I oktober 1954 tog Johannes Virolainen från agrarförbundet ytterligare ett steg i karriären, då han blev Finlands utrikesminister. President J.K. Paasikivi och statsminister Urho Kekkonen styrde utrikespolitiken med fast hand, men i Virolainens anteckningar finns överraskande förstahandsbeskrivningar som belyser den gamle presidentens attityder och karaktär.
Utrikesminister Virolainen mötte president Paasikivi varje vecka i tjänsteärenden. “Gubben” gjorde ett jovialiskt intryck på Virolainen, men han fick också bevittna Paasikivis berömda koleriska attacker. En av dem inträffade på lördagen den 12 mars 1955, då presidenten rasade “som en galning”.
Paasikivi förlorade sin fattning när det finska fartyget Aruba kom på tal. Aruba transporterade bränsle som lämpade sig för flygplansmotorer från Constanta i Rumänien till det kommunistiska Kina. USA gillade inte detta, och generalissimus Chiang Kai-shek, ledare för USA:s skyddsling Formosa (Taiwan), hade gett order om att fartyget skulle stoppas till varje pris, med kraftåtgärder, om så skulle krävas.
Även om Finlands relationer med Sovjetunionen hade första prioritet, hade Paasikivi under hela efterkrigsperioden skött om att landet också hade goda ekonomiska relationer västerut. “Varför har regeringen inte förhindrat fartygets färd?”, frågade presidenten av utrikesministern. Virolainen svarade att man nog hade pratat med rederiet och utrett saken också för västmakternas representanter, men detta fick presidenten att bli ännu argare.
“Pratat och pratat. Vad hjälper det att prata. Det hjälper ingenting att vi pratar här med varandra, om ingenting görs. Det är ett totalt slapphänt sätt att sköta sakerna. Vi måste avgöra om vi står för USA eller Kina och sätta det i tidningen!”
Paasikivi skällde på affärsmän som ställde pengar framför fosterlandets bästa. “Vi måste dra in deras krediter” krävde han, erinrande sig om sin tid som Kansallis-Osake-Pankkis direktör, då det var bankherrarna som bestämde vad rederierna fick göra. Rösten blev högre och högre, och även efter det mumlade presidenten för sig själv: “Jag känner nog de där affärsmännen. Sedan kommer de och klagar för mig att politikerna bryter mot moralen. Det gäller att hålla ordning på dem.”
Vid det här ögonblicket trädde Rumäniens nye sändebud in i rummet för att lämna sitt kreditivbrev till presidenten, och till Virolainens förvåning var presidenten plötsligt idel vänlighet. När Aruba åter togs upp för diskussion efter audiensen, hade presidenten lugnat sig, och han var slutligen nöjd med löftet om att han skulle få ett sammandrag över fallet och regeringens åtgärder med anledning av det.
Den chockade Virolainen beskrev sammandrabbningen senare vid utrikesministeriet, men Kekkonen skrattade gott, när han hörde om saken. “Det är som om det fanns två människor i gubben”, sade statsministern.
“Han rasar, härjar och gormar som en galning, och pratar dumheter. Om man spelade in gubbens ord på magnetofon i sådana situationer, skulle folket få höra någonting helt otroligt. Men efter ett ögonblick är han en helt annan man. Eftertänksam, skarp, saklig, lugn. Fattar kloka beslut i viktiga ärenden.”
Samma dag, på en middag som riksdagens talman bjöd, påpekade Sovjetunionens ambassadör Viktor Lebedev att finländska tidningar publicerat många artiklar om vinterkriget, som det var på tiden att lämna därhän. Presidenten verkade åter bli arg, men behöll fattningen medan han upplyste USA:s utsände om Finlands ståndpunkt till Aruba. Virolainen observerade att presidenten använde samma argument som han framfört på morgonen. “Den gamle verkar vara läraktig”.
Aruba-incidenten löstes slutligen på så sätt att tankern vände om på Indiska oceanen och seglade tillbaka till Constanta. I maj undergick Virolainen en blindtarmsoperation, efter vilken han måste stanna länge på sjukhuset. På sjukhuset fördrev han tiden med att prata med KOP:s direktör Eino Vuorenlehto, som låg i rummet bredvid. Vuorenlehto frågade hur utrikesministern kom överens med presidenten. Många i banken, och även Vuorenlehto själv, hade nämligen minnen av Paasikivis temperament.
Virolainen berömde Paasikivi som en lättsam och klok man, som behandlade honom rentav faderligt. I sin journal nedtecknade han en något mångsidigare bild. Den senaste beskrivningen gällde valet av ny ambassadör till Moskva. Statsrådet föreslog enhälligt Asko Ivalo, som dock inte dög för presidenten.
Paasikivi konstaterade att han kände både kandidaten och hans far, den berömde författaren och journalisten Santeri Ingman: “De är båda lata män – men fadern var begåvad!” Till Virolainen sade Paasikivi, att Ivalo inte skulle vara till någon nytta för landet i Moskva. Presidenten hade en mycket dyster uppfattning om personalen inom utrikesförvaltningen. Den härstammade från självständighetstidens början:
“De där karriärdiplomaterna duger inte till någonting. De höll en låg nivå redan på 1920-talet, och ingenting har förändrats sedan dess. De skötte sin uppgift som tjänstemän. Sitter på kontoret och går på bjudningar. Det har ingen betydelse. De ska följa med politiken och vara intresserade av den. Högst en av tusen professionella diplomater är sådana bra diplomater.”
Paasikivi hade en oslagbar måttstock för sin jämförelse. Det gällde att få till Moskva en man som skulle skicka instruktioner till Helsingfors om hur saker skulle skötas, dvs. en sådan man som han var själv efter vinterkriget 1940–1941. Nu ville presidenten ha chefen för utrikesministeriets politiska avdelning Eero A. Wuori på posten, men socialdemokraterna motsatte sig detta. Som en sista utväg föreslog SDP att posten skulle tillsättas med – Johannes Virolainen.
Virolainen blev inte entusiastisk över de nya karriärutsikterna, och å andra sidan skulle han inte ha fått åka till Moskva även om han ville. Presidenten hade beslutat att utse Wuori oberoende av regeringens åsikt, och det var vad han också gjorde. Så gick möjligheten förbi att se hur den från Karelen evakuerade nykterhetsmannen skulle ha arbetat för Finlands intressen på diplomatkårens cocktailbjudningar och middagar i Moskva.
Paasikivi läxade upp utrikesministeriet också i juli 1955, då han var missnöjd med en kommuniké som ministeriet delat ut till pressen. “Ministeriet har så dåligt folk att det inte klarar av någonting. Personalen har ingenting att göra, och när de får minsta lilla uppgift, så går den åt skogen. Det har varit så under hela självständighetstiden.”
Virolainen fruktade att presidenten till och med skulle kunna få slag, när han var riktigt rasande. Den mer erfarne Kekkonen sade lugnande att presidenten bara släppte ut extra ånga genom att skrika och gorma. Han njöt av det och mådde ännu bättre efter det. I de diplomatiska svängarna kom det sedan fram att raseriet inte alltid var så allvarligt som det såg ut. “Allt det här är naturligtvis endast en komedi, men den måste framställas på rätt sätt! sade gubben.”
Utrikesministern fick tillfällen att höra Paasikivis uppfattningar om det internationella läget. När Virolainen vågade fråga om inte presidenten kunde agera i de stora frågorna mellan Finland och Sovjetunionen, då han åtnjöt sådan respekt i Moskva, inspirerades Paasikivi att prata om sitt favoritämne på ett sätt som utrikesminister hade svårt att tro. “Det har skett en förändring i Ryssland”, sade Paasikivi. “Det är inte längre så som under Stalins tid,
men jag tror inte att ryssarna ger någonting tillbaka frivilligt. Jag känner ryssarna. Jag känner folket, och det är ett dåligt folk. Det är ett oförmöget och trögt folk. Det har inte gett mänskligheten någonting. Endast Tolstoj, Tjajkovskij och några andra har gett någonting. Men själva folket är odugligt. De kunde inte stå emot mongolerna. Även Lenin var mongol.”
“Jag älskar inte det där folket”, sade Paasikivi som en slags motvikt till den vänskapspolitik som han drev, och han påminde att det gjorde inte heller Yrjö-Sakari Yrjö-Koskinen, undfallenhetspolitikens stamfader från den suometarianska kretsen. “Han var arg på ryssarna.” Virolainen såg förvirrad på, hur gubben slog med näven i handen och skrek:
“Visst skulle jag ge dem, hela folket borde strykas ut. Men det kan vi inte göra. Det stora folket är en realitet och vi måste bygga vår politik på det. Det är inte lätt för mig. Men det är nödvändigt.”
Presidenten berättade att han fått många brev med oförskämda avhyvlingar på grund av att han tagit emot Leninorden. Han tog ingen notis om dem “då jag gör det som jag anser för rätt”. Men nu visste ingen vad omställningen i Sovjetunionens ledning betydde och vad som orsakat den.
“Jag tror att det är taktik. De har inga skrupler och kan göra vad som helst. De kan plötsligt till och med ge efter, vilket jag ännu inte tror. Vi måste avvakta och se vad som står bakom allting. Vi måste allvarligt överväga vad vi ska göra. Utgångspunkten måste vara att förhandlingarna ska förbättra Finlands ställning – inte försämra.”
Paasikivi hade funderat på de förestående frågorna redan länge, och han hade också diskuterat dem med Kekkonen. Nu fick även utrikesministern inblick i agendan. Den viktigaste frågan gällde VSB-pakten: “Den går ut 1958 och ska sägas upp 1957, om vi inte fortsätter.” I fråga om Karelen gällde det att ta reda på om Sovjetunionen gick med på att justera gränserna. Enligt presidenten skulle till exempel Saima kanal inte ha någon betydelse utan detta. Och så fanns ytterligare Porkala.
“Vi måste ta upp allt det här i förhandlingarna. Vi får inte ta för stora risker. Men vi ska omsorgsfullt överväga om vi kan säga till ryssarna att vi fortsätter med vänskapspakten om dessa villkor uppfylls. Ryssarna kan gå med på det, men de kan också säga att då får det vara! Och så tar de hela Finland vid ett lämpligt tillfälle.”
Paasikivi sade att han väntat sig att dessa frågor skulle bli aktuella efter presidentvalet i februari 1956. Virolainen uppmuntrade dock Paasikivi att ta initiativet, då han respekterades så högt i Moskva. Det verkade som om dessa ord smickrade gubben, som lovade att tänka på saken. Som avslutning på samtalet upprepade han att han kände ryssarna:
“Det är inte lätt för mig att föra en politik av detta slag. Men när man inte har styrka, är man tvungen att bedyra sin vänskap. Det finns helt enkelt ingen annan utväg. Det är lätt för en stormakt att sköta sin utrikespolitik då den har en miljonarmé bakom sig. Annat är det med små folk.”
“Det var första gången som gubben pratade så här direkt med mig om ryssarna”, antecknade Virolainen i sin journal. Presidenten “underströk hela tiden att han inte kommer att gå med på att Finlands ställning försämras på något sätt. Vi måste försöka uppnå förbättringar.”
Paasikivi hade uppenbart börjat bli tilltalad av tanken om att han skulle fortsätta en tid i landets ledning trots sin höga ålder. Han verkade fortfarande ha ett tillräckligt starkt kall att sköta de viktiga frågor som väntade. Virolainen frågade om saken av presidentens maka Alli, som berättade att paret redan länge varit upptaget med att packa sina väskor. “Men om fosterlandets väl kräver det, kan inte vår Juho vägra.”
Paasikivi hade beskrivit hur han dryftade världspolitiken och tryggandet av Finlands självständighet från morgon till kväll. De var livsviktiga frågor, allt berodde på dem, och vanligen tänkte man inte på dem i Finland. Den gamle presidenten hämtade gärna jämförelsepunkter från århundradets början. Då hade han förespråkat suometarianernas undfallenhetspolitik, men hade aldrig varit någon “bobrikoffare”, såsom kommunisterna efter kriget.
Terrorn verkade nu ha “mycket större betydelse än vad vi trodde förut och väntade oss till exempel under det passiva motståndets tid”. De baltiska ländernas öde var inte det enda beviset på detta. Även i Tjeckoslovakien hade allt motstånd slagits ned och folket hamnat helt under det kommunistiska väldet.
Paasikivi förundrade sig särskilt över att polska folket, “som hade en stor historia och 26 miljoner människor och som var känt för sin nationalanda och stolthet, på detta sätt underkastat sig det främmande styret och den nya ordningen”. Uppfattningen att det var våldet som bestämde hade blivit ännu starkare efter världskriget.
Trots tövädret efter Stalins död betraktade presidenten det pessimistiskt som möjligt att ett tredje världskrig var att vänta. En bakgrundsfaktor var upprustningen av Förbundsrepubliken Tyskland, vilket västmakterna åren 1954–1955 beslutat att tillåta som en del av försvarsalliansen NATOs strukturer. När Frankrikes nye ambassadör Géraud Jouve hade audiens hos presidenten för att lämna sitt kreditivbrev i augusti 1955, frågade Paasikivi i en mindre diplomatisk ton: “Vad är er åsikt om Tyskland? Vad gör landet när det fått vapnen?”
Ambassadören förklarade fördelarna med att binda Tyskland till det europeiska ramverket. Enligt Paasikivi var detta en vacker teori, som eventuellt inte skulle hålla i praktiken. “Det finns många som anser att när Tyskland fått vapnen och landet inte kan återförenas med fredliga medel, är det berett att börja det tredje världskriget”, sade presidenten. “Men det kommer jag inte längre att se!” Enligt Virolainen var Jouve “rätt förundrad”.
Den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer skulle resa till Moskva för att förhandla med Sovjetunionens högsta ledning. Men det skulle också Paasikivi göra. Finland hade utsikter att återfå Porkala, och det gällde att “ro i land med detta snarast möjligt”. I Kreml hade Adenauers resa dock högre prioritet. Eventuellt fruktade Paasikivi att Tyskland på något sätt skulle skapa hinder för Finland.
Förbundsrepubliken och Sovjetunionen uppnådde en kompromiss, utifrån vilken de knöt diplomatiska förbindelser. Därefter kunde Finlands president med följe resa till Moskva i vackert väder den 15 september 1955. Presidenten följdes till flygplatsen av utrikesministern, vars hårda öde var att stanna hemma. Sovjetunionen föredrog att statsminister Kekkonen följde med på resan, eftersom frågorna förberetts färdigt tillsammans med honom.
Först i anslutning till avgångsceremonierna berättade Kekkonen för Virolainen, att syftet med resan var att få Porkala tillbaka. Tidningarna gjorde sig lustiga över världens mest ovetande utrikesminister: Han borde fråga ens vaktmästarna om vad som står på i Moskva. Men Virolainen visste sin plats. I sitt eget utlåtande lanserade han begreppet Paasikivi-Kekkonenlinjen, som väckte en storm av protester, men som användes inom politiken fram till 1980-talet, om inte längre.
Och utrikesministerns indignation var liten jämfört med SDP:s, som lämnats helt utanför reseförberedelserna. I regeringen rådde en dämpad stämning den 20 september, då statsministern redogjorde för förhandlingarna omedelbart efter återresan från Moskva. Den ampra Tyyne Leivo-Larsson från socialdemokraterna öste galla över Kekkonen, som svarade kort: “Endast utrikesministern har en verklig orsak till missnöje. Beklagar.”
Virolainen hade hamnat i ett besvärligt läge i maktpolitikens kvarn. Å andra sidan var det ingen liten tröst att han fick en framträdande roll i de högtidligheter som ägde rum när Sovjetunionen återlämnade Porkala till Finland i januari 1956. Utrikesministern hade fått gå i lära hos Paasikivi och Kekkonen under en period som gav exceptionellt goda resultat.
Pol. dr Mikko Majander är docent i politisk historia vid Helsingfors universitet. Artikeln bygger på artikeln “Neljä kohtausta Paasikiven kanssa”, som utgavs i hans samling av historiska essäer Paasikivi, Kekkonen ja avaruuskoira (Siltala 2010).
