Finland erkände den av Mao Zedong grundade Folkrepubliken Kina den 13 januari 1950. Två dagar senare ordnades elektorsval för presidentvalet i vårt land. Drygt en månad efter erkännandet av Kina började J. K. Paasikivis andra period som statsöverhuvud. I slutet av samma år fyllde han 80 år.
Från Finland sett hade Kina länge varit det fjärran, exotiska “Mittens rike”. Republiken Kina, som bildats efter kejsardömets fall 1911, hade på 1920-talet under ledning av general Chiang Kai-shek hamnat i ett tillstånd av kaos och svaghet och på 1930-talet i krig mot Japan, som gått till offensiv mot landet. Inbördeskriget i Kina fortsatte efter världskrigets slut. Då kommunisterna fick övertaget hösten 1949 retirerade Chiang Kai-sheks trupper från fastlandet till ön Taiwan.
I början av Paasikivis andra presidentperiod, i juli 1950, utbröt Koreakriget. Parterna var Sydkorea, som fick stöd av USA och dess allierade, samt Nordkorea under ledning av Kim Il-sung, som fick stöd av Maos Kina och Stalins Sovjetunionen. Det kalla krigets frontlinjer utvidgades nu från Europa till Fjärran östern, och världen riskerade att hamna i ett nytt storkrig.
Dörren till FN står på glänt
I september–oktober 1950, då Koreakriget fortfarande var i sitt inledande skede, knöt Finland och Folkrepubliken Kina diplomatiska förbindelser och beslutade om ömsesidigt öppnande av beskickningar i Beijing och Helsingfors. På detta sätt kom de normala rutinerna för växelverkan i gång. Utöver ländernas regeringar spelade också deras statsöverhuvuden Paasikivi och Mao Zedong en viktig roll i etableringen av förbindelserna.
Paasikivi ansåg från första början att Finland skulle ha en beskickning i Beijing för att kunna följa upp Kinas politik och knyta handelsrelationer i landet. De första ambassadörerna tillträdde sina poster år 1951, Hugo Valvanne från New Delhi i Kina och general Geng Biao på motsvarande sätt från Stockholm i Finland. Först deras efterträdare fick möjlighet att arbeta på ort och ställe i Beijing och Helsingfors.
Koreakriget orsakade omedelbart politiskt huvudbry för Finlands utrikespolitiska ledning. Tillsammans med de övriga nordiska länderna hade Finland varit bland de första länderna som erkänt det nya Kina och etablerat förbindelser med det. Avvikande från de övriga länderna var Finland emellertid ännu inte medlem i FN år 1950. Sovjetunionen uteblev från FN:s verksamhet som en protest mot att Taiwan-Kina blev medlem. En möjlighet öppnades för Finland att gå med i organisationen – ett steg som Moskva motsatt sig. Medlemskapet övervägdes i Helsingfors under Paasikivis ledning hösten 1950. Finland fattade slutligen beslut om att inte använda sig av denna möjlighet av fruktan för Sovjetunionens negativa reaktioner.
Handel och olympiska spel
Förhållandet mellan Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen påverkade från första början också relationen mellan Moskva och Helsingfors. I december 1949 företog Mao Zedong som en av sina första åtgärder en resa till Moskva, där han stannade ända till mitten av februari 1950, då länderna undertecknade ett ömsesidigt fördrag om vänskap, allians och bistånd. Den nästa som reste till Moskva efter kineserna var Nordkoreas ledare Kim Il-sung, som ville förhandla om stöd till sitt företag att anfalla halvöns södra del, som blivit på USA:s revir efter världskrigets slut, i syfte att införliva den med Nordkorea.
I slutet av år 1949 hade finländsk-sovjetiska handelsförhandlingar inletts i Moskva, men de hamnade i svårigheter redan i det inledande skedet på grund av det inrikespolitiska läget i Finland. Samtidigt var sovjetledningen med Stalin i spetsen sysselsatt med Fjärran östern. Urho Kekkonen, som blivit statsminister efter K.-A. Fagerholm, fick en inbjudan till Moskva för att underteckna handelsavtalet först i juni 1950, tre veckor före Koreakrigets utbrott. I samband med detta mötte Kekkonen och hans delegation även Stalin.
USA och dess allierade hade från första början begränsat förbindelserna och handeln med det nya Kina. Hösten 1950 skickade Mao Zedong ett stort antal “frivilliga” trupper till Korea som stöd för Kim Il-sung, som stod på avgrundens brant. Kina förklarades i handelsblockad under amerikanarnas ledning. I fortsättningen fick Finland i sin handel med Kina gå balansgång mellan Beijing och västmakterna, då de sistnämnda utan vidare förutsatte att vårt land skulle iaktta blockadens regler.
Under Koreakriget, åren 1952 och 1953 var Finland det första landet i väst som lyckades ingå avtal om handelsrelationerna med det nya Kina. En kommersiell avdelning öppnades vid ambassaden i Beijing redan i oktober 1952. Till avdelningens chef utsågs Olavi J. Mattila från stiftelsen för främjandet av Finlands utrikeshandel. Det var viktigt för Finland att knyta nya handelsrelationer, då krigsskadeståndsleveranserna till Sovjetunionen hade slutförts hösten 1952 och handeln med västländerna drabbats av en recession vid samma tidpunkt.
I Kinas perspektiv hade Finland en särställning när det gällde att etablera förbindelser i Norden. Det berodde på Finlands och Sovjetunionens grannrelationer efter kriget, på VSB-pakten mellan Finland och Sovjetunionen och på Finska kommunistpartiet FKP:s starka ställning i landets politiska liv. Försprånget till de övriga nordiska länderna ökade år 1952, då de olympiska sommarspelen ordnades i Helsingfors.
Internationella olympiska kommittén beslutade först i sista ögonblicket tillåta Folkrepubliken Kinas deltagande, och när tävlingarna redan var i slutskedet anlände ett kinesiskt lag på 40 personer till Helsingfors. Det viktigaste målet för Kinas nya ledning var prestigeskäl, att landets femstjärniga flagga hissades för första gången i de olympiska spelens historia.
Bild 1. Folkrepubliken Kinas flagga hissas vid de olympiska sommarspelen i Helsingfors år 1952. Även i ljuset av den senare utvecklingen var detta var ett särskilt viktigt ögonblick för Kina, även om landet på grund av Taiwankonflikten fick tillstånd att delta alldeles i sista minuten.
Beslaget av tankfartyget Wiima
I januari–februari 1953 hamnade president Paasikivi och Finlands regering mitt i en häftig internationell konflikt som orsakades av det finländska tankfartyget Wiima. Det var fråga om ett fartyg som ägdes av Wihurikoncernen och som transporterade fotogen som det tagit ombord i Rumänien till Shanghai. På återresan skulle fartyget transportera solrosfröolja till England.
I väst beskylldes Finland nu för att bryta mot blockaden. Rederiet Wihuri försökte förgäves förklara att lasten inte innehöll bränsle till flygplan, som blockaden förbjöd.
I februari tvingades Wiima, dess kapten och 40 man starka besättning avbryta seglatsen mot Kina och kasta ankar utanför Singapore, som administrerades av England. Efter tre månader av väntan och förhandlingar nåddes en lösning på tvisten och Wiima seglade tillbaka till Europa, i stället för till Kina.
Amerikanerna hade köpt fartygets last, som på internationellt vatten flyttades till tankbåtar som tillhörde en amerikansk flottstyrka som opererade i Fjärran östern. Efter Koreakrigets slut var sjötransporter till Kina fortfarande ett politiskt känsligt ärende som sysselsatte Finlands utrikespolitiska ledning.
Bild 2. Wihurirederiets tankfartyg Wiima, som orsakade en internationell konflikt mellan Finland och USA år 1953, dvs. samma år som Koreakriget slutade. Meningsskiljaktigheterna, som väckte stor uppmärksamhet, berodde på att Finland påstods ha brutit mot den handelsblockad som de västallierade förklarat.
Kulturturism och töväder
Våren 1953 reste den första kulturdelegationen från Finland till Kina. Delegationen bestod av medlemmar i föreningen Finland-Kina och leddes av statsministerns maka, fru Sylvi Kekkonen. Besöket fick stor uppmärksamhet i medierna i Kina och en dokumentärfilm gjordes om det. Under festligheterna för första maj på Himmelska fridens torg tog statsminister Zhou Enlai emot fru Kekkonen, delegationens vice ledare, riksdagsledamoten för FKP Mauri Ryömä och sändebudet Helge von Knorring. Delegationen återvände till Finland efter sin en och en halv månad långa resa några veckor före Koreakrigets slut.
Bild 3. En finländsk kulturdelegation på 17 personer, under ledning av statsministerns maka fru Sylvi Kekkonen, gjorde en sex veckor lång resa i Kina våren 1953. Besöket inleddes med en ceremoni på flygplatsen i Beijing.
Krigshandlingarna på den koreanska halvön slutade, men situationen i Kinas närområden blev inte lugnare utan stramades åt igen hösten 1954. Denna gång gällde konflikten äganderätten till öarna i Taiwansundet. USA och dess flotta stödde Chiang Kai-sheks regering. President Dwight Eisenhower hotade att använda kärnvapen mot Kina om inte Beijing återkallade sina territoriella krav.
Konflikten löstes våren 1955, då statsminister Zhou Enlai uppträdde försonligt på den afroasiatiska konferensen i Bandung i Indonesien. Han erbjöd USA förhandlingar för att lösa konflikten som varat i flera månader.
Samtidigt inleddes ett nytt töväder i den internationella politiken. I juni deltog andra världskrigets allierade, dvs. USA, England och Frankrike samt Sovjetunionen i ett toppmöte i Genève. På plats fanns också president Eisenhower och partiordföranden Chrusjtjov.
Hösten 1955 var Sovjetunionen dessutom berett att återlämna Porkala arrendeområde till Finland. I samband med detta förlängdes VSB-pakten mellan länderna med 20 år. I Fjärran östern drog Sovjetunionen samtidigt tillbaka även sina sista trupper från flottbasen Port Arthur, som Kinas och Sovjetunionens försvarsmakter besuttit tillsammans under den tioårsperiod som gått sedan krigsslutet.
Under det sista året av Paasikivis period som president, i augusti 1955, ordnades Interparlamentariska unionen IPU:s årliga kongress i Finland. Unionen, som hade grundats år 1888, hade sitt huvudkontor i Genève. Kongressen varade i en vecka och hade över 500 deltagare. President Paasikivi talade på kongressens invigning. I egenskap av värdland hade Finland inbjudit en delegation från Folkrepubliken Kina som observatör till kongressen.
Den högt uppsatta kinesiska delegationen bemöttes väl i Helsingfors. Genast i början av år 1956 fick riksdagen inbjudan av folkkongressen i Beijing att skicka en delegation från Finland på motbesök till Kina. Fyra månader efter att Paasikivis presidentperiod tog slut reste en 12 man stark delegation under ledning av riksdagens talman V. J. Sukselainen till Kina. På detta sätt var riksdagen före regeringen med att inleda utbytet av besök med motparten i Kina.
Under Paasikivis presidentperiod skapades grunden för både handels- och kulturrelationerna mellan Finland och Kina. Kina räknade Finland från första början som en västlig stat, i likhet med de övriga nordiska länderna. Ett gemensamt drag hos de nordiska länderna var det politiska kapitalet som de fick genom att tidigt börja bygga upp relationerna med folkrepubliken. Dessutom understödde de nordiska länderna politiken för ett enda Kina och folkrepublikens medlemskap i FN:s säkerhetsråd i stället för Taiwan.
I jämförelse med de övriga nordiska länderna behöll Finland sin särställning i det nya Kina fram till 1950-talets slut. Den senare brytningen och den starka motsättningen mellan Kina och Sovjetunionen minskade avsevärt Finlands rörelsemån i relation till Beijing. I början av 1960-talet blev Finland klart efter de övriga nordiska länderna och väststaterna i bygget av förbindelserna med Kina. Detta förhållande kom att råda i tre årtionden.
Arto Mansala har fungerat som statssekreterare vid utrikesministeriet och som ambassadör bland annat i Kina åren 1989–1992. Han har gett ut boken Asemapaikkana Peking (Siltala 2020).
