Vad innebar Paasikivis undfallenhetslinje, dvs. “ärkesuometarianismen”, som han själv kallade den efter andra världskriget? En mer ingående studie visar att Paasikivis undfallenhet hade bestämda gränser. Jag behandlar särskilt hans avgörande gränsdragningar åren 1909, 1936 och 1948.
“Diplomatiska lögner. Fullkomligt lögnaktigt. Diplomaternas falskhet. Diplomatins lögner. Diplomatins och utrikespolitikens lögner.”
Denna anteckning skrev Paasikivi senare i marginalen intill sin dagboksanteckning av den 29 augusti 1939… Orsaken till hans vredesutbrott var att Tysklands sändebud i Finland, Wipert von Blücher, den 26 augusti 1939 meddelat att påståendena om att Tysklands och Sovjetunionens icke-aggressionspakt skulle ha tecknats på de baltiska ländernas och Finlands bekostnad var fullkomligt missvisande, völlig unzutreffend.
“2.9.[1946] Jag var på begravningsplatsen i förrgår och i går. Jag promenerade 1 1/2 timme båda dagarna. Det är som om man hälsade på hos gamla vänner och bekanta.
När jag stod vid Danielson-Kalmaris grav tänkte jag att han vänder sig i sin grav när han ser vilken ärkesuometarianism jag, hans gamle vän, varit inblandad i och fortsättningsvis är tvungen att vara med om.”
Vad är Paasikivis linje?
Rubriken för min studentuppsats vid Kuopio Lyceum var “Ekonomisk och andlig självständighet är förutsättningen för statlig självständighet (J. K. Paasikivi)”. Det var våren 1968. Som studerande av politisk historia samma höst upplevde jag den omvälvning av diskussionsklimatet som blev känd som studentrevolten. Den hade sannerligen inte Paasikivi som någon ledstjärna. I år är jag ordförande för kommittén för Paasikivis 150-årsjubileum och chefredaktör för den här webbplatsen www.jkpaasikivi.fi.
Vad är det hos Paasikivi som fortfarande väcker mitt intresse? Vad är det som fortfarande känns aktuellt i hans tankar och verksamhet i dag, vid 150-årsjubileet av hans födelse, 52 år senare?
Det hör till historiens grundkunskaper att vara förtrogen med J. K. Paasikivis verksamhet som statsminister under farans år 1944–1946 och som president åren 1946–1956. Jag har i flera föreläsningsserier behandlat Paasikivis tal på självständighetsdagen år 1944, då han verkat som statsminister i knappt tre veckor. Jag plockar fram några tankar ur detta grundläggande dokument för den linje som bär Paasikivis namn. De är aktuella än i dag.
Redan talets inledning träffar mitt i prick i denna vår av coronaepidemin lamslagna tid.
“Folkens livsväg är inte en sådan jämn klättring uppåt som vi helst önskar oss. Ibland leder den ned i en dal – en dal, som kan vara djup som en avgrund. Men från dalens botten leder en stig upp för sluttningen. Ibland stiger den långsamt, ibland är den brantare. Men den för oss alltid närmare de fria, vida landskapen där Guds himmel, hela tiden ljusare, öppnar sig framför oss.”
Talet innehåller grundstenar för Finlands utrikespolitik som gäller än i dag:
“Den viktigaste frågan som överskuggar allt i Finlands utrikespolitik är vår relation till vår stora granne i öster, Sovjetunionen – – Statlig självständighet och oberoende är en förutsättning utan vilken vårt folk inte kan leva lyckligt och belåtet och fullgöra sin uppgift – – Vår samhällsstruktur och livsåskådning är arvet av vår nästan 700-åriga förbindelse med Sverige.”
Paasikivis budskap är fortfarande aktuellt även inom inrikespolitiken.
“Vi kan fullgöra våra svåra uppgifter endast då en levande samhällelig anda råder – – I dag betonas demokratins betydelse, och det med fog – – De huvudsakliga problemen finns framför allt inom det ekonomiska området – – Det finns dock ett krav som är en grundförutsättning för allt: Vi måste arbeta energiskt och flitigt. Vi måste göra produktionen så stark som möjligt.”
Avslutningen av Paasikivis tal på självständighetsdagen är lika anslående som dess inledning:
“Denna dag i december är vårt nordliga land inhöljt i ett höstligt dunkel. Men snart börjar dagarna bli längre, och efter en tid begynner småningom våren sin ankomst. Solen börjar värma och människornas sinnen blir gladare och klarare. I Sockenskomakarna låter Aleksis Kivi en äldre man råda den yngre generationen: arbeta, spara och för dig alltid som en hederlig karl, så får allting ett gott slut, lyder den äldre mannens lära. Efter höstdimman kommer solen åter att stiga för att lysa allt varmare över vårt fria folk och vårt kära Finland, tillägger Kivi.
Kortfattat siktar Paasikivis linje på att den självständiga staten Finland och det finländska samhället, som bygger på nordiska demokratiska värderingar, ska överleva. Metoderna har varierat med åren.
Lex Paasikivi 1918: torparbefrielsen
För Paasikivi betydde “en levande samhällelig anda” genomförandet av nödvändiga reformer. Han växte in i politiken i det finska partiets anda av socialreformism och under iakttagande av det snellmanska målet att höja hela det finska folkets bildningsnivå. Finlands folk skulle växa upp och bli enhetligt, men det krävde också radikala samhälleliga reformer.
I reformernas kärna låg frågan om jorden; det gällde att förbättra den obesuttna befolkningens och torparnas ställning. Paasikivis första statsministerperiod år 1918 lämnade ett bestående spår i Finlands historia: torparbefrielsen.
År 2020 firas också 100-årsminnet av författaren Väinö Linnas födelse. Paasikivi och Linna förenas av ett viktigt ärende: torparfrågan. Torparfamiljen Koskela har en central position i Linnas trilogi Här under polstjärnan. Fadern Jussi röjer åkrar till prästgården, vilket leder till orättvisor som gör sonen Akseli förbittrad. Han griper slutligen till vapen och ansluter sig till den röda revolutionen. Akseli och hans bröder går med i Röda gardet, som inleder ett anfallskrig för att besegra den av Svinhufvud ledda borgerliga regeringen som sitter i Vasa.
Tragedin får sitt djup av att Svinhufvuds regering, i linje med sitt program, redan före upproret i januari 1918 hade gett ett lagförslag till riksdagen om torparnas rätt att lösa in sina torp. I juli 1918, samtidigt som Linnas romanfigur Akseli Koskela led på fånglägret för röda fångar efter det misslyckade upproret, godkände den ofullständiga riksdagen – där alltså inga socialister deltog – i praktiken enhälligt den lag som blev känd som torparbefrielsen. Med statsöverhuvudets befogenheter stadfäste Svinhufvud lagen i oktober, och efter utfärdandet av förordningar gick lagen i verkställighet i maj 1919.
Redan från början av sin politiska karriär var Paasikivi en av Finlands främsta planerare och genomförare av jordreformen. Paasikivi var riksdagsledamot från det finska partiet och verkade som ordförande för riksdagens lantbruksutskott, som beredde lösningen till frågan om jorden.
Om något personnamn ska användas om lagen om torparbefrielsen, är det lämpligaste namnet Lex Paasikivi. Torparbefrielsen ägde rum under hans tid som Finlands statsminister. Den som jobbade flitigast med beredningen av lagen var senator E. Y. Pehkonen, som ansvarade för senatens jordbruksexpedition. Det hävdas ofta att det var Lex Kallio av år 1922 som befriade torparna. Det är en missuppfattning som ska räknas som ett resultat av historiepolitiken. Lagen som bär Kyösti Kallios namn bidrog till torparbefrielsen endast genom att komplettera urvalet av metoder med tvångsinlösen, som kom att tillämpas i mycket liten omfattning.
Jordfrågan kan betraktas som den första gränsdragningen inom undfallenhetspolitiken i fråga om Paasikivi. För honom betydde socialreformism inte socialism. Han drog en gräns mot arbetarrörelsen, då den radikala falangen i SDP började prata om klasskamp och hetsa folket till revolution. På den här punkten blir också Väinö Linna feltolkad: hans verkliga hjälte i boken Här under polstjärnan är Janne Kivivuori, som avvisar den våldsamma revolutionen och ger sitt orubbliga stöd till socialdemokratiska metoder av Tanners typ.
Undfallenhetens gränser år 1909
Utrikespolitiskt är Paasikivi känd som en undfallenhetspolitiker. Termen härstammar från förryskningsperioden, dvs. ofärdsåren, i början av 1900-talet. Åsikterna om förryskningen av Finland delade utrikespolitikerna i två läger. På ena sidan stod de konstitutionella som krävde att lagen skulle följas. Deras förgrundsgestalt var riksdagens talman P. E. Svinhufvud. På andra sidan stod suometarianerna som förespråkade flexibilitet och kompromisser. Paasikivi tillhörde klart denna grupp.
Men även Paasikivis undfallenhet hade gränser. Det är särskilt intressant att studera var gränserna för eftergifter går.
Paasikivi var senator (minister) för statsfinanserna när de sista undfallenhetssinnade senatorerna från Edvard Hjelts regering slutligen avgick 1909. De ansåg att det inte längre var möjligt att rädda Finlands ställning med ytterligare eftergifter. I Paasikivis memoarer från ofärdsåren, som återfinns i denna portal, diskuterar han just denna gränsdragning. Hjelt skrev till kejsaren:
“Den statliga åskådning som senatens nuvarande medlemmar sedan länge representerat i både folkets riksdag och i sin övriga offentliga verksamhet är inte okänd för Ers Excellens. Betraktande det som vår skyldighet att göra allt som står i vår makt för att ordna alla ärenden mellan Finland och Ryssland på ett sätt som samtidigt motsvarar rikets intressen och lämnar de rättigheter som försäkrats Finland okränkta har vi följt Ers Excellens uppmaning att tillträda som medlemmar av senaten. Till vår sorg har vår verksamhet i syfte att uppnå ett sådan ordning varit resultatlös. Under året har konflikten blivit alltmer tillspetsad och hotar att vålla vårt folk olycka i den närmaste framtiden. Vi är således tvungna att erkänna för oss själva att det syfte i vilket vi tillträtt senaten och av vars berättigande vi fortfarande är djupt övertygade under de nuvarande omständigheterna verkar vara omöjligt att uppnå. Av denna anledning har vi ansett det riktigt att underdånigt anhålla om att Ers Excellens, när Ers Excellens lämnar förslag på senatens sammansättning under den kommande treårsperioden, låter bli att beakta ekonomiedepartementets nuvarande medlemmar.”
Gränsdragning mot nationalsocialismen och fascismen år 1934
Paasikivi drog upp klara gränser för undfallenheten också under sin tid som ordförande för Nationella Samlingspartiet åren 1934–1936. Han tog klart avstånd från ideologiska riktningar som hade sympatier för den tyska nationalsocialismen och den italienska fascismen. I oktober 1934 talade Paasikivi i Tammerfors och Viborg under rubriken “Demokrati eller diktatur”? Detta skedde endast drygt ett år efter att Hitler tagit makten i Tyskland.
Paasikivis gränsdragning mot de finländare som sneglade åt extremiströrelserna i Tyskland och Italien löd: “Huset ska repareras, inte rivas”.
Gränsdragning mot kommunismen hösten 1948
Den explosiva dynamiken i Paasikivis dagböcker härstammar från spänningen mellan hans användning av ett ändamålsenligt politiskt språk och verkligheten.
Den viktigaste gränsdragningen i fråga om undfallenheten ägde rum år 1948. Finland hade fullgjort villkoren i avtalet om mellanfreden som undertecknats i september 1944 och dessutom fallit till föga för många krav som övervakningskommissionen ställde och som överskred Finlands skyldigheter enligt fredsavtalet. Finland hade till exempel dömt landets krigstida ledare till fängelsestraff som så kallade krigsansvariga.
Finland och Sovjetunionen hade ingått ett fredsfördrag i Paris år 1947, och övervakningskommissionen hade lämnat landet. I april 1948 ingick Finland den pakt om vänskap, samarbete och bistånd som Sovjetunionen fordrade.
Efter detta tog Paasikivi klart avstånd från kommunisterna. Han utsåg K-A. Fagerholms socialdemokratiska minoritetsregering och gjorde upp ett hemligt program med 24 punkter som han predikade om på tumanhand för de ledande icke-kommunistiska politikerna. Nu gällde det att klart ta avstånd från kommunisternas frammarsch.
Programmet har publicerats i sin helhet på denna webbplats som bilaga till del 5 av Paasikivis biografi, som Tuomo Polvinen skrivit.
Målet var att förhindra att Finland successivt blev en kommunistisk diktatur. Programmets huvudpunkter var:
– Finlands självständighet och demokratiska ordning ska tryggas.
– Det är inte möjligt att göra större eftergifter för att tillgodose Rysslands militära intressen än de tecknade avtalen förutsätter.
– Handeln med Ryssland ska utvecklas, men Finland får inte bli beroende av den.
– Vi tillhör Norden och västländerna.
– “Vi själva, dvs. riksdagen och presidenten, men inte Moskva, bestämmer vilka personer som blir medlemmar i regeringen.”
– Icke-kommunisterna ska kategoriskt avvisa varje försök att påverka regeringens sammansättning.
– Sovjetunionens mål: “Först en folkfront och en samlingsregering där kommunisterna är med, sedan utveckla kommunisternas inflytande i regeringen så att den blir allt större och slutligen överlägsen, sedan överta ledningen för socialdemokraterna och slutligen en kommunistisk diktatur.”
– Vi måste slå vakt om vår rätt på allvar. “Vi för nu och vi har redan under gångna tider fört en andlig kamp om Finlands folks och rikes liv och existens.”
– Kommunisternas ringa väljarstöd i val har inte hindrat dem från att ta makten i Rumänien, Polen, Tjeckoslovakien och länderna på Balkan.
– En regering utan några kommunister kan göra sådana “omorganiseringar och rensningar som ska utföras för att den lagliga demokratiska ordningens vidmakthållande tryggas”.
Paasikivi avslutade:
“I denna min ståndpunkt ingår ingen fientlighet mot Sovjetunionen. Min ståndpunkt är tvärtom principiellt och grundligt vänlig gentemot Sovjetunionen och gentemot goda relationer mellan oss och Sovjetunionen. Om ryssarna iakttar avtalen och låter oss i fred sköta våra angelägenheter utifrån avtalen, så går allting bra.”
Professor Martti Häikiö är ordförande för kommittén för president Paasikivis 150-årsjubileum och chefredaktör för webbplatsen www.jkpaasikivi.fi. Han har bland annat gett ut biografier på Paasikivis nära arbetskamrater president P. E. Svinhufvud och statsminister Antti Hackzell.
