När J.K. Paasikivis politiska karriär kommer på tal, är det oftast hans realism som betonas: vikten av att vara försiktig, erkänna fakta, undvika önsketänkande och avvisa extrema åsikter. I allmänhet nämns dock ett undantag från denna långa linje: Paasikivis första regering (eller riktigare senat) år 1918 och dess projekt för att få en tysk prins vald till kung av Finland. Detta har väckt förundran: hur är det möjligt att Paasikivi inte såg att Tyskland skulle lida ett nederlag i världskriget och bryta samman redan i november samma år? Hur förstod han inte att det republikanska statsskicket oundvikligen skulle införas nästan överallt i Europa?
Eftervärlden behandlar denna fråga med hjälp av historiens backspegel och med den självkänsla som efterklokheten ger. Vid en studie av Paasikivis personliga historia och politiska linje framgår det att dessa frågor är rätt ytliga. Riktigare vore det att fråga hur det skulle ha varit möjligt för en man med Paasikivis personliga historia och ställning våren 1918 att inte komma till slutsatsen att monarki, och uttryckligen en tysk prins på tronen, var det bästa alternativet som dessutom var genomförbart vid den rådande tidpunkten.
År 1918 var Paasikivi nästan 50 år gammal. Han hade således nått en ålder där en persons politiska åsikter vanligen redan har utformats och stabiliserats. Han hade dessutom levt sina ungdomsår i en värld där monarki var en självklarhet. Finland hade varit en monarki i över 700 år. I Europa fanns endast tre republiker: Frankrike, Schweiz och Portugal. Det förstnämnda landet var ingen bra reklam för det republikanska statsskicket eftersom dess inrikespolitik var mycket vacklande, och hela landet gav intrycket av en stormakt på tillbakagång. Schweiz var i sin tur en kuriositet, och Portugal betraktades som efterblivet.
Utanför Europa, dvs. på den amerikanska kontinenten, fanns det fler republiker. De betraktades främst som varnande exempel. Om de granskades utgående från nationalismen, som var den ledande ideologin under Paasikivis tid, kunde de rentav betecknas som onaturliga statsbildningar. Nationalismens utgångspunkt var att en nation i idealläget skulle bilda sin egen stat i ett område som den bebott i flera århundraden eller från tidernas begynnelse. Varje nation antogs ha sin egen historia, sina egna särdrag och sitt eget folklynne. I detta perspektiv var republikerna i Amerika onaturliga eftersom de uppkommit på ett “onaturligt” sätt; Förenta staterna som folkens smältdegel, republikerna i Latinamerika genom en sammanblandning av olika raser. Förenta staterna ansågs vid denna tidpunkt ännu inte vara en stormakt, utom ekonomiskt. Finska nationalister betraktade USA främst som ett materialistiskt business-land som inte producerade någon verklig kultur.
Stora monarkier var således självklarheter under Paasikivis ungdomsår och tidiga medelålder. Han hade vuxit upp i en värld där Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern hade kejsare, där världshistoriens största imperium samlades under den brittiska kronan och där de skandinaviska länderna, som var de närmaste jämförelsepunkterna för oss, var kungadömen. Monarkier fanns också på andra håll, till exempel i Italien, på Pyreneiska halvön och på Balkan. Våren 1918 var monarkin fortfarande standard som statsskick i Europa. Även om trycket mot monarkierna ökade under denna tid, var monarkin fortfarande det normala.
Dessutom hade den finska nationalismen sedan länge betonat Finlands särskilda band till kejsaren. Redan Paasikivis lärofäder, J.V. Snellman och Y. S. Yrjö-Koskinen hade som en politisk maxim betonat lojaliteten mot den ryske kejsaren, uttryckligen i kejsarens roll som storfurste av Finland. Kejsaren hade gått ed på att han skulle försvara Finlands grundlagar. Om kejsaren hade förtroende för medborgarna i storfurstendömet, skulle dessa få utveckla sin nationella karaktär i fred. Storfurstendömet hade också belönats för dess lojalitet då kejsardömet hamnat i utrikespolitiska svårigheter. Dessutom var kejsaren-storfursten den enda personen som kunde hålla ordning på de övriga ryssarna.
Det var således mycket naturligt att en man med Paasikivis politiska referensgrupp och konservativa värderingar betraktade monarkin som ett fungerande system. Tanken om republiken var mycket teoretisk och oklar i jämförelse med den rådande verkligheten.
De förryskningsåtgärder som började år 1899 fick tron på de gamla principerna att vackla. Många finska undersåtar i storfurstendömet började betrakta Nikolaj II som Nikolaj Edsbrytaren. Men inte ens detta var någon egentlig anledning att sadla om och bli republikan. Det kändes inte på något sätt sannolikt att kejsarinstitutionen skulle falla. Man kunde inte heller i övrigt vänta sig att en etablerad bankdirektör som fyllt fyrtio år skulle omvärdera sin världsåskådning och vända sin politiska kurs i en mer radikal riktning.
Kungavalet
Efter revolutionen 1917 såg det plötsligt ut som om republik skulle införas. Även Paasikivi medverkade i det konstitutionella utskottet, som planerade republiken under ledning av K.J. Ståhlberg. Under de förhållanden av radikalism som rådde i samhället framstod monarkin inte längre som alternativet till en borgerlig republik. Nu var alternativet var revolution och en socialistisk republik. När samhället fortsatte att falla sönder började fördelarna med en “stark regeringsmakt” vinna allt mer terräng i Paasikivis tankar. (Polvinen 1, 302)
Före inbördeskriget hade Paasikivis referensgrupp funnit sig i att Finland skulle bli en republik – antingen som en del av Ryssland eller som en självständig stat.
Inbördeskriget ändrade på situationen, men i den nya konstellationen var monarki ingen ny tanke; nu såg den snarare ut som en återgång till det normala. Många drog slutsatsen att republiken varit ett allvarligt misstag, en genväg till upproret och den socialistiska revolutionen. Som motvikt gällde det att införa en balanserande kraft, en skiljedomare som stod ovanför partiträtorna, dvs. en kung, vars krona gick i arv. Ingen president skulle någonsin lyckas få samma auktoritet som en kung eftersom presidenten i varje fall skulle vara en förutvarande partipolitiker – och han skulle inte heller kunna skaffa Finland stödet av någon stormakt.
Jämfört med detta framstod republikanismen år 1917 endast som en episod, rentav som en irrfärd. Efter revolutionstiden gällde det att återgå till realismen, och den här gången gick realismen ut på att trygga landets självständighet mot Ryssland med stöd av en annan stormakt. Enligt Paasikivis analys var Tyskland den enda stormakten i vars intresse det låg att trygga Finlands självständighet för Ryssland. Det gällde att binda Tyskland till Finland med så många band som möjligt för att säkerställa att Tyskland inte skulle komma att sälja Finland tillbaka till Ryssland i något skede. Paasikivi betraktade det som en självklarhet att Ryssland skulle försöka återta Finland, oberoende av vilket politiskt system det nya Ryssland slutligen skulle få.
Ett tyskt sammanbrott var dessutom inte inom synhåll våren och sommaren 1918. På våren såg det tvärtom ut som om Tyskland till och med skulle kunna vinna hela världskriget eller åtminstone sluta med jämnt spel. Då skulle Tyskland bli den överlägsna makten i Östra och Norra Europa. Dessutom var det inte bara monarkister som ville ty sig till Tyskland. Även om många republikaner senare blev mycket glömska i fråga om sina handlingar år 1918, stödde största delen av dem i verkligheten den tyska inriktningen helhjärtat under denna tid.
I praktiken kunde ingen, åtminstone ingen på den borgerliga sidan, förutse att Tyskland skulle råka ut för en revolution och bli en republik. I den del av sina memoarer som inte är tryckta nämner Paasikivi hur han sommaren 1918 diskuterade med J.R. Danielson-Kalmari det politiska läget och kriget, som verkade vända till ententens fördel. Trots det kom ingen av dem ens att tänka på möjligheten att revolution skulle bryta ut i Tyskland och att landet skulle avskaffa monarkin.
Paasikivi, som var ordförande för senaten, dvs. i praktiken Finlands statsminister, arbetade nu för det monarkistiska regeringsformförslaget. Han motiverade propositionen med både utrikes- och inrikespolitiska orsaker: målet var att garantera Finlands säkerhet med Tysklands hjälp och återställa ordningen i samhället. I remissdebatten i riksdagen den 12 juni hävdade Paasikivi att Finlands folk hade ett historiskt kall: att skapa ett starkt rike som stod på egna ben vid sidan av de andra rikena i Norden, mellan väst och öst, och att en stark kungamakt var det enda som kunde hjälpa folket att uppnå detta mål.
Enligt Paasikivi skulle den monarkistiska regeringsformen vara bättre än den republikanska när det gällde att garantera en konsekvent utövning av statsmakten. Monarkin var dessutom ägnad att upphöja den som innehade den högsta makten i staten ovanför partiernas dagliga strider och ambitioner så långt det var möjligt, då det ändå var fråga om människor.
Inte heller Paasikivi var beredd att bli hur konservativ som helst. Han avvisade till exempel alla planer på ingrepp i riksdagens struktur och i rösträtten.
Paasikivis senat lyckades inte driva igenom sin proposition till regeringsform i grundlagsordning och blev därför tvungen att ty sig till 38 § i regeringsformen av år 1772 och att förrätta konungaval enligt denna paragraf den 9 oktober 1918.
Inget att ångra
Efter Tysklands sammanbrott en månad senare föll också den monarkistiska inriktningen. Nästan alla monarkister ägnade sig nu åt att förklara sina handlingar år 1918. Helst skulle de ha glömt dem helt. Efter detta visade ytterst få någon förståelse för monarkin i praktiken eller i teorin. Republiken hade blivit normen, och det var inte möjligt att trotsa den utan att bli stämplad som reaktionär, eller till och med som löjlig.
Paasikivi var emellertid en av de ytterst få som kunde göra det. Han drev visserligen ingen monarkistisk politik och diskuterade inte heller ärendet på eget initiativ. Han ångrade emellertid aldrig den politik som han fört år 1918, och han kom heller aldrig att i sina innersta tankar ändra sig och anse att republiken på något sätt var ett bättre system. Inte ens när han själv var republikens president.
Paasikivis monarkistiska åskådning var permanent, vilket framgår av hans sporadiska omnämnanden, främst i dagboken. I dagboken kritiserade han flera gånger republikernas politiska nivå och konstaterade att en konstitutionell monarki i sista hand var ett bättre system. Den grundligaste redogörelsen finns i ett privat brev som Paasikivi skickade år 1938 till K.N. Rantakari. Paasikivi kunde inte smälta Rantakaris uppfattning om Mannerheims avgörande betydelse för att Finlands självständighet kunde räddas under hans period som riksföreståndare.
Paasikivis respons visar att han egentligen inte ändrat åsikt om någonting som hänt år 1918, och han gav flera exempel på hur väl monarkin fungerar: “De som förespråkar demokrati borde inse hur felaktiga grunderna för deras kritik är. Monarkierna har lyckats bäst med att bibehålla demokratin och lugna förhållanden. England – demokratins fäste – är en monarki, och ingen i landet tänker på att häva den. Holland och Belgien är demokratier och monarkier. Likaså länderna i Skandinavien.” Republiken hade däremot misslyckats i Tyskland, Österrike och Spanien. Den fungerade dåligt i Tjeckoslovakien, och i Estland, Lettland och Litauen ledde den till “diktatur eller partidiktatur där den demokratiska ordningen endast är skenbar”. Republiken Frankrike gick från kris till kris och republiken Ryssland slutade med bolsjevistisk diktatur. “Efter kriget har den republikanska ordningen således spelat en mycket svag roll överlag” efter all den entusiasm med vilken den omfattades åren 1918–1919, skrev Paasikivi.
I sin analys lät Paasikivi dock bli att nämna att det fanns flera monarkier i Europa som ingalunda var demokratier: Italien, Jugoslavien, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Albanien, och i själva verket även Ungern, som enligt regeringsordningen var en monarki, även om tronen var obesatt.
År 1931 gav Paasikivi uttryck för sin monarkism offentligt. Han skrev i Uusi Suomi att han redan börjat anse att finländarna blivit mogna för republiken. Presidentvalskampanjen samma år hade dock fått honom att förstå att detta inte var fallet, och att monarki i varje fall var ett bättre statsskick än republik.
Paasikivi använde dagboken som säkerhetsventil för sin monarkism även senare. Ännu i anteckningar från fortsättningskrigets tid och till och med från åren 1952 och 1955 underströk han den säkerhetspolitiska aspekten av monarkiprojektet år 1918 och Tysklands betydelse för självständigheten. När fortsättningskriget vände mot ett tyskt nederlag blev han tvungen att erkänna för dagboken i oktober 1942 att han nog upplevt detta med tyskarna en gång tidigare, år 1918, och sett hur illa det kunde gå när allt började falla samman.
Paasikivi erkände också betydelsen av Ståhlbergs republikanska verksamhet år 1918, men påpekade att Ståhlberg haft en mycket lättare sits än han själv och hans senat, för vilken frågan om statsskicket var en fråga om hur Finlands självständighet skulle överleva.
Även om Paasikivi anpassade sig till den nya världen, förblev han mentalt i många avseenden sin 1800-talistiska konservatism trogen – inklusive den ideologiska monarkismen som var en del av denna övertygelse, även om det inte lönade sig för honom att tala om det i offentligheten.
Vesa Vares är professor i politisk historia vid Åbo universitet.
