Under Paasikivis treåriga period som Finlands ambassadör i Sverige låg hans fokus på säkerhetspolitik. Det gällde att få Sverige att samarbeta med Finland i försvaret av Finlands självständighet. Dessutom väntade Ålandsfrågan fortfarande på en lösning. Paasikivi ansåg att samarbetet mellan Finland och Sverige också skulle förbättra relationerna österut. Sovjetunionen hade emellertid en annan syn på saken.
Det var inget lätt val för Paasikivi att resa till Stockholm som Finlands ambassadör hösten 1936. Samlingspartiet ville ha sin ordförande i Finland, och diplomatin med dess “representationer” lockade inte Paasikivi. År 1935 slog Finland om kursen för sina utrikesrelationer från randstatsstänkandet mot nordiskt samarbete. Till följd av det vaknade ett nytt intresse i Finland för grannen i väst. Den nya utrikespolitiska linjen uppkom under ledning av Svinhufvud, Kivimäki och Hackzell. Paasikivi bidrog till omriktningen av linjen tillsammans med Mannerheim. Inom det nordiska samarbetet hade relationen just med Sverige avgörande betydelse för Finland. Paasikivi betraktade Sverige som ett mycket mer betydande land än vad dess storlek och folkmängd lät förstå. Den bästa platsen att påverka uppfattningarna i Sverige var Stockholm. Den “finskspråkiga och fennomana” Paasikivi gav slutligen efter för presidentens och statsministerns vädjanden och lämnade sitt kreditivbrev till kung Gustav V i Stockholm i december 1936.
Paasikivis utnämning var ett undantag till det etablerade förfarandet, som var att utse karriärtjänstemän till ambassadörer. Efter det idylliska 1920-talet var 1930-talet en period av ökande problem även inom utrikesförvaltningen. Arbetstakten intensifierades och uppgifterna förändrades i takt med att det militärpolitiska läget i Europa stramades åt. Ambassaden i Stockholm levde i en tid av febril aktivitet när Paasikivi tillträdde som ambassadör. Arbetstempot var högt och arbetsdagarna långa. Utrikesministeriets och Stockholmsambassadens förbindelser och de relationer med Sveriges regering som sköttes från Stockholm var en verklig livlina för Finlands utrikesrelationer och säkerhet.
Det hotade och det skyddade landet
Säkerhetspolitiken var Paasikivis viktigaste uppgift i Stockholm. Rubriken till den första rapporten, “Frågan om de nordiska ländernas försvar” (Pohjoismaiden puolustuskysymys) var beskrivande. Europa höll på att gå mot en sammandrabbning och Finland kände trycket av hotet från Sovjetunionen. I Stockholm och Helsingfors gjordes samma lägesbedömning, men det fanns också skillnader i uppfattningarna i “det hotade landet och det skyddade”. Skillnaderna berodde på ländernas geopolitiska läge. Sverige upplevde att landets militärpolitiska läge var tryggt medan Finland måste ta möjligheten att bli utsatt för en direkt attack på allvar. Enligt Paasikivis uppfattning var Sverige den enda utländska staten vars intressen krävde att Finlands självständighet skulle försvaras. Sverige var dessutom det enda landet via vilket Finland skulle kunna få materiell hjälp i en krigssituation. Det gällde att få Sverige att gå in för samarbete med Finland. Det var också Mannerheims åsikt. Det gällde därför att fortsätta på den nordiska linjen utan reservationer och utan att snegla åt sidorna.
Det fanns emellertid hinder på vägen. Brutaliteterna under Finlands inbördeskrig, Lapporörelsen och högerradikalismen, språkfrågan och randstatspolitiken väckte frågor i Sverige. Det självständiga Finland hade svängt åt höger medan Sverige stod till vänster. Nationernas förbunds beslut om Åland och drömmarna om ett Stor-Finland ansträngde relationerna. Kivimäkis regerings utfästelse om neutraliteten och den nordiska inriktningen i Finlands politik var lugnande, men förhoppningarna på ett försvarsförbund väckte inget gensvar. Svenska språkets ställning i Finland var ytterligare en fråga som skapade friktion. Paasikivi beklagade sig för Tanner över finländarnas oförmåga att se språkfrågans utrikespolitiska betydelse.
I sin rapport av februari 1937 beskriver Paasikivi de åsikter som rådde i Sverige före vinterkriget: “Jag tror att den stora majoriteten i Sverige betraktar Finlands självständighet som en god och önskvärd omständighet, men inte som en vital fråga.” Ett år senare upprepade han: “Finlands självständighet betraktas inte i alla kretsar som en livsviktig fråga för Sverige.” Rörelsen för Finlands sak syntes främst i form av stöd från den rojalistiska delen av Sveriges befolkning. Det socialdemokratiska Sverige var av en annan åsikt. Tage Erlander förklarade för en av sina partikamrater varför Sverige inte bör delta i försvaret av Finland. Enligt Erlander skulle partikamraten bli överraskad om han kunde göra en verklig analys av det svenska folkets känslor gentemot Finland. Ett krig på Finlands sida skulle vara ett mycket impopulärt företag, hävdade han. Folket hyste djupa misstankar gentemot finländarna. Erlander var en socialdemokrat ur den anglofona intellektuella kretsen i Lund vars intresse riktades starkare söderut och mot Danmark än till Finland. Tyskland betraktades med stark motvilja. Det rådde ingen enighet om fienden. De svenska kommunisterna och Sovjetunionens inflytelserika ambassadör Alexandra Kollontaj arbetade för att slå en kil mellan Finlands och Sveriges mål inom försvarssamarbetet. Kollontaj höll ingen regelbunden kontakt med sin finske kollega i Stockholm. Inte heller i Paasikivis dagböcker återfinns något att nämna om denna personrelation.
Paasikivi rapporterade att Sverige var ett demokratiskt land “där det inte är möjligt att bedriva en politik som saknar den allmänna opinionens stöd”. Enligt den dominerande uppfattningen skulle landet iaktta neutralitet i en eventuell stormaktskonflikt. Folkhemmet Sverige ställde bygget av välfärdsstaten och den inre säkerheten före utrikespolitiken. Det var svårt att åstadkomma enhetlig uppslutning för en politik som siktade på en militär intervention i Finland. De svenska uppfattningarna var ingen överraskning för realpolitiker som Mannerheim och Paasikivi, men irriterade många ledande finländare – politiker, diplomater och officerare. Tanken om ett förbund försvagades genom att den ensidigt betonade Sveriges hjälp till Finland mot Sovjetunionen. Max Jakobson har konstaterat att ingen i Finland kom att tänka på att Finland också skulle ge militärt bistånd till Sverige.
Åland
Det pågick en förändring av styrkeförhållandena kring Östersjön. Från våren 1938 inriktade Paasikivi sin energi på Åland. I fråga om Åland hade grannarna sammanfallande uppfattningar om hotbilden. Öarna fick inte förbli ett militärt vakuum. Det var viktigt för Sverige att Åland – en pistol som riktats mot Sveriges hjärta – inte skulle ockuperas av en fientlig stormakt. För Sverige var denna stormakt Tyskland, för Finland var den Sovjetunionen. Att befästa öarna skulle vara en viktig och sammanbindande länk i grannländernas säkerhetssamarbete. I slutet av denna väg såg Paasikivi en ännu djupare militär allians.
Efter intensiva förhandlingar i januari 1939 uppnådde länderna samförstånd om att Åland skulle befästas. Genomförandet av överenskommelsen förutsatte ytterligare att de länder som undertecknat det internationella avtalet om Åland skulle godkänna det. Sverige ville också höra Sovjetunionens ståndpunkt till avtalet. Paasikivi betraktade detta som en vetorätt som beviljats Sovjetunionen, som utan tvivel skulle använda denna rätt för att fälla avtalet. Så blev mycket riktigt fallet och den svenska regeringen lade planen på bordet i juni. Molotov-Ribbentrop-pakten, som Sovjetunionen och Tyskland ingick i augusti, blev avgörande för Sverige. Nu skulle landets deltagande i Ålands försvar se ut som verksamhet som var riktat mot Sovjetunionen. Om Stalin fått fria händer i fråga om Finland måste man utgå från att Hitler fått befogenhet att öka trycket mot Sverige. Kollontaj motiverade för Sveriges ledning att Tyskland stod bakom militariseringen av Åland. Tyskland ville ha en bas i Östersjön.
Efter att Finland mottagit Moskvas ultimatum i oktober 1939 ändrades Sveriges attityd slutgiltigt. Statsminister Hansson skrev till Tanner att Finland inte kunde vänta sig att Sverige vidtog de åtgärder som ingick i planen för Åland, ännu mindre en intervention som gällde hela Finland. Kretsen av Finlandsvänner förmedlade en annan bild av Sveriges beredskap att ingripa om Finland skulle utsättas för en attack. Det var svårt i Helsingfors att komma till en slutsats om vad den svenska regeringens slutliga ståndpunkt var. Man levde i hoppet, och ännu i augusti rapporterade Paasikivi förhoppningsfullt om Ålandsplanen. Han var oroad över den riktning som det utrikespolitiska tänkandet tagit i Finland. “En överdriven uppfattning om Finlands egen styrka är fantasier, inte realpolitik.” Han bekymrade sig också över de svårigheter som ansamlades i fråga om relationerna med Sovjetunionen. Enligt Paasikivi berodde Finlands existens på Ryssland och Sverige. Paasikivi, som strävade efter att förbättra Finlands relationer med Sovjetunionen utgående från samarbetet mellan Finland och Sverige, kunde inte förstå varför Sovjetunionen motsatte sig detta samarbete. Han var övertygad om att Sovjetunionen inte skulle inleda ett krig mot Finland om Sverige förband sig att stödja Finland. Sverige var dock varken berett eller villigt att göra så.
Finlands sak är vår
Den 5 oktober 1939 kallades Finlands regering till Moskva för “förhandlingar om konkreta politiska frågor”. Samma kväll fick Paasikivi bud om att han brådskande skulle återvända till Finland, och han tog flyget till Helsingfors dagen därpå. Han återvände aldrig till Stockholm som ambassadör. Paasikivi, som var förtrogen med den ryska mentaliteten och som hade erfarenhet av förhandlingar med ryssar, utsågs till förhandlingsdelegationens ledare.
Paasikivis uppdrag i Sverige blev oavslutat. Åland blev inte befäst och förhoppningarna om militärt samarbete blev inte infriade. Vinterkriget bröt ut och stämningen i Finland var bitter. Man pratade om Sveriges svek.
I slutet av vinterkriget frågade Paasikivi av president Kallio om presidenten fått svar av Sverige i oktober på frågan om militärt bistånd till Finland. Enligt Kallio ställdes frågan aldrig eftersom man befarade att svaret skulle vara nekande. I en kritisk studie som gjorts i efterhand har det observerats att Finlands förhoppningar varit överdrivna. Man hade inte kunnat läsa Sveriges undflyende ställningstaganden rätt. Sverige svek inte, då det inte fanns någon överenskommelse. Finland hade förhoppningar som saknade täckning. Den felaktiga uppfattningen om stödet från Sverige underblåstes av den synliga kampanjen som drevs av Finlandsvännerna, som stödde tanken om svenskt bistånd.
När Sverige förklarade sig som ett “icke-krigförande land”, blev det möjligt för landet att ge militärt bistånd till Finland. Sverige skickade inga divisioner till vinterkriget, men hjälpen var betydande. Enligt senare beräkningar var den värd 120 miljoner euro. Över 9 000 frivilliga svenskar reste till Finland för att ställa sig i ledet. Vapnen, ammunitionen, fordonen och flygstridskraften (sammanlagt 142 flygplan) från Sverige spelade en viktig roll under Finlands underlägsna försvarskamp. Sverige tog emot 12 000 krigsbarn, mödrar och åldringar, vilket lindrade nöden i samhället.
Den svenske historikern Krister Wahlbäck beskriver känslorna på båda sidorna om Bottniska viken på ett träffande sätt. Wahlbäck konstaterar att om Finland kände sig sviken och offrad, hade svenskar anledning att känna att de blivit missuppfattade och utan tack.
Under fortsättningskriget reste Paasikivi flera gånger till Stockholm. Under dessa besök mötte han de välbekanta attityderna från tiden före vinterkriget. Slutsatsen var klar: vi kan inte göra någonting åt vår geografi. All vishets begynnelse är att erkänna fakta.
Pertti Torstila är en pensionerad diplomat. Den sista staden där Torstila tjänstgjorde som ambassadör under hans 44 år långa karriär vid UM var Stockholm åren 2002–2006. Vid Paasikivis arbetsbord, som visas på bilden, skrev också Torstila sina ambassadörsrapporter.
Källor
1. Tage Erlander: 1901−1939. Tidens förlag, 1972.
2. Toivo Heikkilä: Paasikivi peräsimessä: pääministerin sihteerin muistelmat 1944−1948. Patexpert, 1991.
3. Max Jakobson: Paasikivi Tukholmassa: J. K. Paasikiven toiminta Suomen lähettiläänä Tukholmassa 1936−39.
Otava, 1978.
4 Tuomo Polvinen, Hannu Heikkilä & Hannu Immonen: J.K. Paasikivi: valtiomiehen elämäntyö 2, 1918−1939.
WSOY, 1992.
5. Krister Wahlbäck: Jättens andedräkt. Finlandsfrågan i svensk politik 1809−2009. Atlantis, 2011.
