Ekonomi och politik flyter samman i Paasikivis verksamhet till den grad att när man studerar Paasikivi som ekonom bör man inte begränsa sig till några särskilda tidsperioder. I stället betecknar ordet en infallsvinkel till Paasikivis livsverk som helhet. För att få en övergripande bild gäller det inte bara att studera Paasikivis verksamhet utan också hans ekonomiska tänkande. Paasikivis oerhört omfattande skriftliga produktion, hans tal och hans rika dagboksanteckningar erbjuder exceptionellt goda möjligheter till en sådan studie.
Under liberalismens inflytande
Ekonomiska spörsmål utgjorde ett väsentligt inslag i Paasikivis karriär under alla dess tre huvudperioder. Den första perioden var verksamheten som en gammalfinsk politiker och tjänsteman från 1900-talets början till den av Paasikivi ledda senatens avgång hösten 1918. Den andra perioden omfattar Paasikivis tid som generaldirektör för Kansallis-Osake-Pankki under tiden mellan krigen, och den tredje perioden består av Paasikivis verksamhet under och efter andra världskriget. Det är en lockande tanke att försöka skilja på ekonomen Paasikivi som överdirektör för Statskontoret och som generaldirektör för affärsbanken Kansallis-Osake-Pankki och politikern Paasikivi som senator, statsminister, diplomat och Republikens president, men detta vore missvisande. I alla dessa skeden var han både politiker och ekonom.
I sina memoarer skriver Paasikivi att han fått sin utbildning i nationalekonomi under liberalismens inflytande. Han tillägger att hans senare erfarenhet som bankman förstärkte hans liberalistiska uppfattningar ytterligare. Paasikivi skrev dessa ord efter andra världskriget, då situationen präglades av statsmaktens långtgående ingrepp i det ekonomiska livet. I en dagboksanteckning från februari 1945 konstaterar Paasikivi, som då var statsminister: “Alla ärenden som vi behandlat under min tid i regeringen har varit sådana som vi inte hade under den liberalistiska tiden. Resultatet är nästan alltid att utfallet blir svagt.”
Liberalismen var emellertid endast en av de ideologier som påverkade Paasikivis verksamhet, och inte ens den viktigaste. Paasikivi var trots allt mer en elev till den konservativa J. V. Snellman än till 1700-talets liberaler Adam Smith eller Anders Chydenius, och hans verksamhet kan bäst förstås genom att beskriva honom som en pragmatisk konservativ. Ett inslag i denna bild är redan det att Paasikivi hittade sitt politiska hem i det gammalfinska partiet, som inte representerade den liberala inriktningen i politiken i Finland i början av 1900-talet, utan var en värdekonservativ och socialreformistisk rörelse. Detta syntes också i partiets finanspolitik.
Förespråkare för jordreformen
De ekonomisk-politiska åsikterna hos det gammalfinska partiets ledargestalter, såsom Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen och H. R. Danielson-Kalmari, anknöt främst till den tyska historiska skolan, som ägnade sig åt att bekämpa tidevarvets ekonomiska liberalism och utveckla en stark socialpolitik. Målet var att lindra motsättningarna i samhället och förhindra att socialdemokratin avancerade som en politisk kraft. De centrala företrädarna för den historiska skolan i Tyskland, Gustav Schmoller och Adolph Wagner, kallades ofta rentav för “katedersocialister” på grund av deras statscentrerade tänkande, trots att de politiskt var konservativa.
Ett centralt forum för den tyska historiska skolans verksamhet var Verein für Socialpolitik, som skolan grundat och som är ett av de äldsta och mest berömda ekonomivetenskapliga sällskapen i världen. Det tyska exemplets kraft i Finland beskrivs av att gammalfinnarna enligt dess mönster år 1884 grundade ett motsvarande ekonomisk-politiskt sällskap, Kansantaloudellinen yhdistys, vars första föreståndare blev Yrjö-Koskinen. Danielson-Kalmari verkade som föreningens föreståndare år 1903, och Paasikivi stod i tur 1908.
I gammalfinnarnas socialreformistiska ideologi hade ekonomisk politik och socialpolitik en fast anknytning till varandra, vilket låg helt i linje med de tyska förebildernas tankar. En av de främsta socialpolitiska frågorna i Finland, och den viktigaste frågan för gammalfinnarna, var den obesuttna befolkningens, till exempel torparnas ställning på landsbygden och genomförandet av jordreformen för att förbättra den. I början av 1900-talet var Finland ett mycket agrart land, även om industrin tagit stora utvecklingssteg, särskilt från 1890-talet. En stor majoritet av befolkningen fick fortfarande sin utkomst från lantbruksnäringarna. Enligt statistik som uppgjordes av den berömda Underkommittén för den obesuttna befolkningen fanns det i Finland år 1901 över 160 000 arrendejordbruk, vilket utgjorde cirka 60 procent av alla odlingar. Klassen av “legotagare”, inklusive familjemedlemmarna, uppskattades omfatta cirka 800 000 personer.
Paasikivi stiftade bekantskap med ledande personer i det gammalfinska partiet strax efter att han blivit student. Förhållandet till J. R. Danielson-Kalmari blev särskilt viktigt för Paasikivi. År 1900 gick Paasikivi med i Kansantaloudellinen yhdistys, och redan samma år höll han ett föredrag om den ryska bosättningspolitiken, som föreningen lät trycka. Föredraget visar föremålen för den unge Paasikivis intresse: Ryssland, jordreformen och rättshistoria, om vilket han även skrev sin doktorsavhandling. När Paasikivi, som endast var 29 år, förberedde sitt föredrag, hade han redan verkat som sekreterare i en kommitté som beredde användningen av ett anslag som kejsar Nikolaj II anvisat för anskaffning av jord till den obesuttna befolkningen.
Ett bevis på att Paasikivi i början av sin karriär uttryckligen profilerade sig som expert inom agrarpolitik var att när han år 1907 invaldes i Finlands första enkammarlantdag från det gammalfinska partiets listor, utsågs han omedelbart till lantbruksutskottets ordförande. Även under den följande lantdagen år 1908 ledde han i praktiken lantbruksutskottet i egenskap av utskottets vice ordförande, eftersom ungfinnarnas Jonas Castrén, som utsetts till ordförande, var sjuk.
Gammalfinnarna, precis som Paasikivi, representerade en starkt interventionistisk linje i frågan om jordreformen. Partiet arbetade för att jordlegoavtalen skulle regleras till torparnas fördel, så att faran för uppsägning av avtalen avlägsnades och orimliga arrendevillkor förhindrades. I detta avseende avvek Paasikivis ståndpunkt från ungfinnarnas och det svenska partiets företrädares, som i egenskap av liberaler förespråkade en långt förd avtalsfrihet och motsatte sig alla begränsningar i jordägarens rätt att besluta om kontrollen av sin egendom. Socialdemokraterna förespråkade i sin tur i princip att det privata jordägandet avskaffades, men beslutade dock i början av 1910-talet att som en åtgärd i första skedet kräva att torpen gjordes självständiga till villkor som föreskrevs i lag. Paasikivis och gammalfinnarnas socialreformistiska linje i torparfrågan placerade dem således på ett sätt i den politiska centern, mellan marknadsliberalerna och socialisterna.
Gammalfinnarnas jordreformspolitik, till vars utformning Paasikivi hade gett ett centralt bidrag, upplevde en viktig framgång år 1909, när den nya jordlegolagen föreskrev att den kortaste arrendetiden var 50 år och denna föreskrift utsträcktes retroaktivt också till avtal som ingåtts tidigare – en tanke som ungfinnarna och de svenska liberalerna hårt motsatt sig på juridiska grunder. Beslut om arrendena skulle fattas i lokala arrendenämnder. I lagen ingick också en paragraf om moratorium, dvs. frysning av avtalen, som förlängde alla gällande arrendeavtal så att de fortsatte minst till år 1916.
Under de följande åren förde riksdagen en skarp debatt om hur en tillspetsning av torparfrågan skulle förhindras när moratoriet gick ut. Våren 1913 presenterade Paasikivi en framsynt bedömning av läget i ett tal i lantdagen. Enligt honom var frågan om den obesuttna befolkningen och arrendatorerna av största betydelse för hela folket, och det var en av den sittande riksdagens viktigaste uppgifter att finna en slutgiltig lösning på den. “Jag tror att vårt folks framtid beror på ett framgångsrikt avgörande av denna fråga i mycket högre grad, kanske mer än av någonting annat.”
Den beslutsförmåga som Paasikivi efterlyste fanns inte. Arrendekommittén, som leddes av A. Oswald Kairamo och i vars kärngrupp Paasikivi ingick, lämnade sitt betänkande om torparärenden år 1914, men senatens proposition som anknöt till betänkandet föll i riksdagen. När inget avgörande uppnåddes, och när första världskrigets utbrott avbröt behandlingen av ärendet, föreskrev kejsaren med en ensidig kungörelse år 1915 att alla arrendeförhållanden förlängts tills vidare fram till dess att en slutlig lösning på dessa förhållanden uppnås. Paasikivi betraktade resultatet som ledsamt med tanke på riksdagens värdighet och ansåg att kejsarens kungörelse getts i olaga ordning, då riksdagen inte godkänt det. Kungörelsen förhindrade dock torparnas vräkning.
Statskontorets överdirektör och finansminister
År 1903 utnämndes Paasikivi till Statskontorets överdirektör. Genom detta blev den unga juris doktorn en av de centrala förvaltningsmännen i storfurstendömet Finland. Statskontoret skötte statens betalrörelse och statsskulden, men var också en av periodens främsta kreditgivare: stocken av lån som beviljats av statens medel var av samma storleksklass som de största affärsbankernas i Finland (Föreningsbanken i Finland, Kansallis-Osake-Pankki och Nordiska Aktiebanken). Statskontorets kreditgivning var emellertid ingående reglerad och de viktigaste besluten om att ge kredit fattades i senaten, vilket innebar att Paasikivis hade små möjligheter att dra upp självständiga riktlinjer. Statskontoret finansierade bland annat bygget av skolor och andra allmännyttiga projekt. Statskontoret hade också en avsevärd obligationsportfölj, som huvudsakligen innehöll placeringar i utländska statsobligationer.
Under sin tid som Statskontorets överdirektör fortsatte Paasikivi sin politiska verksamhet som riksdagsman och kortvarigt också som senator. År 1908 intog han nämligen den ledande posten inom Finlands finanspolitik i Edvard Hjelts senat, då han blev chef för senatens finansexpedition, dvs. senatens finansminister.
En av Paasikivis främsta prestationer under hans första period som senator var att skaffa ett stort utländskt lån till staten för finansieringen av Finlands järnvägsinvesteringar år 1909. Lånet var det största som staten tagit på mer än tio år, cirka 45 miljoner mark. Lånets betydelse för statsfinanserna beskrivs av det faktum att lånebeloppet motsvarade cirka 60 procent av statens årliga skatteinkomster. Det gick inte att få lånet från kapitalmarknaden i Paris, som Finland tidigare använt, eftersom franska regeringen krävde som villkor för lånet en försäkran att Finland inte skulle införa förbudslag. Då det inte var möjligt att ge ett sådant löfte, lyckades Paasikivi emittera lånet på kapitalmarknaden i London i stället för Paris. Finland hade aldrig verkat på denna marknad tidigare.
Paasikivis första period som senator blev kort, eftersom Hjelts senat avgick redan året efter dess utnämning på grund av en meningsskiljaktighet om de så kallade militärmiljonerna. År 1905 hade finska medborgare befriats från värnplikt i Rysslands armé, och i gengäld till detta krävde Rysslands regering att finländarna betalade sin andel av kejsardömets militära utgifter i pengar. År 1909 avslog riksdagen emellertid propositionen om militärmiljonerna, varvid kejsaren krävde att senaten betalade pengarna från Finlands statskassa i administrativ ordning, utan riksdagens godkännande. Tvisten ledde i november till att riksdagen upplöstes och Hjelts senat avgick.
Tvisten om militärmiljonerna fortsatte under de följande åren och ledde slutligen också till att Paasikivi lämnade posten som Statskontorets överdirektör. Statskontoret hade under Paasikivis tid som överdirektör årligen betalat de krävda militärmiljonerna till Rysslands rikskassa i enlighet med senatens beslut, trots att riksdagen inte godkänt dem. Frågan tillspetsades när riksdagen år 1913 godkände en klämresolution enligt vilken finländska tjänstemän inte kunde bidra till utbetalningen av militärmiljonerna utan att bryta mot lagen. Udden av riksdagens utlåtande var skarpast riktad mot Paasikivi, som beslutade att avgå från Statskontoret. Han motiverade beslutet genom att konstatera:
“Riksdagens utlåtande innehöll ett uttryck av klander och anklagelser, formulerat på ett mest iögonfallande sätt och riktat mot Statskontorets direktion, och naturligtvis i första hand mot dess ordförande. Visserligen erkänner jag inte att detta utlåtande var juridiskt riktigt, men eftersom riksdagen är folkets lagliga riksdag har detta utlåtande haft en så pass stor verkan att det befriat mig från de moraliska bekymmer och tvivel som i annat fall förhindrat mig från att lämna min post vid Statskontoret.”
Från politiken till banken – och tillbaka
Efter att Paasikivi beslutat att avgå från Statskontoret sökte han en ledig tjänst som medlem i direktionen för Finlands Bank, men bankfullmäktige nominerade inte honom ens som kandidat. Till tjänsten utsågs bankkommissarie Karl Basilier, som hade en betydligt mer anspråkslös meritlista. Året därpå (1914) uppnådde Paasikivi sitt mål, som var att inleda en bankkarriär, då kan kallades till medlem i Kansallis-Osake-Pankkis direktion och redan samma år till bankens generaldirektör.
Vid denna tidpunkt var Kansallis-Osake-Pankki Finlands näst största affärsbank. Paasikivi berättar att när han beslutat att etablera sig i bankbranschen utbrast hans bäste vän Ernst Nevanlinna – som enligt Paasikivi var en man av “idéer och ideal” – till honom: “Stackars bror, vad du har råkat ut för.” Paasikivi blev dock hemmastadd i Kansallis-Osake-Pankki, som växte snabbt under hans tjugoåriga period som generaldirektör. Under hans ledning växte den till Finlands klart största affärsbank trots att dess främsta konkurrenter, Föreningsbanken i Finland och Nordiska aktiebanken fusionerades år 1919 och antog namnet Nordiska Föreningsbanken.
Att sluta som politiker och tjänsteman och bli generaldirektör för en storbank var slutligen inte ett så stort steg som man skulle kunna tänka sig. Som direktör för Kansallis-Osake-Pankki blev Paasikivi naturligtvis företagsledare, men hans samhälleliga intressen fanns starkt med i bilden även under denna period. Detta passade väl in på bankens karaktär: Kansallis-Osake-Pankkis grundare betraktade inte banken enbart som ett affärsföretag, utan även som ett ideologiskt projekt som skulle förstärka det finskspråkiga affärslivets utveckling och arbeta för att den finskspråkiga delen av befolkningen blev förmögnare. I bankens förvaltningsorgan arbetade finskhetsrörelsens ledande politiker och akademiker. Detta kom att prägla KOP:s verksamhet i flera årtionden.
Paasikivi återvände kortvarigt från banken till politiken år 1918, då han efter inbördeskrigets slut valdes till vice ordförande för senatens ekonomiedepartement (i dagens termer till statsminister). Han blev således den andra statsministern för det självständiga Finland. Paasikivis regering satt från maj till slutet av november 1918, då Tysklands förlust i världskriget krävde en omriktning av politiken i Finland, vilket innebar att regeringen måste avgå.
Paasikivis senat hade stött sig på det kejserliga Tyskland i utrikespolitiken och även ekonomiskt. Handelspolitikens villkor definierades av avtalet om de ekonomiska och handelsförbindelserna som Finland ingått med Tyskland våren 1918 som en del av en bredare överenskommelse som också omfattande ett tyskt militärt ingripande i Finland som stöd för de vita. Avtalet har allmänt betraktats som mycket ofördelaktigt för Finland eftersom det gav Tyskland exceptionellt stora befogenheter att ingripa i Finlands näringsliv och kontrollera Finlands utrikeshandel efter sina egna intressen.
När Paasikivi presenterade programmet för sin regering i riksdagen i juni hänvisade han försiktigt till problemen i de finsk-tyska ekonomiska relationerna. “Vårt lands självständighet är ett resultat av Tysklands och dess allierades segerrika krigföring och av det diplomatiska och militära bistånd som Tyskland gett oss. Då ett ekonomiskt starkt Finland är ett nödvändigt villkor för att vi ska kunna bevara vår självständighet, ska vi hoppas att det inte kommer att vålla oöverstigliga hinder att upprätthålla ekonomiska relationer mellan Finland och Tyskland som är tillfredsställande för de båda parterna.”
I Finland rådde en hård livsmedelsbrist, och förhoppningen var att få spannmål och andra livsmedel från Tyskland. I detta skede av kriget var även Tysklands egen livsmedelssituation nästan katastrofal, och därför hade landet ingen större beredskap att sälja spannmål till Finland. I praktiken var utrikeshandeln år 1918 mycket liten. Dess volym utgjorde endast cirka 10 procent av nivån före kriget.
Även i fråga om skötseln av statsfinanserna arbetade Paasikivis senat i ett mycket svårt läge, och regeringen blev tvungen att använda metoder som Paasikivi tidigare skulle ha motsatt sig häftigt och motsatte sig även senare. Som en nödlösning blev regeringen tvungen till omfattande låntagning från Finlands Bank. Denna “sedelfinansiering” av utgifter gjorde att inflationen blev dramatiskt snabbare. För att bromsa upp nedgången av finska markens värde på valutamarknaden och för att spara på de knappa utrikesvalutorna verkställde Paasikivis senat en heltäckande reglering av valutahandeln. Det blev först Rafael Erichs regering som lyckades avveckla denna reglering två år senare.
Utöver dessa åtgärder som föranleddes av de exceptionella omständigheterna gjorde Paasikivis senat också avgöranden som kom att ha inverkan långt in i framtiden. Ett av dessa var att betydligt utvidga statens företagsverksamhet, när senaten beslutade att förvärva aktiemajoriteten i företaget W. Gutzeit & Co till staten. Detta bolag, som ursprungligen var i norsk ägo, representerade storindustri som hade en betydande ställning i Finland. Bolaget var ledande inom användningen och förädlingen av skogsresurserna i östra Finland. Genom förvärvet av Gutzeit fick staten också alla betydande forsar i Vuoksens sjösystem i sin ägo. Enligt Paasikivi hade köpet nationalistiska motiv: man ville försäkra sig om att “utländska finanskretsar” inte fick “tillgång till Finlands forsar och skogar”.
Paasikivis senat drev också igenom lagen om torparbefrielse, som riksdagen godkände i juli 1918. Lagen byggde i stor utsträckning på jordlegokommitténs betänkande av 1914. Riksföreståndare Svinhufvud stadfäste lagen i oktober, och efter verkställighetsförordningarna inleddes lagens verkställighet i maj 1919. På detta sätt nåddes ett avgörande i jordreformfrågan, som varit en fråga som delat riksdagspartierna och hela folket en lång tid och som varit Paasikivis viktigaste politiska arbetsfält i nästan två decenniers tid.
Att det äntligen blev möjligt att genomdriva jordreformen berodde på många bidragande orsaker. Inbördeskriget och ryska revolutionen hade gjort stämningen mer gynnsam även för radikala reformer i syfte att lindra samhälleliga missförhållanden. En annan faktor var inflationen, som skjutit i höjden under världskriget. Märkligt nog underlättade inflationen genomförandet av reformen; då inlösenpriset på jorden fastställdes utifrån den prisnivå som rådde före kriget, men jordägarna fick sina ersättningar efter kriget i pengar som förlorat i värde, blev reformen ekonomiskt möjlig.
Marknadsliberal
På 1920-talet skedde det tydliga förändringar i Paasikivis ekonomisk-politiska tänkande. De tidigare socialreformistiska tankarna hamnade i bakgrunden eller försvann helt, och följdes av en klart mer ideologisk, marknadsliberal inriktning. Den tyska historiska skolan ersattes som en central inspirationskälla av den neoklassiska inriktningen inom ekonomi, särskilt i den form som svensken Gustav Cassel presenterade den. Detta gällde inte bara Paasikivi, utan den finländska ekonomisk-politiska eliten i gemen.
Cassel var även i övrigt kanske den internationellt mest inflytelserika ekonomen under perioden mellan världskrigen, tills John Maynard Keynes tankar började vinna större inflytande på 1930-talet. Cassels – och även Paasikivis – tanke var att man skulle sträva att minska statens ingripanden i näringslivet och att tillåta marknadsmekanismen att fungera så fritt som möjligt. I den praktiska politiken innebar detta att man skulle återgå till guldmyntfoten, vilket ägde rum i Finland i början av 1926, och att hålla skatterna på en låg nivå för att öka den privata kapitalbildningen.
1920-talet var en tid av ekonomisk optimism och stora planer i Finland. I egenskap av direktör för en stor affärsbank blev också Paasikivi indragen i detta. År 1918 grundades Suomen Valtamerentakainen Kauppa Oy, som blev de finskspråkiga affärsmannakretsarnas storslagna försök att ta en ledande ställning inom exporten av produkter från skogsindustrin och importen av kaffe, socker och andra “kolonialvaror” och bilar till Finland. Kansallis-Osake-Pankki var Suomen Valtamerentakainen Kauppa Oy:s huvudfinansiär, och Paasikivi verkade en tid som ordförande för bolagets förvaltningsråd. Den unge Risto Ryti, som senare blev chefdirektör för Finlands Bank och Republikens president, verkade inledningsvis i bolagets direktion, och Paasikivi lärde känna Ryti bra senast under denna period. Valtamerentakainen Kauppa hamnade emellertid snart i svårigheter på grund av en alltför stor, kanske till och med våghalsig risktagning och måste läggas ned.
När Finlands Banks chefdirektör Otto Stenroth blev tvungen att avgå år 1923 på grund av anklagelser om insideraffärer, bad Ryti, som vid denna tidpunkt var finansminister, att Paasikivi skulle bli chefdirektör för Finlands Bank. Paasikivi var dock inte intresserad av posten, då han antog att han inte skulle klara sig med den lön som betalades till centralbankens chefdirektör, och för att han inte ville arbeta underställd den politiska bankfullmäktige som en del av en heterogen direktion där det rådde många åsikter. Paasikivi hade redan blivit van vid sin ställning i Kansallis-Osake-Pankki, där han i praktiken var enväldig och välbetald. Kanske han också fortfarande var bitter för den ringaktande behandling som han utsattes för när han ansökte om en tjänst vid Finlands Bank tio år tidigare.
Paasikivi ångrade sig senare sin risktagning på 1920-talet. I början av år 1930 skrev han i sin dagbok: “Först när jag varit i banken 8 à 10 år började jag förstå saker. Det behövs alltså erfarenhet av både banken och affärslivet. Tjänstemän och forskare förstår det inte. Men det räcker inte enbart med erfarenhet. Det fostrar endast rutininriktat folk. Man ska samtidigt tänka – vara en erfaren tänkare.” Man kan gissa sig till att Paasikivi avsåg sig själv med orden “erfaren tänkare”.
Krishanterare
Även om Paasikivi under sina år som bankdirektör inte var med i dagspolitiken, var han en av de viktigaste personerna inom ekonomiska politiken under denna period. Tillsammans med chefdirektören för Finlands Bank Risto Ryti och socialdemokraternas starke man Väinö Tanner och några andra tillhörde Paasikivi den kärngrupp inom vilken många av de viktiga besluten om Finlands ekonomiska politik fattades på 1920- och 1930-talen.
År 1928 hamnade Finlands penningmarknad plötsligt i kris, och 1920-talets konjunkturuppgång bröts. Paasikivi, som i övrigt kom väl överens med Ryti, betraktade Finlands Banks alltför lössläppta penningpolitik efter återvändandet till guldmyntfoten som orsaken till Finlands penningmarknadskris. Under de följande åren drabbades Finlands samhällsekonomi av den allmänna depressionen som rådde i världen. I Finland innebar denna världsnöd arbetslöshet och vidsträckta skuldproblem som ledde till exekutiva auktioner, särskilt inom lantbruket. Bankerna blev föremål för hård kritik från den s.k. kristidsrörelsen på grund av den höga räntenivån.
Paasikivi ansåg att 1930-talets depression orsakats av att staterna och centralbankerna under de föregående åren stört marknadsmekanismens verksamhet i alltför hög grad. Enligt hans uppfattning visade de höga räntorna att krisen handlade om kapitalbrist som stimulansåtgärder som staten genomförde inte kunde avhjälpa. Statens upplåning skulle endast minska de medel som stod till buds för privata aktörer och därigenom göra situationen värre. Dessa tankar styrde arbetet också i nämnden för minskning av de statliga utgifterna som tillsattes 1931 och där Paasikivi var ordförande.
I praktiken tvingade krisen även Paasikivi att avvika från den renläriga tron på marknadsmekanismen. Som ordförande för Bankföreningen i Finland när 1930-talets kris var som värst, var Paasikivi initiativtagare, då bankerna ingick en räntekartell i syfte att sänka depositionsräntorna och genom detta skapa förutsättningar för lägre låneräntor. När Finlands tredje största bank, Maakuntain Osakepankki, på grund av stora kreditförluster hamnade i kris år 1931, gick Paasikivi med på att fusionera banken med Kansallis-Osake-Pankki med Finlands Banks stöd. När England lämnade guldmyntfoten i september 1931 rekommenderade Paasikivi för Risto Ryti att Finland skulle följa exempel. Ryti var till en början motsträvig, men blev tvungen att ge sig två veckor senare.
När Paasikivi lämnade posten som generaldirektör för Kansallis-Osake-Pankki år 1934, upplevde Finlands ekonomi redan en stark uppgång. Han lämnade inte sin roll som politisk opinionsbildare, utan fortsatte i ledningen av Centralhandelskammaren och fungerade också en tid som ordförande för samlingspartiet. Gång på gång varnade Paasikivi i sina tal för totalitarismens frammarsch i Europa och för hur spridningen av en protektionistisk handelspolitik var till skada för den ekonomiska tillväxten i allmänhet och för små länders framgång i synnerhet. I ett föredrag år 1934 sade han:
“Om den inriktning som stramar åt den ekonomiska verksamheten i världen och särskilt i Finland fortsätter, och om de prognoser, som även framförts hos oss, om en lägre levnadsstandard för folken besannas, kan också vi – på grund av mänsklighetens irrationalitet – hamna i svårigheter redan inom en snar framtid. Det är i linje med våra levnadsvillkor att hoppas att föreställningarna om planekonomi o.d. får så lite uppslutning i världen som möjligt och att den internationella handeln åter kan bedrivas mer fritt.”
Efter andra världskriget steg Paasikivi åter en gång in i rikspolitikens centrum, trots sin höga ålder. Han blev statsminister i november 1944 och Republikens president våren 1946. Nu riktade Paasikivi, som känt är, sitt huvudsakliga intresse till utrikespolitiken, men i läget efter kriget krävde också ekonomiska problem hans uppmärksamhet. Inte heller under denna tid var det möjligt att skilja den ekonomiska politiken från utrikes- och socialpolitiken. Varubristen var skriande, utrikeshandeln skulle startas om nästan från noll, och valutareserverna motsvarade tidvis inte mer än ett belopp som motsvarade importen under ett par veckor. Trots pris- och löneregleringen accelererade inflationen till den grad att år 1945, då Paasikivi var statsminister, så gott som fördubblades levnadskostnaderna. Till råga på måttet kom krigsskadeståndet som skulle erläggas till Sovjetunionen. På grund av det var det inte bara ekonomiskt utan även utrikespolitiskt nödvändigt för Finland att få produktionen i gång.
Genast i början av Paasikivis period som statsminister blev frågan om anskaffning av jord för befolkningen som evakuerats från Karelen och för frontmännen den mest brådskande ekonomiska och sociala frågan. I början av 1945 konstaterade han att det nu gällde att ägna största uppmärksamhet åt att placera ut karelarna. “Det är, vid sidan av krigsskadeståndet, ett så stort uppdrag för oss, att det går över våra krafter att samtidigt försöka sköta andra spörsmål.”
Sammanlagt hade cirka 420 000 personer evakuerats från Karelen. Största delen av dem var lantbruksbefolkning. Med tanke på Paasikivis karriär var läget exceptionellt, men bekant: han hade tjänat sina politiska sporrar inom arbetet med jordreformen. Nu, ett halvt sekel senare, när han redan hade slutet av sin karriär inom synhåll, fick han genomdriva en ny jordreform som var lika omfattande som den första men som dessutom skulle genomföras på mycket kort varsel.
Paasikivi förstod naturligtvis både den politiska nödvändigheten och de sociala grunderna för utplaceringen av de evakuerade karelarna, men å andra sidan ansåg han inte att det var klokt att minska lägenhetsstorleken genom omfördelning av den existerande åkerarealen. Han ansåg att det var ett bättre alternativ att röja nya åkrar för den evakuerade befolkningens bruk. Den del av Karelen som Finland avträdde till Sovjetunionen hade ju stått för 12 procent av den totala odlingsarealen i Finland. Paasikivis tänkande byggde nu i högre grad på ekonomiska synpunkter än då torparlagen bereddes. Med tanke på den ekonomiska effektiviteten såg Paasikivi att en alltför stor del av arbetskraften höll på att förbinda sig vid småbruket, som hade låg avkastning. Därför fanns det svaga ekonomiska motiveringar för att minska lägenhetsstorleken genom att dela gårdar.
På grund av de tvingande omständigheterna stiftades lagen om anskaffning av jord i syfte att placera ut de evakuerade karelarna och frontmännen mycket snabbt, redan i maj 1945. Med stöd av lagen överläts sammanlagt cirka 2,8 miljoner hektar mark. Cirka hälften av dessa marker hade lösts in från privata jordägare. Även Paasikivis egen gård, Jukola i Kervo, blev tvungen att överlåta jord.
I sista skedet var lagens mest omtvistade punkt besparandet av de svenska områdena för utplacering av finsktalande befolkning. Detta motsvarade Paasikivis åsikt eftersom han betraktade det som rimligt att utplaceringen av evakuerade karelare inte skulle rubba den språkliga balansen i kommunerna. Han ville inte heller genomföra utplaceringen på ett sätt som skulle äventyra Finlands goodwill i de övriga nordiska länderna.
Byggare av internationella ekonomiska relationer
Under sin period som president ägnade sig Paasikivi, som känt är, särskilt åt att etablera Finlands utrikespolitiska ställning. I det kalla krigets värld hade relationerna med öst och väst också en avsevärd ekonomisk dimension. Det var livsviktigt för Finland att få tillträde till marknaderna i väst. Samtidigt var det nödvändigt att upprätthålla goda relationer med Sovjetunionen. De ekonomiska relationerna västerut hade en omedelbar ekonomisk betydelse också av den anledningen att Finland, som efter kriget led av en svår valutabrist, var i stort behov av utländska dollarkrediter för återuppbyggnaden och även för krigsskadeståndsindustrin.
Inledningsvis hade Finland fått kredit från USA, men när president Paasikivi hösten 1946 diskuterade nya krediter med USA:s ambassadör Hamilton, avvisade denne begäran om krediter riktade till USA tills vidare och uppmanade Finland att gå med i Världsbanken och Internationella valutafonden i stället. Paasikivi uppskattade att detta blev möjligt först när Finland blivit antagen som medlem i Förenta nationerna. (Detta skedde i själva verket mycket senare). Han vädjade till Hamilton med orden: “Vi vill åtgärda våra svårigheter så att vi behåller vår frihet. Därför riktar vi våra begäran om hjälp till väst. Vi vill inte vända oss till öst.”
Paasikivi informerade Finlands Banks chefdirektör Sakari Tuomioja och handels- och industriminister Uuno Takki om samtalet. Detta samtal inledde en process som ledde till att Finland år 1948 blev medlem i de så kallade Bretton Woods-organisationerna, dvs. i Världsbanken och Internationella valutafonden, och som samtidigt inledde Finlands anslutning till den ekonomiska integrationen i väst.
I juni 1947, då Finlands ansökan om medlemskap i Internationella valutafonden fortfarande var under behandling, fick Finland tillsammans med de övriga länderna i Europa inbjudan att delta i en konferens om den så kallade Marshallplanen i Paris. Marshallhjälpen, som USA riktade till återuppbyggnaden av Europa, skulle ha haft stor ekonomisk betydelse för Finland. Sovjetunionen ansåg däremot att Marshallplanen gick ut på att grunda ett block mot Sovjetunionen och meddelade att landet väntar sig att Finland avstår från att gå med i planen. President Paasikivi stod inför ett val. Frågan diskuterades i en veckas tid, varefter regeringen godkände Paasikivis utkast till ett avslående svar på inbjudan till Finland. “Detta är bedrövligt”, skrev Paasikivi i sin dagbok.
Paasikivis ekonomiska linje
Paasikivi har ofta karaktäriserats som en realpolitiker. Denna benämning föranleds av hans utrikespolitiska tänkande. Samma realism syns ofta också i Paasikivis agerande i ekonomiska frågor. Ingen finanspolitisk renlärighet hindrade honom från att handla i enlighet med de rådande omständigheterna på sådant sätt som han såg dem, oavsett om det var fråga om torparnas ställning, statens medverkan i Finlands skogsindustri eller avvecklingen av guldmyntfoten. Liberal? Kanske i princip, tidvis, och till ett visst mått. Men i praktiken var han i grund och botten alltid, och även i sin finanspolitik, en pragmatisk konservativ. Italienaren Giuseppe Tomasi di Lampedusa sammanfattar den pragmatiska konservatismens väsen i sin roman “Leoparden” genom att konstatera att om vi vill att allting förblir oförändrat ska allting förändras. Detta skulle också ha kunnat vara Paasikivis motto. Han insåg att han alltid verkade i en historisk situation och försökte inrikta sig enligt det som historien vid den aktuella tidpunkten väntade sig av beslutsfattarna. Han var således i grunden snellmansk.
Politices doktor Juha Tarkka är nationalekonom som också forskat i ekonomihistoria. Han är chefredaktör för Kansantaloudellinen aikakauskirja sedan år 2020. Han har fungerat som forskningsavdelningens chef och direktionens rådgivare vid Finlands Bank.
Källor
1. Yrjö Blomstedt: Valtiokonttori 1875−1975. Statens tryckericentral, 1976.
2. Yrjö Blomstedt: Kansallis-Osake-Pankin historia. Osa 1: 1889−1939. Kansallis-Osake-Pankki, 1989.
3. Jorma Kalela: Pulapolitiikkaa. Valtion talous- ja sosiaalipolitiikka Suomessa lamavuosina 1929−1933. Arbetarrörelsens ekonomiska forskningsinstitut, 1987.
4. Pertti Luntinen: Sotilasmiljoonat. Historiallisia tutkimuksia 125. Suomen historiallinen seura, 1984.
5. J.K. Paasikivi: Paasikiven linja 2: Juho Kusti Paasikiven puheita ja esitelmiä vuosilta 1923−1942. WSOY, 1956.
6. J.K. Paasikiven päiväkirjat 1944−1956. Ensimmäinen osa: 28.6.1944 − 24.4.1949. WSOY, 1985.
7. J.K. Paasikivi: Paasikiven muistelmia sortovuosilta I-II. WSOY, 1986.
8. Tuomo Polvinen: J.K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 1, 1870−1918. WSOY, 1989.
9. Tuomo Polvinen: J.K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 2, 1918–1939. WSOY, 1992.
10. Viljo Rasila: Suomen torpparikysymys vuoteen 1909. Historiallisia tutkimuksia 59. Suomen historiallinen seura, 1961.
11. Viljo Rasila: Torpparikysymyksen ratkaisuvaihe. Kirjayhtymä, 1970.
12. Kauko Rumpunen (red.): Olen tullut jo kovin kiukkuiseksi. J.K. Paasikiven päiväkirjoja 1914−1934. Kansallisarkiston ystävät – Riksarkivets vänner, 2000.
13. Uusi Suometar 13.6.1918.
14. Pekka Virtanen: Maareformit itsenäisessä Suomessa. Maankäyttö 3/2003.
