatans bakersta sluttning. Invånarna fick flytta in i de nya moderna lägenheterna i maj 1911, även om det fortfarande var nödvändigt att göra omfattande efterhandsreparationer i huset.
De flesta av de framstående herrarna som flyttade in hade lärt känna varandra redan under studietiden, i politiken eller inom affärslivet, och deras hustrur hade släkt- eller vänskapsförbindelser sedan förut. Anna Paasikivis närmaste vän var Elsa Melander, som var gift med Meteorologiska institutets direktör Gustaf Melander. Elsa var dotterdotter till prost Crohns och genom det bekant med Anna ända sedan tiden på Stenkulla. Anna litade på Elsas husmorskunskaper och frågade ofta henne om råd. Även under Annas sjukdomsår var blåbär som Elsa konserverat och hälsosoppa som kokats på blåbären Annas favoriträtt.
De övriga fruarna i Oiva ansåg att Anna var energisk och impulsiv, men tyckte inte att hon var någon hushållsmänniska. Till vardags åt familjen Paasikivi rätt anspråkslöst, men till gäster kunde värdfolket beställa mat och smörgåsar från Kämp. Juhos och Annas högljudda familjegräl och den stränga disciplinen för barnen väckte uppmärksamhet. Barnen till bankens generaldirektör hade sällan fickpengar, och för medelmåttiga skolprestationer utdelades straff. När familjen flyttade till Skillnaden år 1921 höll Anna bland annat dansskola för sina döttrar och gymnastikklubb för fruar till medlemmarna i KOP:s direktion. Hon ordnade också storslagna fester.
Under den röda terrorn våren 1918 bodde familjen fortfarande i Oiva. Juho Kusti fanns på de rödas lista för personer som skulle gripas, och han höll sig undan hos bekanta. Annikki var en av de teknologflickor som smugglade vapen och ammunition till skyddskårister som gömde sig i Helsingfors. Pinan slutade när den tyske greven von der Goltz trupper intog Helsingfors. Von der Goltz blev familjebekant hos Paasikivis, och Anna inbjöds till och med att bli gudmor till grevens sondotter Astrid.
Herrgårdsfru på Jukola gård
Den allt starkare inflationen och livsmedelsbristen till följd av första världskriget fick också familjen Paasikivi att överväga att köpa en gård. Köpen hade dock fallit på de finlandssvenska godsägarnas ovillighet att sälja sina gårdar till finskspråkiga. Våren 1917 kritiserade Anna Paasikivi skarpt denna inställning i det finska partiets tidning Suomen nainen. Även den gård i Kervo som Paasikivis köpte i juli 1917 hade ursprungligen tillhört en finlandssvensk släkt. Gården fick namnet Jukola. Som en god herrgårdsfru höll Anna söndagsskola för barnen i trakten. När Juho Kusti måste stanna i flera månader i Dorpat under fredsförhandlingarna, ledde Anna arbetena på gården och rapporterade om dem till mannen.
Jukolas trädgård, som hade en yta på ett par hektar, blev Anna Paasikivis projekt, även om gården också hade en trädgårdsmästare. Upprinnelsen till Annas kärlek till trädgården skildras i berättelsen “Den gamla damen som planterade träd”, som publicerades i tidningen Joulujuhla år 1911. Förebilderna till berättelsen lär ha varit änkeprostinnan Crohns och trädgården på Stenkulla, men den avslutande meningen har Anna formulerat själv: “Älska naturen som er bästa vän, medan ni lever – som ni älskar den som kommer att vårda er efter att ni avlidit, ända till dess att alla blir kallade inför Herrens anlete.”
Dödssjukdom
Anna Paasikivi led av en ihärdig hosta som läkarna i åratal behandlade som katarr. År 1926 upptäcktes det att hon hade lungtuberkulos. Sjukdomen hade skördat många offer i familjen Forsman. Annas yngsta syster, husmodern Lydia Maria Serenius, hade avlidit i tuberkulos år 1907, i trettio års ålder. Snart konstaterades att även Paasikivis yngsta son, den 23-årige Varma, hade smittats med tuberkulos.
Anna och tidvis även Varma vårdades på lungsjukdomssanatoriet Agra i Schweiz. Eftersom Anna inte ville vara ensam på sanatoriet, turades släkt och vänner om att göra henne sällskap där. Anna var en besvärlig patient. Juho Kusti var tvungen att be att sanatoriets överläkare inte skulle avbryta behandlingen trots att “min hustru är mycket nervös och dessutom ytterst livaktig (lebhaft).” När behandlingen, som pågick i mer än ett år, slutfördes, byggdes separata lokaler för Anna och hennes sjuksköterska i övre våningen på Jukola. År 1930 flyttade familjen till en villa med 18 rum i bakre Tölö. Villan hade ritats av dottern Annikki. Även här fick Anna och sköterskan egna rum. På husets takterrass, som hade tak, kunde Anna vila i den friska utomhusluften även på vintern.
Hösten 1931 blev Annas tillstånd sämre. Juho Kusti, som också tyngdes av den ekonomiska depressionen och KOP:s svårigheter, led av sömnlöshet. Slutet kom ett par dagar före jul. Anna Paasikivi avled hemma hos sig den 22 december 1931 kl. 9.15. Hon blev 58 år gammal. Juho Kusti skrev i sin dagbok: Jag var i badrummet när Varma steg in, lade handen över sina ögon och sade: “Det är slut.” Anna hade varit mycket sjuk på natten. Hade kallat på sköterskan flera gånger. – – Vid den sedvanliga tiden kl. 1/2 8 på kvällen läste jag och Varma psalmen “Din sol går bort”.
Docent, författaren Kirsti Manninen är också manusförfattare till skådespelet Isännän aika (Husbondens tid), som berättar om familjen Paasikivis tid i Kervo.
Källor
1. Förteckningen över födda och döpta i Helsinge socken 1851−1865 och 1865−1880 SSHY.
2. Historiska tidnings- och tidskriftsarkivet, Nationalbiblioteket.
3. Paasikivi, Juhani: Monumentin sukua. Otava, 1999.
4. V. J. Palosuo: Merkkimiesten talo. Historiikki talosta jossa asuivat Hannes Gebhard, Lauri Ingman, J. K. Paasikivi ja monet muut vaikuttajat. Kirjayhtymä, 1986.
5. Polvinen, Tuomo: J.K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 1 1870–1918. WSOY, 1989.
6. Polvinen, Tuomo: J.K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 2 1918–1939. WSOY, 1992.
7. Rumpunen, Kauko (red.): ”Olen tullut jo kovin kiukkuiseksi.” J.K. Paasikiven päiväkirjoja 1914–1934. Kansallisarkiston ystävät – Riksarkivets vänner ry. 2000.
