Paasikivis goda kunskaper i ryska och förtrogenhet med den ryska mentaliteten hjälpte honom att skapa förtroendefulla relationer med sovjetledningen i Moskva. Den unge Paasikivi började lära sig dessa kunskaper och färdigheter som resereporter i Novgorod.
Juho Kusti Paasikivi inledde sina studier vid Kejserliga Alexanders Universitetet (Helsingfors universitet) hösten 1890. Hans huvudämne var ryska språket och litteraturen. Inspirerad av historieläraren vid Tavastehus lyceum K. O. Lindeqvist planerade Paasikivi att studera Finlands och Rysslands gemensamma historia. Lindeqvist hade skrivit sin doktorsavhandling om Stora nordiska kriget och Stora ofreden (1700–1721). Paasikivi inriktade sig på den äldre historien och beslutade därför att skaffa sig goda kunskaper i ryska språket. Det var ingen slump att hans första resa till Ryssland gick till Novgorod. På medeltiden kämpade Sverige om herraväldet över Finska vikens nordöstra kustområde med Novgorod, som sedermera efterträddes av Ryssland och Moskva.
Under sin senare karriär som politiker och statsman var Paasikivi känd för sin betydande förmåga att inhämta aktuell information och analysera den. Det skulle inte ha varit möjligt för honom utan de utmärkta språkkunskaperna. I studentskrivningarna (1890) avlade Paasikivi inte bara proven i svenska och latin, utan även extra prov i ryska och franska – med det högsta betyget laudatur i alla. När Paasikivi gick ut lyceet fick han högsta betyg, dvs. 10, för alla dessa språk samt för tyska språket. Språkkunskaperna från skolan räckte dock inte till för att sköta praktiska ärenden i ett främmande land. Det fick Paasikivi erfara när han låg vid Leipzigs universitet i Tyskland sommaren 1899. Han lärde sig dock snart att behärska tyska språket, och under sin senare karriär klarade han sig bra också på franska. I slutet av 1800-talet användes engelska språket främst inom exporthandeln i Finland, och Paasikivi lärde sig engelska först i hög ålder.
För att förbättra sina praktiska kunskaper i ryska vistades Paasikivi i Novgorod från maj 1891 till årets slut. Universitetet hade inte beviljat Paasikivi något stipendium, men köpmannen K. V. Kunnas i Lahtis hade lånat honom de pengar som behövdes för vistelsen. Paasikivi, som kom från en fattig familj, hade börjat som medarbetare vid tidningen Uusi Suometar när han flyttat till Helsingfors. Det var inte enbart en ekonomisk lösning. Paasikivi anslöt sig till fennomanernas mer konservativa inriktning redan som ung. Våra kunskaper om hans tid i Novgorod bygger nästan uteslutande på hans resebrev som publicerades i Uusi Suometar.
Paasikivi skickade sammanlagt fem resebrev från Novgorod, och de utkom i tidningen mellan 26.7 och 11.11. Paasikivi skrev dem för att fylla på sin reskassa, och det är lönlöst att försöka hitta de senare tidernas statsman i dessa brev. Paasikivi var 20 år gammal vid denna tid. I många fall får personligheten och karriären sin riktning först efter denna ålder, och så var också fallet med Paasikivi.
I breven studerade Paasikivi Ryssland och ryssarna utan påfallande nationella fördomar, vilket ju var passande för en person som studerade landets språk. Han kände sig dock främmande inför ryssarnas seder, som avvek från finländarnas, och inför utövningen av den ortodoxa religionen. Det var svårt för en lutheran att förstå helgondyrkan, helgonlegenderna som ter sig främmande för det moderna sättet att tänka och den snabba övergången från from religiositet till en strävan efter materiella fördelar. I sitt brev av den 26 juli förundrar sig Paasikivi över en hyrkusk som han åkte med från järnvägsstationen. Kusken tog hatten av sig och gjorde ett korstecken vid varje kyrka som ekipaget passerade. Framme begärde kusken en betalning som var en och en halv gång större än det belopp som parterna efter utdraget betingande avtalat om före skjutsen. Det typiska finska sättet att tänka hos Paasikivi stiger till ytan när han konstaterar att vi inte hade ens en bråkdel av alla tiggare som fanns i Ryssland och att det kanske fanns anledning att sköta om dem i stället för att förgylla även den sista kyrkkupolen.
Livegenskapen hade avskaffats i Ryssland endast några årtionden tidigare, men Paasikivi observerade spår av den i böndernas ödmjukt underdåniga beteende. Det gick inte för sig att tilltala en herreman utan att ta hatten av sig. Han förundrade sig över att Novgorod inte hade en egen dagstidning trots att staden hade 25 000 invånare. Äldre herrar fördjupade sig i att “salta svamp och sköta kycklingar” eftersom skötseln av gemensamma ärenden, dvs. politiken, endast angick regeringskretsarna i S:t Petersburg. Paasikivis kritiska attityd är relativt lätt att utläsa mellan raderna.
Paasikivi hyrde in sig i en bostad där det också bodde några gymnasister från orten. Vid sidan av kyrkan handlade hans resebrev ofta om skolväsendet i Ryssland. Enligt Tuomo Polvinen, Paasikivis levnadstecknare, saknade resebrevet om skolinspektörens besök i gymnasiet, Kun koulutarkastaja kävi, inte heller absurda drag. Paasikivi vistades ju i författaren Nikolaj Gogols fädernesland. Om skolgången berättade Paasikivi bland annat att läraren endast förhörde fyra eller fem elever under en lektion. I Finland fick däremot varje elev besvara lärarens frågor under lektionen. Ryska elever lärde sig därför att räkna ut när deras tur skulle komma och läste sina läxor endast en gång i veckan.
Ryssland är ett jättelikt rike där den officiella sanningen och verkligheten ofta ligger fjärran från varandra. Detta har gett upphov till en avancerad vitskultur. I sina resebrev ger Paasikivi exempel på den sarkasm med vilken ryssar ofta beskrev omständigheterna i sitt land.
År 1890 utfärdade kejsar Alexander III det så kallade postmanifestet, genom vilket Finlands postväsende slogs samman med posten i Rysslands. Den allmänna opinionen som representerade de övre skikten i Ryssland hade tillsammans med den nationalistiska pressen börjat ifrågasätta Finlands autonoma ställning. Man frågade om ett land som hade ett eget mynt, egna frimärken och en egen armé, och som utförde tullinspektion vid sina gränser alls var en del av Ryssland. Under Alexander III strävade Ryssland efter att avveckla Finlands penningväsende, post och tull, men det blev slutligen endast posten som lades ned. Finländarna tolkade kejsarens politik som ett första steg mot en avveckling av autonomin. Denna uppfattning om Alexander III levde länge kvar i historieskrivningen i Finland. Den riktiga uppfattningen om kejsarens avsikter erhölls först genom Robert Schweizers avhandling av 1978. I verkligheten ville kejsaren låta autonomin förbli i kraft, men han ville avveckla synliga kännetecken som myntet, frimärkena och tullinspektionerna eftersom de väckte den allmänna opinionens kritik i Ryssland. Det var viktigt att dämpa den destabiliserande debatten så att det blev möjligt att säkerställa den status quo som den konservative kejsaren eftertraktade. Först den följande kejsaren, Nikolaj (1894–1917), började montera ned Finlands autonomi.
I sitt resebrev om livet bland ryssarna, Venäläisten keskellä, presenterade Paasikivi citat från gymnasieläroboken i geografi. Enligt dem hade Finland en egen förvaltning och lantdag,, och landet styrdes enligt dess egna lagar. “Finland har beviljats rätt att slå mynt och hålla tullkammare.” Det direkta citatet från läroboken var ett klart ställningstagande till en aktuell politisk fråga. Paasikivi var dock besviken på att ryska skolböcker behandlade Finland i så ringa omfattning. Han konstaterade att ryssar inte hade särskilt ingående kunskaper om Finland, men att uppfattningen om landet i varje fall var positiv. Paasikivi nämnde emellertid vad han fått höra av den polisman som han besökt för att visa upp sitt pass. Enligt polismannen borde alla finländare lära sig ryska. Förryskning av hela folket lät säkert inte som ett särskilt önskvärt mål hos fennomanen Paasikivi, trots att han studerade det ryska språket.
Skulle Paasikivi ha kunnat bli den president Paasikivi som vi känner från senare tider, om han inte haft goda kunskaper i ryska? Det tror jag inte. Paasikivi kunde ryska och förstod sig på stormaktsmentaliteten, och därför hade han de förutsättningar som behövdes för att förhandla fram fredsavtal och verka som sitt lands envoyé i Moskva. Han kunde samtala och umgås inofficiellt även med stenhårda politiker som Josif Stalin och Vjatjeslav Molotov, och han fick deras förtroende – i den mån som dessa män kunde ha förtroende ens för sina egna skuggor.
Filosofie doktor Antti Kujala är docent i Finlands och Rysslands historia vid Helsingfors universitet.
Källor:
1. J. K. Paasikivi: Kirjeitä Novgorodista. Novgorod: Novgorodski gosudarstvennyi universitet, 2010. (Paasikivis resebrev i Uusi Suometar 26.7, 16.9, 24.9, 14.10 och 11.11.1891 har publicerats i denna bok. Breven och förorden finns i boken på finska och ryska).
2. Tuomo Polvinen (med Hannu Heikkilä och Hannu Immonen som medförfattare): J. K. Paasikivi: Valtiomiehen elämäntyö, I, 1870–1918. Borgå: WSOY, 1989 (särskilt sid. 12–13, 19–25, 42–43, 460–461 samt fotografiet i bildbilagan på avgångsbetyget från lyceet 1890).
3. Robert Schweitzer: Autonomie und Autokratie: Die Stellung des Großfürstentums Finnland im russischen Reich in der zweiten Hälfte des 19. Jahrhunderts (1863–1899). Giessen: Wilhelm Schmitz Verlag, 1978.
