Det är svårt att tänka sig att Ryssland skulle avstå från Finland till Sveriges förmån, då länderna kämpat om herraväldet över landet i flera århundraden. (Alexandra Kollontaj 1940)
I juni 2002 presenterade Mauno Koivisto sin bok Den ryska idén i Moskva. Han överraskade sin publik genom att konstatera att han egentligen inte mötte några riktigt svåra problem som president. Åhörarna, bland dem många finländare, förstod inte genast vad Koivisto menade. – Finlands existens var aldrig hotad under Koivistos tid.
Det var däremot fallet under Paasikivis tid. I december 1940 anförtrodde sig Paasikivi åt Mauno Honkajuuri, som efterträtt honom som generaldirektör för Kansallis-Osake-Pankki. Han konstaterade att uppdraget som envoyé i Moskva var den tyngsta posten i Finland, presidentens uppdrag medräknat. “Det är inte fråga om någonting mindre än om att förhindra ett nytt krig, som skulle tillintetgöra oss slutgiltigt.” I Kremls perspektiv hade vinterkriget förblivit ofullbordat och Sovjetunionen fortsatte kriget nu med andra metoder. Målet var fortfarande att genomföra det hemliga tilläggsprotokollet till Molotov-Ribbentroppakten också för Finlands del.
Paasikivis långa och krävande uppdrag
Paasikivis långa och krävande uppdrag i Moskva började med förhandlingar i Kreml i oktober 1939 och slutade med den enda resan från vilken han enligt egna ord återvände nöjd. I september 1955 meddelade Sovjetunionen att landet skulle återlämna arrendeområdet i Porkala i förtid. Med anledning av detta gick Paasikivi med på sovjetregeringens krav på att vsb-pakten, som ingåtts år 1948, skulle förlängas med tjugo år.
Hösten 1939 hade Paasikivis delegation sju sammanträden i Moskva. Stalin ledde samtalen sex gånger, vilket Stalins levnadstecknare Stephen Kotkin betraktar som unikt. Detsamma understryker Viktor Vladimirov i sin bok Kohti talvisotaa (Mot vinterkriget). Vid förhandlingsbordet satt med Tuomo Polvinens ord “ett beslutande intellekt”, som ville åstadkomma resultat. Paasikivi berättar att han blev positivt överraskad av Stalin, som uppträdde sympatiskt.
Stalin visade sig däremot inte när statsminister Ryti ledde fredsförhandlingarna gällande vinterkriget i Moskva i mars 1940 och höll sitt inledande anförande på ryska. Stalin deltog inte i fredssonderingarna i april 1944 i Moskva, dit Paasikivi flög via Stockholm. Stalin var inte heller närvarande då fördraget om mellanfreden undertecknades i september 1944. I januari 1948 bjöd Stalin Paasikivi att komma till Moskva. Paasikivi avböjde med hänvisning till sin höga ålder (77 år) och till den “oro i sinnet som resan skulle medföra”. Han visste vad Stalin var ute efter och var inte beredd att ingå ett likadant “vänskapsavtal” som Rumänien eller Ungern tecknat, då de till sin karaktär var militära avtal.
Med undantag av förhandlingarna hösten 1939 mötte finländarna inte Stalin, utan folkkommissarien för utrikes ärenden Vjatsjeslav Molotov, som läxade upp Finland även i offentligheten. Därför var det Molotov som fick personifiera fienden i finländarnas ögon. Krigscensuren skötte om att Stalin inte svartmålades i propagandan.
Som envoyé mötte Paasikivi Stalin först när han gjorde sig beredd för hemresan i maj 1941. Det var deras sista möte. Stalin, som efter det halvtimmeslånga sammanträffandet lovade Paasikivi 20 000 ton spannmål, yttrade en menande kommentar till Paasikivi: ”De är inte belåtna med Er [i Helsingfors]” (Oni ne dovolnyj vami). Paasikivi sände statsminister Kekkonen till Stalins begravning år 1953.
Paasikivi mötte utrikesminister Molotov sista gången i början av ett statsbesök år 1955, från vilket Molotov skyndade sig till FN:s generalförsamling i New York. Molotov hade motsatt sig de ändringar som gjorts i utrikespolitiken under Nikita Chrusjtjovs “töväder”, bland annat återlämnandet av Porkala. I en memoarliknande intervjubok som utkom år 1991 konstaterar Molotov lakoniskt att “vi skulle knappast ha gjort det”. Hänvisningen till Stalin är uppenbar. Molotov tillade att de misslyckades med att “demokratisera” Finland, i likhet med Österrike.
Paasikivi var redan borta, då Chrusjtjov ville förödmjuka Molotov en gång till. Den tidigare utrikesministern, som förlorat i maktkampen år 1957, hade skickats till Ulan Bator. Nu beslutade man att utse honom till ambassadör i Helsingfors. Såsom Kimmo Rentola konstaterar var det en allvarlig felbedömning, och som om det ryska utrikesministeriet insett detta föreslog ministeriet att saken inofficiellt skulle kontrolleras med “president Kekkonen och vänner i Finland med hjälp av den statliga säkerhetskommitténs (KGB:s) metoder”. Molotov skulle utan tvekan ha tagits emot med cocktails av olika slag i Finland.
Enligt Sveriges ambassadör i Moskva Vilhelm Assarsson var Paasikivi den första avgående sändebudet som Stalin tog emot. Storbritanniens ambassadör mötte Stalin första gången i juli 1941 och USA:s ambassadör i augusti 1941. Tysklands Reichsbotschafter greve Schulenburg fick audiens hos Stalin tillsammans med utrikesminister von Ribbentrop i augusti 1939. Enligt Assarsson var Paasikivi persona gratissima i Kreml. Sovjetunionens envoyé i Stockholm, Alexandra Kollontaj, beskrev Paasikivi i flera repriser som “vis och öppen”. Han berättade att Stalin satte stort värde på Paasikivi och betraktade honom som en person med vilken det alltid var intressant att debattera. Molotov och Kollontaj hade lagt märke till Stalins uppfattning om Finlands huvudförhandlare och agerade i enlighet med den. Efter vinterkriget visade sig beslutsfattaren inte. Paasikivi fick nöja sig med Molotov, som verkställde Stalins order.
Paasikivis förhandlingspartner
Paasikivis motpart i förhandlingarna i Moskva var folkkommissaren för utrikes ärenden Vjatsjeslav Molotov, med vilken Paasikivi förde många svåra samtal. Molotov ansågs vara en ”fruktansvärd förhandlare” (un négociateur terrible), men enligt Paasikivi var han ”hövlig och vänlig ansikte mot ansikte” och avslutade till och med skarpa diskussioner med ett ”utjämnande lekfullt ord”. Däremot beskrev Paasikivi Molotovs ställföreträdare, Andrej Vysjinskij, åklagare vid de iscensatta rättegångarna i Moskva, Lettlands sovjetiserare och senare åklagare vid Nürnbergrättegångarna som en “fanatiker och otrevlig man”.
I Moskva förhandlade Paasikivi också med Molotovs andra ställföreträdare, georgiern Vladimir Dekanozov, som sovjetiserade Litauen och intog posten som ambassadör i Berlin i november 1940. Paasikivi mötte Dekanozov åter våren 1944 i Moskva, där han åter agerade som Molotovs ställföreträdare. Dekanozov avrättades i december 1953 tillsammans med sin förutvarande chef Lavrentij Berija. Finlands värsta fiende, enligt Paasikivi, var emellertid Andrej Zjdanov, Leningrads partichef, Estlands sovjetiserare och sedermera ordföranden för de allierades övervakningskommission i Finland. Tuomo Polvinen konstaterar att Paasikivi visserligen inte upptog denna dagboksanteckning i sina memoarer.
Ytterligare en person som vållade Paasikivi besvär var Sovjetunionens sändebud i Helsingfors, Ivan Zotov, som kommit till posten från Riga. Men även chefen har en chef. Sändebudets agerande övervakades av NKVD:s resident, som i december 1940 rapporterade till Kreml att “ambassadören förhandlar klumpigt och hamnar ofta i pinsamma situationer” och att “finländarna tar ingen notis om honom”. Zotov ersattes med Pavel Orlov i början av april. På motsvarande sätt bytte KGB:s resident ambassadören på Fabriksgatan år 1979, då Vladimir Stepanov flyttades till Petrozavodsk.
Paasikivi och Mannerheim
Före vinterkriget var varken Paasikivi eller Mannerheim sådana självklara figurer som de efterföljande generationerna uppfattat dem. Paasikivi belastning var hans rykte som en besvärlig personlighet, som en kompromissberedd förespråkare för eftergiftspolitik, som monarkist, som statsministern som genomförde det strandade försöket att alliera Finland med Tyskland år 1918 och ytterligare som en av dem som förhandlade fram “skamfreden” i Dorpat. Även hans personlighet var föremål för kritik: “envis och vresig och helt oförmögen att lirka med ryssarna”. Medveten om detta ville Paasikivi att Väinö Tanner, som varit med i Dorpat 1920, skulle dela ansvaret vid förhandlingarna hösten 1939.
Även Mannerheim betraktades med tvivel. Han ansågs vara för gammal (72 år) för att leda armén. Hans brytning med utrikesminister Eljas Erkko och de allvarliga meningsskiljaktigheterna med statsminister A. K. Cajander höll på att leda till ett godkännande av hans ansökan om avsked i november 1939. Enligt Mannerheim hade regeringen ingen sådan armé som dess utrikespolitik förutsatte eftersom Finland alltid räknat med att Ryssland skulle vara bundet på annat håll om ett krig bröt ut. Nu var det dock inte så. Mannerheim var särskilt irriterad över utrikesminister Eljas Erkkos uppträdande. Det uppstod också en brytning mellan Paasikivi och Erkko. Paasikivi anklagade Erkko för att Finland hamnat i krig och pratade om “Erkkos krig”. Paasikivis ilska ville inte gå över, och han kallade Erkko för riksfördärvaren.
Väinö Voionmaa, som deltog tillsammans med Paasikivi i förhandlingarna efter fredsfördraget i Moskva, antecknade Paasikivis bredsidor. Enligt Paasikivi var orsaken till de “enorma förlusterna” i vinterkriget de män som ägnat sig åt passivt motstånd under ofärdsåren och i aktivisterna, som skapat en “uppblåst självständighetsanda” och byggt upp landets framtid på “rättigheter” utan att räkna med stormakternas välde, som dessa rättigheter var underkastade. För Paasikivi var suometarianismen lika med realpolitik. Enligt Paasikivi gällde det att veta när man skulle vara aktivist.
I stämningarna efter nederlaget i kriget och i den ångestväckande atmosfären i Moskva undrade Paasikivi och Voionmaa till och med om Estland gjort rätt val trots allt. Resultatet av Estlands avgörande blev klart när Röda armen lämnade sina baser våren 1940 och ockuperade landet. Med anledning av de tyska framgångarna i kriget väntade sig Paasikivi sommaren 1940 att Britannien skulle gå med på fred. “Det är ytterst viktigt att storkriget slutar, och vår förhoppning är att Tyskland krossar England snabbt och i grunden.” Paasikivi var irriterad över den brittiske ambassadören Sir Stafford Cripps uttalanden. I december 1939 hade Cripps, som tillhörde vänstern inom labourpartiet, uttryckt sitt understöd för Kuusinens “folkregering” och frågat Paasikivi: “Vill finländarna faktiskt inte ansluta sig till Sovjetunionen? Hur skulle kommunisterna rösta?” Paasikivis motfråga löd: “Skulle de brittiska kommunisterna rösta för en anslutning med Tyskland?”
Mannerheim och Paasikivi hade liknande åsikter, vilket hade fört dem närmare varandra redan på 1930-talet. Mannerheim ansåg sig ha genomdrivit den svenska orienteringen, dvs. den nordistiska inriktningen som Kivimäkis regering godkände som Finlands utrikespolitiska linje år 1935. Att skicka Paasikivi till Stockholm torde ha varit Mannerheims idé, som i praktiken dock genomfördes av de viktigaste medlemmarna i Paasikivis “utrikespolitiska klubb”, Kivimäki och utrikesminister Antti Hackzell. De var också överens om att språkstriden var skadlig för Finlands relationer med Sverige. Mannerheims karaktärisering av Paasikivi var återhållsam men uppskattande. Enligt honom var Paasikivi en begåvad, skicklig och intressant man, trots att han inte kunde uttrycka sig på något språk. Deras nära samarbete och ökande ömsesidiga uppskattning fortsatte även efter kriget. I augusti 1944 blev president Mannerheim förargad över en tidningsintervju med Paasikivi och strök Paasikivi från delegationen för förhandlingarna om mellanfreden i september 1944, men, såsom Tuomo Polvinen konstaterar, deras relationer blev reparerade på senhösten 1944 när erfarenheten visat att man “inte klarade sig utan statsrådets tjänster under de förändrade förhållandena”.
Moskva under mellanfreden
Vad väntade Paasikivi i Moskva, dit han återvände redan en vecka efter att fredsfördraget undertecknats i mars 1940. I den tomma beskickningsbyggnaden rådde “Jerusalems förstörelse”. Flytten till huset kunde ske först i slutet av april. Den nya beskickningen, som ritats av Hilding Ekelund, hade tagits i användning endast ett och ett halvt år tidigare.
Paasikivi, tillsammans med Voionmaa som biträdde honom, hade i uppdrag att förhandla om fredsfördragets verkställande och att reda ut bland annat den beryktade oklara gränsdragningen vid Enso (Svetogorsk). I den skarpa korrespondensen med Helsingfors skrev Paasikivi till regeringen: “Om ni inte litar på mitt omdöme här på ort och ställe, är det bäst att ni skickar någon annan hit.”
Att befolkningen på de områden som överläts till Sovjetunionen flyttade till Finland överraskade Kreml. Paasikivi antecknade in sin dagbok: “Stalin blev mycket arg över att befolkningen lämnat de överlåtna områdena. Han hade blivit övertalad om att befolkningen tvingats att flytta.” Finlands sändebud i Stockholm, G. A. Gripenberg, antecknade senare en kommentar om det utrymda Viborg som Molotov fällt i mars 1940, och som han hört av svenskarna. Betraktar de verkligen oss som barbarer, hade Molotov sagt, förundrad.
Molotov gav aldrig efter. Den oklara gränsdragningen gjorde att den mest moderna helheten av träförädlingsindustri i Europa blev på andra sidan gränsen. I området fanns en sulfit-, pappers-, kartong- och klorfabrik. Kartongproduktionen i Enso stod för hälften av produktionen i Sovjetunionen år 1939. Rouhiala vattenkraftverk, som låg i det överlåtna området, blev den tredje effektivaste enheten i Sovjetunionen. Gränsdragningen kom därigenom att ha ekonomisk betydelse för Sovjetunionen, även om detta inte var orsaken till kriget.
Sovjetunionens kontinuerliga tilläggskrav dominerade hela Paasikivis period som envoyé. I sitt första brev till utrikesminister Rolf Witting konstaterade han: “Jag är i denna häxkittel igen, och livet är inte roligt.” I ett annat sammanhang erinrar han sig att “här får en leva i kontinuerlig spänning, då man aldrig vet vad som kommer att hända”. Våren och hösten 1940 överväldigades Paasikivi med Polvinens ord “i sin ensamma ställning av en känsla av otrygghet, fruktan och ovisshet om framtiden”.
Paasikivi förde alla sina förhandlingar på ryska trots att han visste att hans språkkunskaper blivit rostiga. Han hade i sin ungdom studerat till magister i ryska språket, litteraturen och historien, och han hade bott ett halvt år i Novgorod för att bygga på sina kunskaper. Medveten om sina begränsningar förberedde sig Paasikivi omsorgsfullt för samtalen. Han skrev – om möjligt – sina viktigaste och mest komplexa repliker på papper på förhand. Före förhandlingarna hösten 1939 hade Mannerheim bekymrat sig över förhandlarnas språkkunskaper. Enligt Voionmaa hade Paasikivi åtminstone hjälpliga kunskaper i ryska och ville prata språket.
I Finland klandrades Paasikivi för att han var generalist i alltför hög grad, men såsom Voionmaa konstaterade, var detta en merit i Ryssland, och flerordighet hörde till ordningen. Lennart Meri konstaterade en gång att det är lätt att “prata på” (boltat) på ryska. Till skillnad från fransmännen sätter ryssar värde på att man pratar deras språk även om man inte behärskar det fullkomligt. I den intervjubok som nämns ovan utvärderar Molotov också Paasikivis språkkunskaper: “Han pratade ryska så och så, men visst förstod man det.” (Po-russki govoril koe-kak, no ponjat’ možno.)
Kremls mål
Moskva var en häxkittel för Finland åren 1940–1941, eftersom Moskva inte nöjde sig med segern i vinterkriget utan ville ha mer.
Förhandlingarna med Hitler i Berlin i november 1940 visade att Sovjetunionen avsåg att göra slut på Finland. Molotov konstaterade för Hitler att Sovjetunionen betraktar det som sin plikt att uppnå en slutlig lösning på frågan om Finland. Avtalet om intressesfärer, som ingåtts år 1939, hade förverkligats med undantag av Finland. Hitler väjde och betonade att det inte får utbryta ett krig med Finland eftersom konflikten skulle kunna ha djupgående moteffekter. Molotov tolkade detta som “en ny omständighet” som inte uttryckts i avtalet året innan.
Såsom Pekka Visuri poängterar, förmedlade tyskarna förhandlingarnas innehåll till Finland selektivt och längs olika kanaler. Tyskland medgav ännu inte ens efter november 1940 existensen av ett hemligt tilläggsprotokoll eller den delning i intressesfärer som protokollet innehöll. Trots detta innebar Molotovs samtal med Hitler en vändpunkt.
Ännu i januari skrev Paasikivi i ett brev till utrikesminister Rolf Witting att det var omöjligt att med säkerhet bestämma vilka mål Sovjetunionen hade. De huvudsakliga alternativen var att utplåna Finland på samma sätt som länderna i Baltikum eller att låta Moskvafreden förbli i kraft. Informationen om Molotovs krav i Berlin nådde Paasikivi först i juni 1941, när president Ryti berättade för honom om dem. Den upprörda Paasikivi konstaterade: “om detta är sant, visar det verkligen att man inte alls kan lita på herrarna i Moskva”.
Sovjetunionen ockuperade de baltiska länderna i juni 1940 och införlivade dem med unionen som sovjetrepubliker i augusti. I Högsta sovjet bifölls Estlands ansökan om medlemskap i unionen av ledaren för Karelsk-finska sovjetrepubliken O. V. Kuusinen. Det framgick först senare vad Molotov sagt till Litauens utrikesminister den 30 juni 1940: “Ni måste vara realister i den mån att ni inser att de små folken kommer att försvinna i framtiden. Ert Litauen, tillsammans med de övriga folken i Baltikum, Finland inbegripet, kommer att anslutas till sovjetfolkens ärorika familj.”
Kreml tryckte på. Transittrafiken över land till arrendeområdet i Hangö var ett exempel på de krav som överskred fredsfördraget och som Finland måste acceptera. Sovjetunionen hade också planer på att avsevärt utvidga basen i Hangö.
Det allvarligaste försöket att rubba den interna situationen i Finland var de omfattande demonstrationer som organiserades av Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen, som grundats i maj 1940 av kommunister som blivit befriade från internering eller som kommit fram efter att ha tillbringat krigstiden under jorden. Denna operation, som initierats av Sovjetunionens hemliga polis NKVD, var dömd att misslyckats. Sällskapets verksamhet ebbade ut under hösten, och sällskapet lades ned i slutet av året. Molotov anklagade Finlands regering hårt för allt detta och krävde att Tanner avgick från regeringen. I oktober 1939 hade Kollontaj antecknat i sin dagbok en salva som Molotov avfyrade mot Tanner: “Den huvudsakliga motståndaren till en fredlig uppgörelse är denna fördärvliga socialdemokrat Tanner.” Kreml utövade hårda påtryckningar, och det fick sändebudet Paasikivi känna av.
I Moskvafreden nöjde sig Sovjetunionen endast med att gränsen flyttades på Fiskarhalvön i Petsamo. Syftet med detta var att lugna Norge på samma sätt som Sverige lugnades med meddelanden om Åland. Hösten 1944 var situationen en annan. Röda armén hade avancerat till Petsamo och befriat östra Finnmark från tyskar i oktober 1944. Röda armén drog sig från östra Finnmark i september 1945. Vid förhandlingarna med Norges exilregering i november 1944 krävde Molotov att Norge överlät Björnön till Sovjetunionen och att Norge och Sovjetunionen införde samförvaltning i Svalbard.
Att ordna förvaltningen av nickelgruvan i Kolosjoki i Petsamo var en av de svåraste frågorna som Paasikivi mötte under sin period i Moskva, och den blev slutligen orsaken till hans avgång. Det var mycket viktigt för Tysklands krigsekonomi att säkerställa tillgången till nickel, men trots vänskapspakten rådde det en hård dragkamp mellan Moskva och Berlin. Kreml utövade påtryckningar för att Finland skulle acceptera ett arrangemang där Sovjetunionens företrädare skulle ha majoritet i gruvans förvaltning. Finland gick inte med på detta, och under våren 1941 gav Tyskland Finland ett allt starkare bakgrundstöd.
Paasikivi blev inte informerad om närmandet mellan Finland och Tyskland. I ett telegram till utrikesministeriet i februari 1941 gav Paasikivi uttryck för sin skepsis: “Endast om vi vet att vi vid alla eventualiteter har möjlighet att få tillräckligt med militärt bistånd från utlandet, vilket jag tyvärr inte har informerats om, anser jag att jag kan följa er politik.” Detta var en bidragande faktor till att Paasikivi beslutade om att begära avsked från uppdraget som envoyé i Moskva. För att lugna Paasikivi informerade president Ryti honom i slutet av april om samtal som general Erik Henrichs och Wehrmachts stabschef general Franz Halder fört i Berlin i januari 1941. Såsom Polvinen konstaterar kunde Paasikivi nu sluta sig till att stödet från Tyskland, som han efterlyste, var betydligt mer realistiskt än vad han utgått från.
Åland som växelpeng
Paasikivis berömda råd till regeringen att “undvika överdriven juristeri då Kreml inte är någon häradsrätt” gällde Ålandsfrågan. I oktober 1940 tvingade Sovjetunionen, som inte var en part i den internationella konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering av år 1921, Finland till ett bilateralt avtal. Efter vinterkrigets slut hade Finland fortsatt befästningsarbetet på Åland. Nu krävde Sovjetunionen att fästningsverk som byggts skulle rivas. Enligt avtalet förband sig Finland att demilitarisera Ålandsöarna, att avstå från att befästa dem samt att avstå från att ställa dem till andra staters beväpnade styrkors förfogande. I avtalet gavs Sovjetunionen rätt att ha ett konsulat på Ålandsöarna för att övervaka iakttagandet av förbindelserna om demilitarisering och icke-befästande.
Det militära samarbete som Finland och Sverige planerade före vinterkriget koncentrerade sig på planer att försvara Åland med gemensamma krafter. På grund av Moskvas motstånd rann planerna ut i sanden. Åland blev tvärtom en växelpeng som alla parter erbjöd varandra i olika situationer och vid olika tidpunkter. Max Jakobson konstaterade att det vore möjligt att ta alla handlingar som gäller Ålandsfrågan och bygga av dem ett minnesmärke som varnar oss från att inbilla oss att vi vet vad som kommer att ske i framtiden.
I november 1939 sade Molotov till svenskarna att de bör hålla i minnet att Finland och Åland en gång hört till Ryssland. Det var fråga om stormaktens prestige. I ett annat sammanhang underströk Molotov betydelsen av att avlägsna det tillstånd av underlägsenhet som Ryssland var tvungen att acceptera efter Krimkriget, som hade en olycklig utgång för kejsardömet. Han hänvisade till föreskrifterna i fredsfördraget i Paris av år 1856 och icke-befästningsförbudet som gällde Åland. I december 1939, efter att kriget redan brutit ut, funderade Paasikivi på möjligheten att återlämna Åland till det tidigare moderlandet under förutsättning att Sverige kom till Finlands undsättning och ingick ett långvarigt försvarsförbund eller en entente cordiale med Finland. I vinterkrigets slutskede underrättade Moskva Sverige om att Sovjetunionen inte längre skulle bomba Åland. Molotovs avsikt var att spela Stockholm och Helsingfors mot varandra, och i detta syfte erbjöd han Åland till Sverige med uppmaningen att Sverige skulle framföra önskemål i denna fråga.
Liknande spörsmål diskuterades också sommaren 1944. Finlands sändebud i Stockholm G. A. Gripenberg konstaterar i sin dagbok i augusti 1944 att Finland är berett att avstå från Åland om det vore möjligt att rädda Hangö eller andra områden i Södra Finland genom detta. Ryktet om bytet av Porkala mot Åland, som Sovjetunionen spred, irriterade statsminister Per Albin Hansson, i synnerhet för att den svenska regeringen inte blivit informerad. Enligt Gripenberg hade Hansson åter en gång blivit besviken på finländarnas opålitlighet och avsaknad av vilja till äkta samarbete med Sveriges regering.
Den svenska orienteringen
Paasikivis och finska regeringens diskussioner dominerades före och under vinterkriget, under freden mellan krigen och i fortsättningskriget av frågan om Sveriges militära hjälp. Det var målet för Mannerheims svenska orientering, även om man på 1930-talet inte tordes använda ordet försvarsallians, vilket Jakobson påpekar. Sveriges utrikesminister Richard Sandler, som fick avgå efter vinterkrigets utbrott, hade vilselett både Finland och sin egen regering, men inte Sovjetunionens ledning som insåg att Sandlers östpolitik saknade täckning.
I slutet av december 1939 skrev Paasikivi till utrikesminister Tanner att om Sverige med hela dess krigsmakt beslutsamt ställt sig på Finlands sida, och Kreml varit informerat om detta, skulle Sovjetunionen ha lämnat oss i fred. Så blev inte fallet. Sverige förklarade sig emellertid inte neutralt utan som ett “icke-krigförande land”, och stödde Finland materiellt och genom att tillåta att frivilliga deltog i striderna särskilt i norra Finland.
Efter vinterkriget väcktes samtal om en militär allians mellan Finland och Sverige. Molotov dömde ut dessa planer på rak arm. Enligt honom skulle en allians stå i strid med Moskvafredens föreskrifter. Stämningen blev spändare mot slutet av sommaren på grund av vänskapssällskapets demonstrationer och de ökade spionagefallen. Finland observerade koncentrationer av Röda armén bakom gränsen och förberedde sig på ett nytt anfall. Detta skede, som kallas augustikrisen, gav åter fart åt diskussionen om militärt samarbete mellan Sverige och Finland. Tyskland hade ockuperat Norge och Danmark i april och därefter slagit Frankrike på några veckor. Nu pågick kampen om Storbritannien, som Tyskland dock förlorade. I september inleddes tyskarnas transittransporter via Finland till Norge. Permittenttrafiken genom Sverige hade redan inletts i juni.
I Sverige mognade initiativet till militärt samarbete i traditionella militära kretsar, som nätverkade under namnet Decemviri. Men statsminister Per Albin Hansson hade också en åsikt om saken. Hans uppfattning uttryckte Sveriges grundläggande åsikt om Norden och den svenska oron för Finlands politik. I september 1940 diskuterade Hansson om behovet av en “förbundsstat” mellan tre nordiska länder med Henrik Ramsay och Väinö Hakkila. I samma sammanhang betonade han nödvändigheten av att hålla “något” lands äventyrliga utrikespolitik under kontroll.
Tysklands hot mot Sverige konkretiserades särskilt genom ockupationen av Norge. Det låg emellertid också i Sveriges intressen att förhindra att fientligheter åter utbröt i Finland. Tidningarna i Sverige diskuterade också möjligheten att ett nytt krig skulle ge upphov till en flyktingström. Enligt tidningarna skulle det bli nödvändigt att se till att svenskspråkiga och sannolikt även alla inom den finska befolkningen som fått skolbildning kom undan den avancerande Röda armén.
En avgörande fråga för statsförbundet eller samordningen av ländernas utrikespolitik var Sveriges krav att Finland avstod från revansch, dvs. från att försöka återta Karelen som Finland gått miste om i kriget. Enligt utrikesminister Christian Günther kunde Sverige inte ge Finland militära garantier om landet inte fick full rätt att följa med Finlands utrikespolitik. I oktober 1940 försäkrade Kollontaj, som återvänt från Moskva, utrikesminister Günther om att Sovjetunionen absolut skulle respektera Sveriges självständighet. Däremot var det svårt att tänka sig att Ryssland skulle avstå från Finland till Sveriges förmån, då länderna kämpat om herraväldet över landet i flera århundraden. Enligt Günther borde det ha varit förenligt med Sovjetunionens intressen att Sveriges utrikespolitik blev bestämmande i Helsingfors, inte “något annat” rikes utrikespolitik.
Olika bilder av fienden
Finland och Sverige hade dock olika bilder av fienden. Efter ockupationen av Norge betraktade Stockholm läget i ett annat perspektiv än Helsingfors. Trots Finlands sak är vår-stämningen och chocken över vinterkriget väckte förslaget om deltagande i försvaret av Finland motstånd särskilt i det socialdemokratiska partier. Den inflytelserike finansministern Ernst Wigforss hade en negativ attityd till tanken om att stödja Finland under krig. Minnena av det blodiga efterspelet av inbördeskriget i Finland påverkade fortfarande i bakgrunden i Sverige. Som Max Jakobson uttryckte det: ehrensvärdarna hade förlorat sin makt till erlandrar.
En annan fråga som belastade Finland i Sverige var språkstriden. Då Paasikivi under sin tid som Finlands sändebud i Stockholm samtalade om språkfrågan vid Helsingfors universitet med statsminister Hansson konstaterade Paasikivi att Hansson var välinformerad om ämnet. Hansson bagatelliserade dock tvisten och konstaterade att det verkade som om det var svårt för svenskar att inse att det också fanns finnar i Finland. Enligt hans åsikt handlade hela frågan om överklassens privilegium. Så enkel var saken naturligtvis inte. Efter vinterkriget väckte utplaceringen av evakuerade karelare i svenskspråkiga socknar stor uppmärksamhet i Sverige. Paasikivi betraktade det som ansvarslöst att underblåsa språkstriden, och Mannerheim var av samma åsikt.
Hösten 1940 var Sverige berett att gå långt, ända till statsförbund eller personalunion, för att förhindra ett nytt krig i Finland, men både Berlin och Moskva satte sig på tvären. I december 1940 förmedlade riksmarskalk Göring Hitlers åsikt via general Paavo Talvela. “Om Finland ingår en personalunion med Sverige, upphör Tysklands hela intresse för Finland.” Unionen skulle omvandla Finland till en svensk provins. Den svenska regeringens ord klingade för döva öron, då den försökte försäkra Moskva om att Sverige skulle hålla Finlands tankar om revansch under kontroll.
I januari 1941 konstaterade Paasikivi för Assarsson att de finsk-svenska planerna inte längre var aktuella. Enligt Paasikivi skulle Tysklands seger vara det enda som kunde rädda Europa från “en bolsjevistisk katastrof”. Samtidigt skulle Finlands öde beseglas. Ännu november hade Paasikivi konstaterat i sitt brev till Ryti: “Det är livsviktigt för oss att vinna inträde i de nordiska blocken, ingenting mot Ryssland, jag känner landet. Men om vi stannar i Rysslands intressesfär, blir det vår död.” Senare på våren gjorde han följande anteckning: “Oavsett vad man anser om det rådande systemet i Tyskland, är det tusen gånger bättre för oss än att höra till Sovjetunionen, vilket skulle innebära vår död.” Vintern 1944 antecknade Paasikivi i sin dagbok att en ockupation skulle innebära “begravningsplatsens eller Sibiriens frid”.
I grevens tid
Mottagningen av Paasikivi i det allra heligaste i Kreml i slutet av maj var en del av den försenade kampanjen för att förhindra att Finland lierade sig med Tyskland. Detsamma gällde bytet av den hatade envoyén i Helsingfors och meddelandet att Sovjetunionen inte längre motsatte sig ett närmande mellan Finland och Sverige. Då Paasikivi steg från Stockholmsplanet på Malm flygplats den 10 juni 1941, konstaterade general Talvela, som av en slump befann sig på platsen: “Du tog dig från Moskva i rättan tid.” En vecka senare antecknade Paasikivi i sin dagbok: “Alla är eniga om att jag lämnade Moskva i grevens tid.”
Med Krister Wahlbäcks ord:
”Det är ett högt pris som Sovjetunionen fått betala för Viborg och de andra områden som Stalin förvärvade genom freden efter vinterkriget. Krigets verkningar sträcker sig från den 9 april 1940 till den 4 april 1949, när Atlantpakten undertecknades av Norge och Danmark och USA tog ett ansvar för de båda västnordiska ländernas försvar.”
René Nyberg är förutvarande ambassadör i Moskva och Berlin.
Källor
Vilhelm Assarsson: I skuggan av Stalin. Söderström, 1963.
Felix Chuev: Molotov Remembers. Inside Kremlin Politics. Ivan R. Dee, 1993.
Max Jakobson: Paasikivi Tukholmassa, J.K. Paasikiven toiminta Suomen lähettiläänä Tukholmassa 1936–39.
Otava, 1978.
Stephen Kotkin: Waiting for Hitler, 1920−1941. Penguin Press, 2017.
Ohto Manninen: Toteutumaton valtioliitto. Suomi ja Ruotsi talvisodan jälkeen. Kirjayhtymä, 1977.
Johan Nykopp: Paasikiven mukana Moskovassa. Kirjayhtymä, 1975.
J. K. Paasikivi: Toimintani Moskovassa ja Suomessa 1939–41. WSOY, 1958.
J.K. Paasikivi: Jatkosodan päiväkirjat 11.3.1941 – 27.6.1944. WSOY, 1991.
Tuomo Polvinen: J.K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 3, 1939–1944. WSOY, 1995.
Kimmo Rentola: Stalin ja Suomen kohtalo. Otava, 2016.
Timo Vihavainen, Ohto Manninen, Kimmo Rentola, Sergei Žuraljov: Varjo Suomen yllä: Stalinin salaiset kansiot. Docendo, 2017.
Timo Vihavainen: Neuvostoliiton varjossa kasvanut kansa. Minerva, 2019.
Pekka Visuri, Eino Murtorinne: Hitlerin ja Stalinin kaupankäynti Suomesta 1939–1940. Kiista Suomen asemasta Saksan ja Neuvostoliiton vaikutuspiirissä. Docendo, 2019.
Viktor Vladimirov: Kohti talvisotaa. Otava, 1995.
