“Människorna i andelsrörelsen är stolta över att ha fått räkna president Paasikivi bland rörelsens namnkunniga förgrundsgestalter.” Så skrev andelsrörelsens tidning Suomen Osuuskuntalehti i slutet av år 1956, då tidningens förläggare Sällskapet Pellervo fått bud om att Republikens president Juho Kusti Paasikivi avlidit.
Paasikivi hade många roller under de nästan sex årtionden som han medverkade i andelsrörelsen. Han var en energisk socialreformistisk tänkare, vilket var typiskt inom andelsrörelsen, och en av de första som forskade kring kooperation i Finland. Han blev personmedlem, jurist och styrelsens sekreterare i den kooperativa föreningen Sällskapet Pellervo, och slutligen även medlem i föreningens styrelse. Han blev dessutom expert och rådgivare i frågor som gällde lagen om andelslagsverksamhet och utarbetade modellstadgar och handböcker. Ytterligare var han en av grundarna av Andelskassornas Centralkreditanstalt-Aktiebolag och medlem i bolagets förvaltningsråd. I sina nya uppgifter spelade han rollen som finansiär av andelsföretag. Som Republikens president verkade Paasikivi som den kooperativa folkrörelsens statliga symbol – han var presidenten som i sin ungdom arbetat för ett ekonomiskt och socialt uppsving för stora medborgarkretsar i Finland.
Andelsrörelsens uppkomst i Finland
Andelsrörelsen i Finland fick sin början i skiftet av 1900-talet. De faktorer som bidrog till dess uppkomst var både ekonomiska och sociala. En utlösande faktor för utvecklingen var att det uppstod en kris som gällde Finlands ställning som en del av det ryska imperiet.
1800-talet präglades av utveckling inom tekniken och trafiken, industrialisering, urbanisering, ekonomisk tillväxt och framsteg inom bytes- och penninghushållningen. Samtidigt rådde en brist på social och ekonomisk balans mellan olika befolkningsgrupper, vilket skärpte samhällsrelationerna. Arbetare och småbrukare hade en svag ställning, vilket beredde ett underlag för framväxten av nya tankar. Socialistiska ideologier ökade i popularitet.
Tysklands återförening och ökande styrka förändrade stormaktsrelationerna, vilket också återspeglades i Finland. Ryssland tog ett hårdare grepp om sitt gränsland, vilket väckte en stark reaktion bland storfurstendömets invånare och fick dem att söka efter en nationell sammanhållning.
Reformvänliga personer grundade Sällskapet Pellervo år 1899 för att främja den kooperativa ideologin. Tanken var att samla stora mängder medborgare kring ekonomiskt samarbete i andelslag, ömsesidiga företag och vid behov även i aktiebolag, så att det genom framgångsrik affärsverksamhet var möjligt att förbättra medlemmarnas ekonomiska och sociala ställning. Den kooperativa rörelsens främste ideolog och organisatör var doktor Hannes Gebhard. Enligt hans slagkraftiga formulering var andelslagen “rentav affärsföretag vilkas grundläggande tanke är att tränga undan privata företagare och kapitalinnehavare, så att affärsvinsten tillfaller medlemmarna i den förening i vars verksamhet vinsten uppkommer”.
Förenklat kan man säga att den kooperativa organisationen och andelsrörelsen hade sin upprinnelse i en utländsk ekonomiskt-social innovation, kombinerat med senatens näringspolitik och förutsättningar och nätverk hos personer som tillhörde de bildade kretsarna i landet.
Lagen om andelsverksamhet, som stiftades på Pellervos förslag år 1901, gjorde det möjligt att bilda andelsföretag. Jordbrukare, arbetare och reformsinnade personer från de bildade kretsarna i Finland samarbetade för att bilda bland annat andelskassor, andelsmejerier och andelshandlar jämte centralaffärer. Genom detta fick en helt ny affärsmodell och sektor inom näringslivet sin början. Utvecklingen gick slutligen snabbt. Under 1900-talets första årtionden utvecklades andelsverksamheten till en betydande ekonomisk styrkefaktor i Finland.
Aktiv inom andelsrörelsen
Paasikivi var personmedlem i Sällskapet Pellervo från dess första skeden under återstoden av sitt liv, dvs. från år 1900 till 1956. Till följd av sina juridiska studier blev Paasikivi snart Pellervos jurist, som skötte om sällskapets praktiska angelägenheter, och styrelsens sekreterare åren 1901–1903. Paasikivi var den första juristen som Pellervo anställde, och genom sitt praktiska arbete blev han en av dem som byggde grunden för hela andelsrörelsen i vårt land. Pellervos årsberättelse uttrycker detta på ett beskrivande sätt: “Så snart det blev känt att lagen om andelsverksamhet skulle stadgas, betraktade styrelsen det som nödvändigt att anställa en duglig jurist som åtog sig att svara på juridiska frågor samt medverkade vid utarbetandet av modellstadgar och handböcker och vid kontrollen av förslag till stadgar som skickas in från landsbygden. Direktionen lyckades få juris doktor J.K. Paasikivi att tillträda denna post.”
Paasikivi var personmedlem i Sällskapet Pellervo från dess första skeden. Han blev årsmedlem år 1900 och ordinarie medlem år 1912.
I sin uppgift tillägnade sig Paasikivi Pellervos samhälleliga mål. Sällskapet hade ett omfattande samhälleligt reformprogram. Paasikivi skrev: “Andelsverksamhetens betydelse begränsar sig emellertid inte endast till den ekonomiska sektorn utan sträcker sig ut långt utanför den. Ett andelslag är en skola som utvecklar medlemmarnas sedliga egenskaper, framför allt en stark gemensamhetsanda och en känsla av solidaritet. Principen “en för alla och alla för en” är sträng, men den är också upplyftande och upphöjande.”
Som jurist fick Paasikivi bland annat grunda Andelskassornas Centralkreditanstalt-Aktiebolag, och han skötte också bolagets förvaltning. Tanken om en centralkreditanstalt fanns antecknad redan i protokollet för Pellervos grundande år 1899. Professor Julian Serlachius hade gjort det grundläggande arbetet, som finslipades av en arbetsgrupp där Paasikivi var med. Efter många ändringar, ett besök i senaten och aktieteckningen, vilka var moment som krävde juridisk expertis, förde Paasikivi protokollet vid mötet för andelslagets grundande år 1902. Paasikivi blev suppleant i förvaltningsrådet och slutligen förvaltningsrådets ordinarie medlem åren 1914–1920, då han redan var generaldirektör för Kansallis-Osake-Pankki.
Paasikivis period som anställd i Pellervo var relativt kort, men hans roll som vägröjare, som började med juristuppdraget, slutade inte med det. När Paasikivi lämnade uppgiften som Sällskapet Pellervos jurist för att börja vid Statskontoret, blev han medlem i Pellervos styrelse för åren 1903–1909. Minst en del av denna period var han också styrelsens vice ordförande.
Socialreformist
Paasikivi knöt förbindelser med personer som var intresserade av samhällsreformer och kooperativ verksamhet redan på 1890-talet. Det gammalfinska partiets radikala socialpolitiska program tilltalade den unge Paasikivi. Han blev medlem i den finskspråkiga nationalekonomiska föreningen Kansantaloudellinen yhdistys, som representerade den så kallade historiska skolan. Enligt den skulle staten delta i arbetet med att lösa samhälleliga missförhållanden med ekonomiska, socialpolitiska och forskningsbaserade åtgärder. I denna uppfattning ingick en hel del kritik av den så kallade klassiska nationalekonomin.
Som ung präglades Paasikivis tänkande av folkbildningsidealism, och nu fick även ekonomiska aspekter allt större betydelse för honom. Det räckte inte enbart med att ge folket utbildning – även de ekonomiska missförhållandena skulle avlägsnas. Med Paasikivis ord: “Bildning utan en ekonomisk grund skapar och ökar missnöjet. Folkbildningen ska gå i takt med ekonomiska förbättringar. I annat fall tror jag inte att den är till en sådan hjälp som vi väntar oss.” År 1907, då Paasikivi redan var riksdagsman, blev han slutligen ordförande för lantbruksutskottet och beslutsfattare på riksnivå. Han drev en politik som gav jord och utkomst till den obesuttna befolkningen – det gällde att omvandla “alla torpare till små kapitalister”.
Doktor Hannes Gebhard (1864–1933) och hans fru Hedvig (1867−1961) spelade en viktig roll när det gällde att skapa och styra Pellervo och andelsrörelsen. Gebhards bok Maanviljelijäin yhteistoiminnasta ulkomailla, (Jordbrukarnas kooperation i utlandet), som blev ett standardverk om andelsverksamhet, daterades i Bonn den 14 december 1898. Boken utkom år 1899, strax inför februarimanifestet, som skakade om storfurstendömets administrativa grund. Boken innebar att det nu fanns ett program för främjande av andelsverksamhet som var färdigt att tas i bruk.
Gebhard och Paasikivi hade lärt känna varandra på 1890-talet i Kansantaloudellinen Yhdistys och i kommittén för den obesuttna befolkningen som generalguvernören N.I. Bobrikoff tillsatt – i kommitténs jordanskaffningskommitté och underkommitté för den obesuttna befolkningen. Familjerna Gebhard och Paasikivi var också grannar i husbolaget Oiva som de grundat på Nervandersgatan 11. Huset, som byggdes 1910–1911, hade många aktivister från det gammalfinska partiet som invånare. Förhållandet beskrivs av att Paasikivi på Gebhards önskan var en av dem som bar Gebhards kista på hans sista resa år 1933.
Paasikivi hade bekantat sig med andelsverksamhet redan före Pellervo. Han var en tidig förespråkare för andelsverksamhet. På 1890-talet studerade personer inom det finska partiet modeller för kooperativ verksamhet. Paasikivis laudaturarbete och en artikel som han publicerade i ungfinnarnas tidning Valvoja handlade om Herrmann Schulze-Delitzschs folkbanker år 1898. Modellen var inriktad på utveckling av urbana näringar i liberalismens anda. Friedrich Raiffeisens kooperativa modell, som blev dominerande och som Gebhard samtidigt arbetade för, hade flera statliga socialpolitiska aspekter. I denna modell inriktades arbetet främst på landsbygdsbefolkningen. Paasikivi utmanade inte Gebhards tänkande. I Finland uppstod visserligen ett antal stadsandelsbanker enligt Schulze-Delitzschs modell.
Sällskapet Pellervos direktion förde en ideologisk diskussion om andelsverksamheten. Protokoll för Sällskapet Pellervos styrelse av den 7 september 1901. I Finland blev Raiffeisens system, som lämpade sig för ett agrart samhälle, dominerande.
Idealen och vardagsverkligheten
Paasikivis biografi visar hur det allmänna nationalekonomiska tänkandet utvidgades senast på 1910-talet från socialpolitiska frågor till den allmänna ekonomiska politiken. På grund av den allmänna politiska situationen stod de socialpolitiska reformerna stilla. Gammalfinnarnas radikala program räckte inte till för att konkurrera med socialdemokraterna om arbetarnas och den obesuttna landsbygdsbefolkningens röster. Reformisterna blev besvikna på den fattiga befolkningen och allmogen tröttnade på att vänta på reformer. Misstankarna mot liberalismen minskade och reservationerna för statens ekonomiska roll ökade.
Även Paasikivi rörde sig från socialreformism mot ett mer allmänt ekonomiskt tänkande på 1910-talet. Hans biografi visar att han inte övergav de ideal som han haft som ung. Paasikivi såg att särskilt småbruket var en trygghetsfaktor för Finland. En välmående bondebefolkning var ett stöd för industrin och handeln. En stads- och industribefolkning med stor konsumtionskraft var bra för lantbruket. Paasikivi upplevde att koncentration var till skada. Det behövdes decentraliserade samhällsstrukturer och ekonomiska aktörer av olika storlek, för “genom det blir livet rikare och mångsidigare”. Hans småbrukarbakgrund gav en vardagligt realistisk syn på hushållandet. Ekonomin ska vara i balans, inkomsterna ska vara större än utgifterna. Att spara var bra. Paasikivi ville att alla befolkningsgrupper fick del av “den moderna kulturmänniskans liv”.
Olika roller som finansiär av andelsverksamhet
Paasikivis tankar sysselsattes både av andelsverksamhetens samhälleliga grund och av andelsföretagens behov av utveckling och finansiering. Vid statskontoret organiserade Paasikivi medel för mejerilån, och han beviljade också lån till andelskassan Kurikan Käsityöläisten Osuuskassa, som fungerade enligt Schulze-Delitzschs modell. De finsksinnade kretsarnas bank Kansallis-Osake-Pankki deltog i finansieringen av andelslagen, som sannerligen inte växte smärtfritt. Finansiären hade ingen enkel uppgift. Statsminister Paasikivi antecknade i sin dagbok år 1945, då han upplevde hård press under krigsansvarighetsrättegången, att han våren 1918, då han arbetade i Kansallis-Osake-Pankki, gav Elantos verkställande direktör Väinö Tanner en kredit om sex miljoner mark utan säkerhet. Pengarna användes för att grunda en partihandel för andelshandlarna, Osuustukkupauppa OTK. Året därpå räddade han Elanto genom att förhindra Tanner att ta ett lån på två miljoner dollar. I fråga om finansieringen av Hankkija varierade stämningarna från “djup oro till en känsla av lättnad”.
Andelsverksamhetens statliga symbol
Mycket senare, då Paasikivi var republikens president, hade han ett särskilt symbolvärde för andelsrörelsen. Han delade denna roll med en annan långlivad och framstående veteran inom andelsverksamheten, Hedvig Gebhard. Paasikivi antecknade i sin dagbok den 2 oktober 1949: “Pellervos 50-årsjubileum i Mässhallen. Trevlig fest, trots att den varade i 3 ½ timmar. Före festen fick jag besök av Pellervos delegation, som överräckte en medalj som präglats med anledning av 50-årsjubileet, tillsammans med Pellervos och andelsverksamhetens 50-årshistorik. Bilden av Paasikivi som en symbol för folkrörelsen kompletterades av hans roll som jordbrukare i Kervo och hans verksamhet som en synlig medlem i andelslaget Elanto. Paasikivis inverkan utsträcker sig också till senare generationer. Under årtiondenas lopp utvecklades Finland till ett av världens mest andelsverksamhetsinriktade länder. De oförglömliga orden av Pellervos unga juridiska rådgivare av år 1902 har stor relevans för andelsrörelsens utveckling även i dag: “En lag garanterar ingenting i sig. Den är endast en yttre form inom vilket livet har plats att röra sig. Den kan förbli ett dött ord. Men den kan ha stor betydelse om folket har förmåga och vilja att använda den, om folket förstår andelsrörelsens betydelse och vill göra verklighet av den.”
Filosofie licentiat Sami Karhu är verkställande direktör för Osuustoimintakeskus Pellervo ry.
Källor
- Kari Inkinen, Mauno-Markus Karjalainen: Osuustoiminnan juurilla. Aatteen sankareita vai veijareita. Sällskapet Pellervo, 2012.
- Markku Kuisma, Annastiina Henttinen, Sami Karhu, Maritta Pohls: Kansan talous. Pellervo ja yhteisen yrittämisen idea 1899−1999. Kirjayhtymä, 1999.
- J. K. Paasikiven päiväkirjat 1944−1956 osa 2. WSOY, 1986.
- J. K. Paasikivi: Osuustoimintalain pääkohdat. Pellervon kirjasto no 10. Sällskapet Pellervo, 1902.
- Protokoll för Sällskapet Pellervos styrelse 1900–1908 Sällskapet Pellervos arkiv. Osuustoimintakeskus Pellervo ry.
- Tuomo Polvinen, Hannu Heikkilä, Hannu Immonen: J. K. Paasikivi: Valtiomiehen elämäntyö I, 1870–1918. WSOY, 1989.
- Tuomo Polvinen, Hannu Heikkilä, Hannu Immonen: J. K. Paasikivi: Valtiomiehen elämäntyö II, 1918−1939. WSOY, 1992.
- Suomen Osuustoimintalehti 1956.
