Geopolitik – grunden för Paasikivis linje

Paasikivi, som studerat historia och juridik, följde omsorgsfullt utvecklingen av sin tids ideologi. Geopolitiken var en del av denna ideologi. De ledande principerna för geopolitiken var:

 Hur geografin påverkar och styr världens utveckling.

 Hur geografi används som redskap inom politiken.

Paasikivi pratar inte om geopolitik direkt som en vetenskap, men hans studier och erfarenhet gjorde att han såg Finlands ställning som en geostrategisk fråga. Paasikivi betraktade geografin som en central politisk faktor, och därför ska han räknas som den första geopolitikern i Finland.  Det är möjligt att studera objekten för Paasikivis intresse med hjälp av de marginalanteckningar som han gjorde i böckerna i sitt privata bibliotek.

Geopolitiken i 1900-talets början

Perioden efter Krimkriget fram till första världskriget kallas för imperialismens tidevarv. Under denna period tävlade stormakterna om världsherraväldet. I slutet av 1800-talet hade de europeiska stormakterna och Amerikas förenta stater lagt hela världen under sig både politiskt och kulturellt. Stormakterna hade genomfört en globalisering på egna villkor. Konkurrensen gällde land- och havsområden och råvarureserver och den ledde till uppkomsten av begreppet politisk geografi.

Vetenskapsmän som representerade stormakterna motiverade imperialismen vetenskapligt. De ville visa hur geografiska faktorer påverkade politiken och hur länderna anpassade sin politik efter naturens villkor. Målet var att hitta villkor som skapade deterministiska riktlinjer för världens utveckling. Amerikanen A. T. Mahan och britten H. Mackinder ansåg att kontrollen över haven och kusterna var viktig. Enligt dem var sjöfarande och kustlevande folk mer framstående än folk som levde i inlandet, och världsherraväldet tillhörde de förra. Tyskarna F. Ratzell och K. Haushofer ansåg att det viktiga var att kontrollera vidsträckta områden som hade stora råvaruresurser. I Ryssland anknöt geopolitiken till den omfattande verksamheten för att utforska och utnyttja landområden som Vetenskapsakademin inlett redan på 1700-talet. Under det följande seklet betraktade panslavisterna N. J. Danilevskij och K. N. Leontjev sin egen kultur och sitt eget folk som överlägsna och ville att alla främlingar skulle avlägsnas från Ryssland.

På 1900-talet var det viktigaste målet att skapa en grund för den ryska imperialismen. Man ville utveckla landets näringsliv genom att stödja bosättningspolitiken. Den främste forskaren på denna linje var V. P. Semjonov-Tian-Sjanskij. I Finland anslöt sig Toivo T. Kaila och J. G. Granö till denna linje. Kaila studerade och arbetade flera år i Ryssland. År 1914 utgav han en undersökning om förflyttningar inom befolkningen i den europeiska delen av Ryssland i slutet av det 19 århundradet.(1). J. G. Granö utforskade i sin tur de ryska områdena i mellersta Asien och Mongoliet, dit Ryssland strävade efter att expandera i 1900-talets början. Granö deltog senare i fredsförhandlingarna i Dorpat, och han hade ett nära förhållande till Paasikivi ända till sitt frånfälle år 1956. (2) Paasikivi tillägnade sig dessa geopolitiska uppfattningar, och de uttryck som han lånat av Stalin ska förstås mot denna bakgrund: “Geografin kan vi inte göra någonting åt, och det kan inte ni heller”. Det andra uttrycket lyder: “All vishets begynnelse är att erkänna fakta.” Det första uttrycket är alldeles klart och absolut. Det senare är flertydigt.

Första världskriget och de revolutioner som följde på det skakade det politiska systemet i Europa, som byggt på balans, i grunden. Därför började man i offentligheten fästa allt större uppmärksamhet vid förändringarna i staternas relationer. Under världskriget omvandlades geopolitiken från en naturvetenskap till en hjälpvetenskap för strategi. Geopolitik blev rentav en modevetenskap med hjälp av vilken man trodde det var möjligt att förutse framtiden. Tidevarvets ideologier – socialism, kommunism och nazism – blickade mot framtiden och ville motivera sina mål geopolitiskt. Perioden erbjöd ett underlag för framväxten av en utrikespolitik som byggde på geopolitik.

Det självständiga Finland följde med sin tid och motiverade sina på frändefolkspolitiken baserade territoriella krav geopolitiskt. Eftersom det inte fanns någon militärvetenskap i Finland, var perspektiven dock begränsade. Paasikivis lantdagskollega, professorn i tillämpad fysik Theodor Homén redigerade en undersökning om Östkarelen och Kolahalvön beskrivna av finländska naturvetenskapsmän och lingvister. Det geopolitiska perspektivet i denna undersökning förbigick helt frågan om militär strategi.(3). En annan samtida med Paasikivi, historikern Väinö Voionmaa, ville utvidga Finland ända till Ishavet. Paasikivi fördömde sådana drömmar som utopier som var skadliga för Finland. Dessa områden hade aldrig tillhört Finland. Östkarelen skulle vara en ekonomisk börda och ett föremål för eviga tvister med Ryssland. I fråga om ishavskusten gällde olika slags världspolitiska faktorer som Finland inte kunde kontrollera. För Paasikivi var Finland ett land som låg i Östersjöområdet och som hörde till Europa genom detta.

Ingående läsning av Kjellén

Ryssland, Tyskland och Sverige var Finlands viktigaste grannar och det var viktigt att Finland kom överens med dem. Den geopolitiker som stod Paasikivi närmast var den svenske nationalisten, konservativa politikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som var den första som använde ordet geopolitik. Innan dess hade man talat om politisk geografi.

Paasikivi lärde känna Kjelléns tankar vid läsningen av den andra, omarbetade upplagan av Kjelléns storverk Stormakterna, som utkom i fyra delar åren 1911–1913. Paasikivi läste alla fyra delar mycket omsorgsfullt. Beviset på detta är det stora antalet anmärkningar och anteckningar som han skrivit i böckernas marginaler. I den första delen studerar Kjellén de stormakter som förlorat sin ställning: Turkiet, Portugal, Spanien, Holland, Sverige, Österrike-Ungern och Italien. Paasikivi verkar ha ägnat särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteternas ställning.

Verkets andra del handlar om Frankrike och Tyskland. I fråga om Frankrike intresserar sig Paasikivi särskilt för närmandet mellan Frankrike och Ryssland, som började på 1890-talet. Ett tecken på hur vittomfattande Paasikivis intresse var är hans observationer om Frankrikes politik i Afrika och Indokina. När det gäller Tyskland är Paasikivi överraskad över landets snabba och stora ekonomiska uppsving. Han noterar Kjelléns konstaterande om att Atlanten bildar den verkliga tävlingsarenan mellan USA, Storbritannien och Tyskland. I kampen mellan stormakterna gynnas Tyskland av landets centrala geografiska ställning. De tysknationella strävandena i gränsområdena betraktar Paasikivi som oroväckande eftersom de kunde leda till väpnade konflikter. Det förbund i öster från Tyskland till Turkiet i området mellan Frankrike och Ryssland som Tyskland eftersträvade betraktar Paasikivi som en fantasi. Om förbundet blev verklighet skulle det leda till krig eftersom Ryssland stödjer de små slaviska folken på Balkan. Enligt Paasikivi är Tysklands problem enväldet, som inte lämpar sig för den moderna kapitalismen och parlamentarismen.

Den tredje delen av bokserien ägnar Kjellén Storbritannien. I denna volym är Paasikivi mer intresserad av näringsliv och industri än av strategi och politik. I den fjärde, dvs. den sista delen, behandlas USA, Ryssland och Japan. USA passerar Paasikivi med ett fåtal anteckningar om landets industri och trafikförbindelser.

Avsnittet om Ryssland läser Paasikivi noggrant, även om det inte finns ryskspråkiga verk i källförteckningen. Kjellén kunde uppenbarligen inte ryska. Paasikivi har strukit under Kjelléns ord som poängterar att Ryssland är internt enhetligt i jämförelse med det västra Europa. Ryssland har en mycket högre nativitet och befolkningstillväxt än västländerna. Geopolitiskt är Ryssland som ett kontinentalt land den raka motsatsen till sjöväldet Storbritannien. Därför är den ryska sjöfarten outvecklad. Landet har inga naturliga gränser och det måste försvara sitt territorium till dyra kostnader. Även USA är ett sjövälde. De olika ländernas kontinentala och maritima karaktär kommer att påverka världspolitikens inriktningar. Paasikivi noterar Kjelléns tankar om den allt starkare ryska nationalismen. Kjellén betraktar förryskningen av Finland som en hotfull utveckling, och Paasikivi har studerat texten i detta avsnitt i detalj. Han var intresserad av Kjelléns konstaterande enligt vilket

stormakterna inte är matematiska utan snarare dynamiska. Enligt Kjellén ska stormakterna förstås som fysiologiska sammanslutningar, inte som etniskt-kulturella. Varje stormakt strävar efter att få mer makt. De blir allt starkare. Indelningen i maritima och kontinentala makter är central. De små staternas öde är beroende av mänsklighetens idé. Ovanför de små staterna står stormakterna, och ovanför dem finns mänskligheten som kräver stormakter och småstater för att bli verklighet.

Under världskriget 1915 utgav Kjellén det kompletterande verket “Die politischen Probleme des Weltkrieges”. Paasikivi läste bokens sjätte upplaga, som utkom 1917. Boken har ett tydligt geopolitiskt perspektiv och mål. Författaren presenterar en kort översikt av det föregående verkets innehåll och diskuterar hur det ter sig i ljuset av världskrigets utveckling. Huvudvikten ligger på Centraleuropas och särskilt på Tysklands utveckling och krigföring. Kjellén ägnar nationalitetsfrågor större uppmärksamhet än tidigare.

Av marginalanteckningarna i boken framgår att även Paasikivi hade ett stort intresse för detta ämne. Nationalitetsfrågan hade ju varit aktuell i Finland i flera decennier. Paasikivi har strukit under Kjelléns kommentar som gör gällande att nationalstaten är tidevarvets mest betydande företeelse. Enligt Kjellén hade staten och nationen länge konkurrerat med varandra, och i hans samtid hade nationalstaten utgått som segrare. Kjellén hävdar att medborgarna hellre identifierade sig med ett folk än med en stat. Staten och folket kan inte helt skiljas från varandra.

För Paasikivi var ett nationellt Finland inget mål i sig, utan ett steg i utvecklingen. Därför godkänner han Kjelléns påstående om att man inte kan säga att nationalstaten är historiens sista ord. Enligt Kjellén finns det många motsatser. Ett folk kan till exempel vara enhetligt, men inte fritt. En stat kan vara fri, men inte nationellt enhetlig. Ett folk strävar däremot efter både enhetlighet och frihet.

Av detta framgår hur Paasikivis uppfattning klart skilde sig från uppfattningarna hos en del av hans kolleger. Till exempel för Svinhufvud var ett självständigt Finland ett mål i sig. Paasikivi anser däremot att historien inte kommer till ett slut. Att Finland blir självständigt är endast ett skede i historien.

Paasikivi hade stor aktning för Kjellén i hela sitt liv. När Paasikivi var ambassadör i Stockholm åren 1934–1939 studerade han de geopolitiska förändringarna i Sverige och i de övriga länderna i Skandinavien och ländernas relationer med Ryssland med hjälp av Kjelléns teorier. När Paasikivi diskuterade det militära samarbetet mellan Finland och Sverige med generallöjtnant V. P. Nenonen den 8 januari 1938, hänvisade Paasikivi till Kjellén, som poängterade att Sveriges ställning blivit bättre efter att Finland blivit självständigt. Trycket från Ryssland var borta. Därför var det viktigt för Sverige att Finland var självständigt.

När Paasikivi i sin dagbok den 14 december 1938 diskuterar Nationernas förbund och Tjeckoslovakiens fall hänvisar han till Kjelléns konstaterande att en stat behöver den allmänna opinionens stöd. Därför ska vi stödja den opinion som bäst skyddar de små staterna mot stormakternas maktsträvanden. Den 8 juli 1939 höll Paasikivi ett tal på pressklubben i Stockholm för journalister som skulle resa till det nordiska pressmötet i Finland. I sitt tal konstaterade Paasikivi att den internationellt kända forskaren och politikern Kjellén betonat den allmänna opinionens betydelse när det gällde att försvara små stater gentemot stormakternas strävanden.

Spengler och västerlandets undergång

Förhållandet mellan stormakter och små stater var en fråga om världshistoriens och samhällenas stora linjer. För att förstå dem läste Paasikivi böcker av Oswald Spengler, som var den främste samhällsfilosofen i början av 1900-talet.

Paasikivi var intresserad av Spenglers samhällsfilosofi. Under fredsförhandlingarna i Dorpat hade Paasikivi med sig Spenglers Der Untergang des Abendlandes Umrisse einer Morphologie der Weltgeschichte, som utkommit 1918. Senare skaffade han verkets omarbetade upplaga. Av marginalanteckningarna framgår att Paasikivi läst boken på 1 200 sidor omsorgsfullt.

I den första delen verkar han ha mest intresserat sig för diskussionen om människan och hennes själ som kulturbärare. Paasikivi är helt av samma åsikt med Spengler om historiens kontinuerliga förändring som tar sig uttryck genom folkens, samhällenas och staternas kontinuerliga utveckling. Den “faustiska kulturen” som Spengler definierar, dvs. strävan efter det högre och bättre, verkar intressera Paasikivi mycket. Socialismen och den starka emigrationen till Amerika är återspeglingar av den faustiska kulturen.

I verkets andra del studerar Spengler de europeiska folkens utveckling kronologiskt. Paasikivi verkar ha varit intresserad av Spenglers uppfattningar om Ryssland och den ryska kulturen. Spengler baserade sina betraktelser om dessa på skönlitteraturen. Paasikivi, som var förtrogen med Ryssland, är överraskad över Spenglers påståenden om att den primitiva ryska själen började likna den västerländska själen först till följd av Peter den Stores reformer. Spengler jämför Peter med Karl den Store. Upplysningen var främmande för den ryska själen, som också upprördes av den franska invasionen av Ryssland och Alexander I:s stormning av Paris. Ryssarna var inte ett västerländskt kulturfolk. I sitt hjärta avskydde de grundandet av S:t Petersburg. Nihilismen grodde ur den ryska kulturen. För Spengler representerade F. M. Dostojevskij Asien, en kultur som är främmande för Europa, medan L. N. Tolstoj representerade väst. Den senare var en av Paasikivis favoritförfattare.

Paasikivis relation till Ryssland

Paasikivis relation till Ryssland förändrades under hans långa liv efter omständigheterna och hans studier, men den röda tråden utgjordes alltid av ländernas geopolitiska förhållande. Storfurstendömet Finlands och kejsardömets relationer blev livligare från och med 1860-talet, då det statliga livet i Finland fick fart. Samtidigt blev nationalismen starkare i Finland och Ryssland. Finlands högsta statsledning och näringslivet ansåg att det var nödvändigt att öka undervisningen i ryska. Språk- och resestipendier började beviljas även andra än personer som ville bli lärare i ryska. Dessa åtgärder ökade intresset för studier i ryska språket. Ett tydligt mål var också att minska de misstankar som de nationalistiska kretsarna i Ryssland hyste mot Finlands autonomi. Genom att ta initiativet ville man undvika de sammanstötningar som ägt rum i Polen och Baltikum. Syftet var således att geopolitiskt skydda Finlands ställning.

Paasikivi var ung under en period då ryska språket främjades och det rådde efterfrågan på personer som kunde ryska. Efter att ha tagit studenten vid Tavastehus lyceum år 1890 inledde Paasikivi sina studier vid Helsingfors universitet med ryska språket och litteraturen som huvudämne.(4) 

Paasikivis studier i ryska löpte väl och han ansökte om ett stipendium för språkpraktik i Ryssland redan våren 1891. Han fick inget stipendium. I stället tog han lån hos köpmannen K. V. Kunnas i Lahtis och använde pengarna för att vistas i Novgorod i ett halvt år.

Många sökte stipendier år 1891. Paasikivis studieprestationer uppfyllde ansökningskraven, men han blev utan stipendium på grund av bristen på stipendiatplatser. Som tröst fick han och de övriga sökandena ett stipendium om 50 mark från rektorns disponibla medel. Att Paasikivi tog lån vittnade om en ihärdighet som präglade honom även senare. Han ville verkligen lära sig ryska och göra sig förtrogen med landet.(5)

Vistelsen i Novgorod gjorde ett outplånligt intryck på den unge studenten. Han observerar skillnaderna mellan Ryssland och Finland och visar att han uppskattar ryssarna som ett kulturfolk. Han hade en positiv uppfattning om Ryssland under hela sitt liv, och detta påverkade hans politik, trots att han inte accepterade revolutionen och bolsjevismen. Hans åsikt om Ryssland och ryssarna var en annan än till exempel P. E. Svinhufvuds och Arvi Korhonens, som var negativa gentemot Ryssland och ryssarna.

Som gammalfinsk politiker ville Paasikivi slå vakt om goda relationer med Ryssland. Han godkände inte aktivt motstånd och han fördömde strängt Eugen Schaumans mord på generalguvernör N. I. Bobrikoff. Efter att Paasikivi blivit invald som ledamot i den första enkammarlantdagen år 1907 följde han den gammalfinska linjen som J. R. Danielson-Kalmari utstakade. Han väckte uppmärksamhet med sin juridiska och ekonomiska expertis. Som Statskontorets överdirektör hade han nyckelposition vid behandlingen av olika ärenden. År 1908 uppstod en tvist om de så kallade Nevamiljonerna, dvs. om Finlands andel av kostnaderna för förbindelsebanan till S:t Petersburg. Lantdagen, som sammanträtt strax innan, tog inte ställning till frågan utan hänsköt den till senaten. Senaten betalade ut pengarna men fick klander av parlamentet när berättelsen om statsfinanserna år 1908 behandlades år 1910. Paasikivi ansåg att senaten handlat rätt. Han betraktade de ekonomiska relationerna med Ryssland som ytterst viktiga. Det var helt naturligt att det skulle finnas förbindelsetrafik mellan järnvägarna i Finland och Ryssland, och den skulle vara till stor fördel för Finlands näringsliv. De tekniska reformer som förbindelsetrafiken krävde skulle genomföras på banorna i Finland, och finska staten skulle ge anslag också till dem. Han skrev:

Dessutom tror jag att den tanke som Ryssland i denna fråga framfört, det vill säga att militära, strategiska fördelar kräver förbindelsetrafik av detta slag, äger sin riktighet. Min uppfattning är att detta krav kanske är ett av de få kraven som har en verklig grund, och att vi sakligt sett inte har någon anledning att motsätta oss det.

Lantdagen vägrade betala summan, men den togs ut från Finlands statskassa på kejserlig order. När riksdagen ett par år senare diskuterade regeringens proposition gällande den ryska generalstabens initiativ att bygga en bana från S:t Petersburg över karelska näset till Vasa, bemöttes planen med motstånd. Paasikivi förespråkade byggandet av banan eftersom Finland enligt honom skulle ta hänsyn till de militära och strategiska synpunkter som Ryssland framfört. Han ansåg att bygget av banan också var viktigt för utvecklingen av det karelska näsets östra delar. Paasikivis motiveringar var så övertygande att riksdagen godkände regeringens proposition.(6)

Gammalfinnarna var beredda att betala de så kallade soldatmiljonerna, dvs. de pengar som Finland skulle betala till Rysslands statskassa som ersättning för att Finlands armé lagts ned, vilket innebar att Finland slapp utgifter för sitt eget försvar. De konstitutionella, de svenskspråkiga och socialdemokraterna ville inte betala soldatmiljonerna eftersom de ansåg att lagen om dem uppkommit i strid med Finlands lagstiftning. Tvisten om soldatmiljonerna ledde slutligen till att samlingsregeringen splittrades. Enligt Paasikivi bidrog senatens stelhet till att försämra relationerna till Ryssland. Även om Finlands egen armé hade lagts ned och det inte fanns någon vilja att återupprätta den igen skulle Finland delta i rikets gemensamma försvar. Som statskontorets överdirektör betraktade han det som ett misstag att blåsa upp en tvist om soldatmiljonerna. Följden kunde endast vara att relationen mellan Finland och Ryssland försämrades.(7)

Paasikivi ansåg att Ryssland betraktade Finland utgående från geopolitiken. Finland övervakade lederna mellan öst och väst i Östersjöområdet, och storfurstendömets gräns låg endast cirka 30 kilometer från S:t Petersburg. Paasikivi godkände inte den panslavistiska strävan hos ministerrådets ordförande P. A. Stolypin att öka Rysslands säkerhet genom att helt underställa Finland Rysslands överhöghet. I sina memoarer hänvisar Paasikivi till S. Ju. Wittes observation om att N. I. Bobrikoff, F. A. Seyn och P. A. Stolypin skadade relationerna mellan Finland och Ryssland med sin panslavistiska politik. Det skulle ha räckt för Ryssland att rikets försvar tryggats i detta väderstreck.(8)

Efter världskrigets utbrott stod Paasikivi för absolut lojalitet. Han tillhörde inte Kagalen, som bedrev passivt motstånd, och han stödde inte heller jägarrörelsen, men han hade förbindelser på olika håll. Som Kansallis-Osake-Pankkis generaldirektör observerade han krigets effekter på näringslivet. Världskrigets utbrott påverkade omedelbart Finlands ställning, men de konkreta följderna blev små ända fram till 1917. I likhet med många andra blev Paasikivi upprörd över Rysslands nederlag och bolsjevikrevolutionen. Barbariet hade tagit över makten och hotade hela den civiliserade världen. Klara tecken på detta erhölls i Finlands inbördeskrig. Paasikivi hade stiftat bekantskap med Rysslands problem redan under sin vistelse i Novgorod och sedermera som gammalfinsk politiker, då han förhandlade om Finlands ställning med representanter för Rysslands interimsregering. Paasikivis egna observationer var begränsade och för att förstå det som skett vände sig han till litteraturen. Han studerade den senaste utvecklingen i Ryssland med hjälp av rysk, tysk, fransk och annan internationell litteratur.

På grund av inbördeskriget lämnade Ryssland den världspolitiska scenen, men Paasikivi följde omsorgsfullt med utvecklingen. Efter att Finland blivit självständigt var det endast bolsjevikerna som erkände Finlands självständighet i slutet av år 1917. I detta läge hade Lenins regering en osäker ställning och dess erkännande hade därför ingen stor internationell betydelse.

Samtidigt reste Paasikivi till Sverige, Danmark och Norge för att sondera attityderna i dessa länder till Finlands självständighet. De svar som han fick var avvisande och förutsatte att Finland först skulle erkännas av Ryssland. När Paasikivi återvände till Finland över Torneå blev han anhållen, och han konstaterade att revolutionära ryska soldater kontrollerade gränsen och landet. Därför intog han en skeptisk attityd till det erkännande som Folkkommissariernas råd meddelade.(9)

Åren 1918–1920 såg det ut som om revolutionen skulle falla och monarkin återinföras. Paasikivi betraktade detta som en hotfull utveckling för Finland, då de vita ryssarna inte erkände Finlands självständighet. En dagboksanteckning av år 1918 visar att Paasikivi hoppades att inbördeskriget skulle fortsätta och att bolsjevismen skulle försvaga Ryssland ytterligare.(10)

Efter det finska inbördeskrigets slut inledde riksdagen sitt arbete den 15 maj 1918. Den 18 maj 1918 föreslog senatens ekonomiedepartement att riksdagen gav senaten fullmakt att föreslå att senatens ordförande P. E. Svinhufvud också skulle utöva den så kallade högsta makten, dvs. att han utsågs till statsöverhuvud. Förslaget godkändes samma dag.(11)

Den 27 maj 1918 utnämnde Svinhufvud en ny vice ordförande för senaten, en ny chef för ekonomiedepartementets kansli, och övriga regeringsmedlemmar. Paasikivi utsågs till chef, dvs. till statsminister.

Förbundet med Tyskland

Efter inbördeskriget var Finland svagt och sökte efter hjälp mot bolsjevikerna. Våren 1918 var Tyskland starkt, och Finland litade på dess stöd. Efter att tyskarna erövrat Helsingfors dryftade Paasikivi Finlands ställning. I sina anteckningar av den 10 april 1918 konstaterar han: “Hur kan Finland slå vakt om sin självständighet och försvara den mot Ryssland?” Paasikivi antog att när Ryssland åter blivit starkare, skulle landet vilja återta sitt tidigare gränsland, och Finland var oförmöget att bedriva ett försvarskrig mot Ryssland. Därför var det nödvändigt att Finland allierade sig med Tyskland. Det första steget var att upprätta en monarki som hade utrikesförbindelser, framför allt med de furstliga hoven i Tyskland. De västliga stormakterna skulle inte kunna ge Finland ett tillräckligt stöd mot Ryssland. I likhet med de flesta i Finland som stod på den vita sidan var Paasikivi tacksam till Tyskland för Finlands befrielse från det röda skräckväldet.(12)

Paasikivi förhandlade med kommendören för Tysklands Östersjödivision, general Rüdiger von der Goltz, om strategiska frågor. Denne gav Finland rådet att etablera goda relationer med Ryssland och att ge efter i gränsfrågan på karelska näset. Gränsen fick inte ligga för nära S:t Petersburg.(13)

Situationen förändrades när Tyskland kapitulerade i november 1918. Paasikivis regering blev tvungen att avgå och den tyske kungen, som redan blivit vald, avstod från att ta emot kronan. Finlands inrikespolitiska situation stabiliserades efter att K. J. Ståhlberg valts till president. Man ansåg det nödvändigt att etablera relationer med grannarna. Ingåendet av fredsfördraget med Ryssland var ett stort problem. Till problemet anknöt gräns-, nationalitets- och ekonomifrågor. Finland stod inför stora geopolitiska lösningar.

Inbördeskriget i Ryssland fortsatte efter att Finland etablerat sin ställning, och många hyste tvivel på att sovjetväldet skulle bli bestående. Paasikivi var en av de tvivlande, men han ansåg att Finland inte ska dra nytta av Rysslands tillfälliga svaghet. Ryssland skulle återhämta sig inom kort och då skulle landet ta tillbaka områdena med ränta.

Denna åsikt ledde Paasikivi under de följande årtiondena.


Alpo Juntunen är emeritusprofessor vid Försvarshögskolan.


Källor

1.  K. Ketola, Ryssän koulussa. Suomalaiset  Venäjän stipendiaatit autonomian aikana 1812–1917. Helsingfors 2007, sid. 124, 128.

2.  A. Juntunen, Impact of the Russian Empire on geography in Finland.  Fennia 171/1993:2, sid. 137−158.,
A. Tiitta, Sinisten maisemien mies. J. G. Granön tutkijantie 1882−1956. Helsingfors 2011, sid. 70−135, 207, 470.

3. Th. Homén, Itä-Karjala ja Kuolan Lappi, suomalaisten luonnon- ja kielentutkijoiden kuvaamana. Helsingfors 1918.

4. T. Polvinen, H. Heikkilä, H. Immonen, J. K. Paasikivi valtiomiehen elämäntyö I, 1870−1918. Juva 1989, sid. 12.

5. K. Ketola 2007, sid. 235.

6. T. Polvinen 1989, sid. 137–146.

7. Paasikiven muistelmia sortovuosilta II. Borgå 1957, sid. 67–86.

8. Ibid. sid. 178–181.

9. T. Polvinen 1989, sid. 322–337.
K. Ikonen, J. K. Paasikiven poliittinen toiminta Suomen itsenäistymisen murrosvaiheessa. Helsingfors 1990, sid. 143–145.

10. ”Olen tullut jo kovin kiukkuiseksi”. 2000, sid. 50.

11. M. Häikiö, Suomen leijona. Svinhufvud itsenäisyysmiehenä. Juva, sid. 328–332. 
K. Ikonen 1990, sid. 192.

12. ”Mietelmiä” 10.4.1918. Paasikivis samling K VI: 20. RA

13. T. Perko, Haastaja Saksasta 1918. Von der Goltz ja Mannerheim. Jyväskylä 2018, sid. 252–254, 276.