Allina Amanda Paasikivi (född Valve, till år 1907 Hildén) 1879–1960
Alli Paasikivi var president J.K. Paasikivis andra maka. Hon verkade som förmedlare mellan sin vresige man och politiker och tjänstemän, så att Paasikivi fick koncentrera sig på landets angelägenheter. Alli Paasikivi skötte familjens hushåll och ekonomi, och dessutom gården Jukolas ärenden. Hon fick smeknamnet “tant Alli” för sina insatser inom barnskyddet, och hon var bland annat stiftande medlem av Stiftelsen för pediatrisk forskning. Före äktenskapet år 1934 hade hon en framgångsrik karriär vid Kansallis-Osake-Pankki. När hon lämnade banken, var hon prokurist för växelavdelningen.
Fostran till den finskspråkiga bildade klassen
Alli Paasikivi hade en lycklig barndom. Hon föddes den 19 november 1879 i Kärkölä. Föräldrarna var skomakare Andreas Hildén och Charlotta, född Tegelman. Alli Hildén började sin skolgång i Mäntsälä. Efter att familjen flyttat till Helsingfors år 1888 gick hon i Kaserngatans folkskola och därefter i finska samskolan i Helsingfors, Suomalainen Yhteiskoulu. Där fostrades landets framtida ledare och kulturarbetare. Skolan var ett utmärkt ställe för nätverksbygge. På detta sätt deltog familjen i fostran av en finskspråkig bildad klass, vilket var ett nationellt projekt under denna period. År 1907 byttes namnet Hildén till Valve.
Alli var särskilt duktig i matematik, men hon deltog också i kulturella evenemang. Hon avgick från skolan efter andra klassen i gymnasiet, vilket var rätt vanligt vid den tiden. Studentskrivningarna var inträdesförhöret till universitetet, och endast en liten del av kvinnorna deltog i den.
Bankfunktionär
Alli Hildén var utåtriktad och uppträdde gärna. Hon blev antagen som praktikant vid Finska teatern (från år 1902 Nationalteatern). Hon uppträdde i den nya teaterbyggnadens invigningspjäser. Hon hade rollen som Terhi i Pohjolan häät, och hon medverkade också i Lea av Aleksis Kivi, men det är inte känt vilken roll hon hade. Hon konkurrerade med ljusstarka stjärnor som Ida Ahlberg, Elli Tompuri och Hanna Granfelt, men fick inte ett ordinarie engagemang vid teatern. Därför tog hon anställning som bankfunktionär i Kansallis-Osake-Pankki år 1904. På banken skötte hon check- och diskonteringsärenden, utnämndes till huvudkassa och slutligen till växelavdelningens prokurist. Hon avancerade i tjänsten tack vare sin goda räkne- och organisationsförmåga. Hon var krävande, men hjälpte ändå sina konstnärsvänner.
Alli Valve blev generaldirektör J.K. Paasikivis förtrogna, som upplyste honom om dagens situation varje morgon. När Paasikivi fick vredesutbrott, kallades Alli Valve till platsen för att lugna situationen. Hon lyckades bra med det. Paasikivis hustru Anna låg sjuk i flera år och avled i december 1931. Under hennes sjukdomstid stödde sig Paasikivi i allt högre grad vid bankens prokurist. Den tidigare morgonvresigheten var inte längre så skarp.
“Balens drottning och en skönhet utan like”, sades det om den unga Alli Valve. Enligt ett pass av år 1927 var hon 162 cm lång och hade blå ögon och svart hår. (1) Om romanser finns ingen annan upplysning än att det nog fanns hugade kandidater.
Den vackra och eleganta bankfunktionären på 1920-talet.
Foto J.K. Paasikivis arkiv, Riksarkivet.
I promotionen 1907 var Alli Valve kransbinderska för sin skolkamrat Ilmari Palmén. Palmén blev senare en jurist som befann sig långt ute på högerkanten. Bland skolkamraterna fanns också Eino Suolahti, som dessutom hörde till Allis vänkrets. Vi vet ingenting om Alli Valves politiska åsikter utom att hon rörde sig i finsksinnade kretsar. Hon var uppenbarligen inte medlem i samlingspartiet, och tidningen för partiets kvinnoorganisation Suomen Nainen kommenterade hennes förehavanden knappast alls, inte ens då hon var presidentens maka. Enligt en term som introducerades senare var hon en “obunden borgare”.
Orsaken till att hon var ogift är inte känd. På 1910-talet, då Alli Paasikivi var över 30 år, var endast cirka hälften av alla kvinnor som bodde i städerna gifta. Gifta kvinnor blev myndiga först år 1931, vilket påverkade en del kvinnors beslut. En annan orsak till att många kvinnor förblev ogifta var den allmänna förväntningen att hustrun skulle stanna hemma för att ta hand om mannen och barnen. Alli Valve deltog i huvudstadens kulturliv och reste med sina väninnor. Hon bar ansvar för sin mor och för sin syster, Aino Koskimies, som var änka, och för hennes son. Alli bodde med dem på Kyrkogatan i Helsingfors. Aino Koskimies man, diplomingenjör Väinö Koskimies, dog år 1915. Sonen Aarne var då endast några månader gammal. Aarne Koskimies blev senare specialistläkare i invärtesmedicin och familjen Paasikivis betrodda.
Som barn var Alli Paasikivis systerson, medicine och kirurgie doktor Aarne Koskimies, hennes ögonsten. I vuxenåldern var han hennes betrodda vän. På bilden visas Alli Paasikivi och Aarne Koskimies i dansens virvlar på presidentslottets självständighetsfest.
Foto: J.K. Paasikivis arkiv, Riksarkivet.
Äktenskap i mogen ålder
När KOP:s generaldirektör Paasikivi blev änkling, började arbetskamraterna också träffas på fritiden. Rykten kom i svang i banken: generaldirektören och prokuristen hade setts plocka vitsippor tillsammans. Berättelsen är som en kliché: direktören gifter sig med sin sekreterare. Men Alli Valve var faktiskt 54 år och hade gjort en lång, självständig karriär som bankfunktionär. Hon lämnade inte sin egen karriär, som kvinnor som gifte sig i unga år ofta gjorde vid den här tiden. När hon gifte sig i januari 1934 planerade hon att inleda lugna pensionsdagar med sin 63-årige man. Om hon bara vetat vilken turbulens de kommande åren skulle föra med sig!
En utmaning var det att äktenskapet var mannens andra. Relationerna med familjen var dock korrekta. Tant Alli tog energiskt över ledningen i familjen, medan hennes äkta man drog sig tillbaka för att sköta landets ärenden. Av barnen stod den ogifta dottern, arkitekten Annikki närmast Alli, och hon följde med Alli på många utrikesresor. Alli var vänlig mot Paasikivis två barnbarn, Juhani och Sinikka (senare Couchman).
Makarnas relation var nära och lekfull. Till Alli röt inte Paasikivi. När de var åtskilda, skrev de till varandra varje dag. Breven börjar med “Kära Alli” och slutar med “Din Juho” eller “Må väl, en kyss och på återseende”, och med “Kära Juho” och “Din egen Alli”. De var som e-postmeddelanden som redogör för vad avsändaren sett och vem hen mött, och för närkretsens nyheter, väder och sjukdomar. (2)
Svåra frågor
Det lugna livet fick ett slut när världsläget stramades åt på 1930-talet. I detta läge ville Finland närma sig Sverige. I detta syfte sändes Paasikivi som Finlands envoyé till Stockholm år 1936. Paasikivi var lika hetlevrad som förut. Vaktmästaren fick agera portvakt efter Alli Paasikivis anvisningar. Det lönade sig inte att närma sig envoyén före lunch. Efter lunchen, vid kaffet och cigarren, var han lugnare. De praktiska ärendena, såsom beskickningens ekonomi, lämnade envoyén till sin maka. Fru Allis goda kunskaper i svenska språket kom väl till pass i umgänget i diplomatkretsarna.
Det stiliga diplomatparet i Stockholm på 1930-talet.
Foto: J.K. Paasikivis arkiv, Riksarkivet.
Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 återvände Paasikivis till Finland för de förhandlingar som skulle föras med Moskva. De ledde inte till resultat, och Sovjetunionen anföll Finland. Paasikivi utsågs till minister utan portfölj i Rytis regering. Alli Paasikivi fortsatte att förhindra att hennes man stördes med obetydliga bekymmer, precis som hon gjort tidigare. Paasikivi koncentrerade sig på utrikespolitiska ärenden, och inrikespolitiska ärenden styrde fru Alli till tjänstemän eller till andra ministrar. Hon ingrep i statsrådets angelägenheter på ett sätt som inte vore möjlig i dag. När Paasikivi utsågs till Finlands sändebud i Moskva efter vinterkriget, ingrep Alli Paasikivi i beskickningens ärenden på samma sätt. Hon skötte också ekonomin på beskickningen i Moskva sparsamt.
Paasikivis hade levt i det autonoma Finland och var förtrogna med sederna, kulturen och språket i Ryssland. Juho hade avlagt filosofie kandidatexamen med rysk litteratur och historia som huvudämne. Därför kände sig Paasikivis inte lika främmande i Moskva som många andra diplomater från väst. I Moskva fortsatte Alli Paasikivi att samla antikviteter och porslinsföremål.
Efter fortsättningskrigets utbrott återvände Paasikivi till pensionärslivet, men han följde uppmärksamt med händelserna. Ibland reste Paasikivis undan bombningarna till Jukola, som fru Alli skötte efter att makens son Varma Paasikivi avlidit år 1941. Paret Paasikivi trädde åter in i strålkastarljuset efter kriget, då Paasikivi blev statsminister i november 1944 och president år 1946.
Landsmoder
Under Paasikivis presidentperiod 1946–1956 var Alli Paasikivi en representativ landsmoder. Hon fortsatte i sin roll som budbärare mellan den vresige presidenten och den övriga världen. Som värdinna på Slottet var hon elegant och aktiv. Efter kriget började självständighetsbalerna på nytt. På dem bjöds på bål och dans. Alli Paasikivi deltog i statliga evenemang, men sin popularitet och sitt anseende bland folket fick hon genom sitt arbete för barnens bästa. Hon började barnfesterna på presidentslottet. Till dem inbjöds skolklasser, scouter och andra grupper.
Alli Paasikivi inredde bostaden på Esbogatan på ett representativt sätt.
Foto: J.K. Paasikivis arkiv, Riksarkivet.
Stiftelsen för pediatrisk forskning
För att skaffa finansiering och material till Barnklinikens och Barnets Borgs byggnadsprojekt engagerade hon sitt nätverk, som hjälpte hennes vän, professorn i pediatrik Arvo Ylppö. Stiftelsen för pediatrisk forskning grundades under deras ledning år 1947 (under namnet understödsföreningen för stiftelsen för pediatrisk forskning). Alli Paasikivis idé var att forskning som stiftelsen stödde presenterades för finansiärerna varje år. År 1961 grundades Alli Paasikivis fond inom ramen för stiftelsen. Fonden stödjer långsiktig forskning.
Alli Paasikivis stiftelse
Landsförsvarsorganisationen för kvinnor, Lotta Svärd, lades ned 1944 i enlighet med fredsfördraget, och staten konfiskerade en del av organisationens egendom. Lottaorganisationen hade hunnit donera en del av förmögenheten till stiftelsen Suomen Naisten Huoltosäätiö (från år 2004 Lotta Svärd Säätiö), som gav stöd till kvinnor som drabbats av kriget. Alli Paasikivi var inte lotta och deltog inte i Huoltosäätiös verksamhet. Om de tillgångar som staten konfiskerat fördes en hård kamp med vänsterpartiet DFFF i både riksdagen och i domstolar. Avgörandet var i linje med föreningslagen, enligt vilken medlen från en förening som lagts ned skulle användas i ett syfte som låg nära föreningens ändamål. År 1952 användes medlen för att bilda en privat stiftelse som stödde hushåll, socialt arbete och forskning. Alli Paasikivi ombads ge sitt namn till stiftelsen. En möjlig anledning till detta var att man antog att extremvänstern inte skulle motsätta sig Paasikivi. Till stiftelsens ledning utsågs personer som hade en politisk bakgrund i agrarförbundet och socialdemokraterna, inga samlingspartister. Alli Paasikivi var stiftelsens beskyddare och hedersordförande. I denna egenskap påverkade hon definitionen av stiftelsens ändamål och dess stödpolitik. Följaktligen fick Krigsveteranernas Brödraförbund, Mannerheims Barnskyddsförbund, Stiftelsen för pediatrisk forskning och scouternas organisationer stipendier.
Alli Paasikivi deltog i styrelsemötena för Stiftelsen för pediatrisk forskning och Alli Paasikivis Stiftelse, som ofta hölls i presidentslottet. Av protokollen får man uppfattningen att hon påverkade verksamhetens innehåll mer än hennes formella ställning skulle ha förutsatt. Hon gav sitt namn som “beskyddare” även till många andra goda syften. Hon gav sitt moraliska stöd bland annat till arbetet för krigstuberkulospatienternas och de krigsblindas bästa. Hon blev scout under inspiration av Helvi Maukola (senare Sipilä), som kom från Kärkölä.
Alli Paasikivi kallades till hedersmedlem i många organisationer, som också beviljade henne utmärkelsetecken. Sådana organisationer var bland annat Rädda Barnen, Finlands Röda Kors och flickscouternas förbund.
Eftermäle
Alli Paasikivi fortsatte sitt sociala arbete efter Juho Kusti Paasikivis presidentperiod och död år 1956. Hon avled sommaren 1960. Pressen gav henne hedersnamnet “tant Alli” (Alli-täti) redan på 1950-talet. Det hade hon förtjänat genom sitt hårda arbete. Benämningen “allit”, som används om den slappa huden på underarmarna hos en äldre kvinna, är lite orättvis. Alli Paasikivis stilkänsla och förmåga att uppträda var viktiga för Finlands internationella ställning, då det gällde att visa sig bland de övriga demokratierna i väst. Hon gjorde också starka insatser för socialvården i landet, som återhämtade sig från kriget.
Professor, FD Aura Korppi-Tommola har publicerat undersökningar om kvinnornas och barnskyddets historia. Hon verkade som Mannerheims Barnskyddsförbunds organisations- och forskningschef åren 1991–2000 samt som verksamhetsledare för Vetenskapliga samfundens delegation åren 2001–2014.
(1) Utrikespass, Korrespondens, CX:2, J.K. Paasikivis arkiv, Riksarkivet.
(2) Korrespondens mellan makarna på 1930- och 1940-talet, CX:2, J.K. Paasikivis arkiv, Riksarkivet.
Källor
Iiris Arajoki-Siikala & Kalervo Siikala, Lotta Svärd ja Alli Paasikivi. Gummerus 2002.
Aura Korppi-Tommola, Alli Paasikivi, www.kansallisbiografia.fi (läst 20.7.2020)
Juhani Paasikivi, Monumentin sukua. Otava 1999.
Salme Saure, Maan äidit, Gummerus 1983.
Seppo Tamminen, Lapsen tähden. Stiftelsen för pediatrisk forskning 2012.
Hilkka ja Olli Witikka, Alli Paasikivi. WSOY 1991.
