Paasikivis östpolitik stödde sig på väst

Enligt den gängse tolkningen i Finland efter andra världskriget behärskade Sovjetunionen säkerhetsmiljön mellan Östersjön och Ishavet med en så förkrossande styrka att det gällde att falla till föga för alla dess krav. President J. K. Paasikivi ledde målmedvetet denna inriktning och tystade dess motståndare med bryska argument.

I all tysthet jämrade han sig dock över sin tunga offentliga roll och Sovjetunionens fräckhet. Detta började dock bli synligt i offentligheten först flera decennier senare, efter att presidentens dagböcker publicerats. Utifrån dem och andra arkivkällor vet vi nu att samtidigt som Paasikivi pratade om vänskap med Sovjetunionen, arbetade han i kulisserna för att få stöd från väst. Inledningsvis var stegen små och främst symboliska, men de minskade ändå Paasikivis ångest.

Försiktig invit

I september 1946 motiverade Paasikivi Finlands medlemsansökningar till Internationella återuppbyggnads- och utvecklingsbanken IRB och Valutafonden IMF för USA:s sändebud i Helsingfors, Maxwell Hamilton. Paasikivi stack inte under stol med ansökningarnas politiska och historiefilosofiska grunder. “Vi hör till Norden. Vår historia, vår statliga, ekonomiska och samhälleliga ordning är nordisk, främst svensk. […] Vi vill bli av med våra svårigheter och behålla vår frihet. Därför riktar vi vår begäran om hjälp till väst. Vi vill inte vända oss österut.”

En vecka före detta möte hade Paasikivi avvisat Sovjetunionens anbud att köpa enorma andelar av aktierna i centrala bolag i Finlands industri. Paasikivi meddelade att han betraktade anbudet som inblandning i Finlands interna ärenden. Efter att han blivit föremål för Sovjetunionens hotande gest sökte han stöd i USA:

För att säkerställa att hans meddelande gick fram, skickade Paasikivi den också till London. I mars 1947 förklarade han för Britanniens specialsändebud i Helsingfors, Francis Shepherd, att Finland riktade sig västerut, då Ryssland representerade en värld som var främmande för Finland. Paasikivi medgav att ryssarna ville förhindra att Finland blev ett stödområde för en attack mot Sovjetunionen, och han sade att han förstod denna strävan fullkomligt. Christopher Warner, chefen för det brittiska utrikesministeriets avdelning för Norra Europa antecknade i marginalen vid denna punkt i rapporten: “Mr. Paasikivi är en klok gubbe”.

Avstånd från den östra grannen

Paasikivi hade erfarenhet av den politiska kulturen i Sovjetryssland och Sovjetunionen redan från decennierna före världskriget. Han fick det i början av 1920-talet som fredsförhandlade i Dorpat, men särskilt när han verkade som Finlands förhandlare och sändebud i Moskva månaderna före vinterkriget och efter kriget år 1940.

Då hade Paasikivi många nattliga sammandrabbningar, den ena mer kaotisk än den andra, med utrikesminister Vjatsjeslav Molotov. Vanligen blev Paasikivi tvungen att på några ögonblicks varsel, utan flankstöd från regeringen i Helsingfors, i en kontinuerlig intellektuell kamp försvara Finland mot hotet för statligt våld.

Det verkar som om Paasikivi i trycket av dessa förtvivlade dueller hösten efter vinterkriget fått en ljus-i-slutet-av-tunneln-upplevelse, då det såg ut som om förhandlingarna i Stockholm om ett statsförbund mellan Sverige och Finland skulle ge resultat. Paasikivi gav president Ryti rådet att hålla ett fast grepp om Sverige även om Finland sannolikt inte skulle få mer hjälp därifrån än i vinterkriget.

Det förefaller som om Paasikivi väntade på en stor förändring, och han var entusiastisk. Finland försökte ansluta sig till den skandinaviska västliga sfären och ta avstånd från den östra grannen Ryssland. En utgjutelse som han skickade till Ryti för 80 år sedan ser ut att visa att den historiska vändning som Paasikivi väntade sig väckte en patriotisk högtidlig känsla och en försmädlig avoghet mot Sovjetunionen. De fick den gamle mannens tankar att tumla om, när han skrev till Ryti utan att skräda orden:

“Det är livsviktigt för oss att bli en del av det nordiska blocket. Jag har inga fördomar mot Sovjetunionen eller Ryssland. När jag var ung, vistades jag i Ryssland, och jag är förtrogen med Rysslands klassiska litteratur och kultur. Jag gör allt som står i min makt för att upprätthålla goda relationer med Sovjetunionen. Men det betyder döden för oss om vi blir kvar i landets intressesfär. Det råder inte minsta tvivel om det. Vi kan göra affärer med Sovjetunionen och också ha andra relationer av alla möjliga slag. Så var det under den ryska tiden. Men den hundra år långa förbindelsen lämnade inga spår hos oss, utom inom det kulinariska området – blinier, kaviar, borsjtjsoppa och några andra få maträtter. Så ska det också vara i fortsättningen. Vi tog tvärtom allt större avstånd från Ryssland för varje årtionde som gick. Eftersom landet är en helt annan värld som inte lämpar sig för oss utan tar död på oss.”

Samma tanke återkommer i en programmatisk text som Paasikivi skrev i sin dagbok i september 1948, ett halvår efter att VSB-pakten undertecknats: “Det kulturella och samhälleliga livet i Ryssland är annorlunda än hos oss, det ryska språket är – till all lycka – okänt för oss, och vi har ett helt annat sätt att leva och helt andra ideal än Sovjetunionen. Landet är en främmande värld för oss. Vi hör till norden och västländerna.”

Budbäraren

De utopistiska planerna på ett statsförbund med Sverige föll, då Tyskland och Sovjetunionen spefullt avvisade dem. Paasikivi fortsätter emellertid på sin västinriktade linje efter kriget, men med släckta lyktor. Han sökte stöd hos Eljas Erkko, vilket var ett otippat val, då Paasikivi haft dåliga relationer med släkten Erkko alltsedan det finska partiet splittrats i självständighetens inledande skeden. Släkten Erkko anslöt sig till ungfinnarna medan Paasikivi stannade i den gammalfinska gruppen, som senare ombildades till Samlingspartiet. Relationen avspändes ingalunda av att Paasikivi anklagat Eljas Erkko för oskicklighet som utrikesminister. Enligt Paasikivi var Erkko skyldig till vinterkrigets utbrott, och han höll inte tyst om denna bedömning.

Efter fortsättningskriget verkade Erkko dock som Paasikivis sändebud i riktning mot USA. I maj 1948, då Erkko åter förberedde en resa till Washington, infann sig han hos Paasikivi för att höra presidentens lägesbedömning för att använda den som grund för samtalen i Washington.

Paasikivi ville meddela att VSB-pakten inte var ett hot mot Finland eftersom den var förenlig med Finlands särskilda ställning. “Den berör inte vår demokratiska ordning, som vi håller i kraft. Valet kommer att vara fritt. Vi avstår inte från vår nordiskt-västerländska ordning: om Ryssland skulle kränka det och låter bli att iaktta avtalen, vädjar vi till FN och världsopinionen.”

Presidenten testade Erkkos pålitlighet som budbärare. Han framkastade en teoretisk tanke om ett krig mellan USA och Sovjetunionen och sade: “min åsikt är att vi borde stå på Sovjetunionens sida även om vi utgick från att Sovjetunionen skulle förlora.” Erkko svarade att han var av samma åsikt. Han klarade således provet, och Paasikivi antecknade sin reflektion: “Det var trevligt att höra.”

Genombrott

Paasikivis hemliga kommunikation med väst väckte genklang. Finland godkändes snabbt som medlem i Världsbanken och Valutafonden, och därefter som medlem eller samarbetspartner i många samarbetsorganisationer som var underställda FN eller leddes av finansvärlden i väst.  Sovjetunionen reagerade inte eftersom Moskva vid denna tidpunkt fortfarande klassificerade dessa organisationer som samarbetsorgan som lydde under FN, och inte som det kalla krigets slagfält, som senare.

I mitten av juli 1948 berättade USA:s sändebud i Helsingfors Avra M. Warren för Paasikivi att USA:s regering beslutat att ge Finland en annan ställning i exportfrågor än “andra länder i östblocket” eftersom Finland visat att det ville slå vakt om den fria, demokratiska samhällsordningen.

Warren sade att USA:s regering ville stödja och i den mån det var möjligt även förstärka Finlands självständighet. Paasikivi antecknade den formulering på engelska som sändebudet använde. Warren konstaterade att USA betraktade det som viktigt att välfärden i Finland utvecklades, särskilt efter att kommunisterna lidit ett nederlag i riksdagsvalet.

I slutet av mars 1948 skickade Finlands utrikesminister dock en oroad begäran om precisering till Washington med anledning av rykten enligt vilka president Franklin D. Roosevelt förklarat att Finland tillhörde Sovjetunionens intressesfär vid toppmötet i Teheran, som ordnats i andra världskrigets slutskede.

Utrikesminister George Marshall svarade genast att hans ministerium inte hade kännedom om ett sådant avtal. Han underströk sitt uttalande genom att upprepa nekningsordet. Finland ställde frågan ytterligare en gång i oktober 1950, och fick samma svar. Svaret förstärktes av att USA konstaterade att ett sådant avtal skulle stå i strid med landets grundläggande politik.

Medlem i FN

Paasikivi var inledningsvis motsträvig till Finlands medlemskap i FN. I början av augusti 1949 gjorde han en anteckning om en upplevelse som finländska diplomater haft vid en förhandling i Genève. Den sovjetiska delegationens ledare nämnde “vår vänskapspakt” för Finlands förhandlare och uttryckte sin önskan om att få den finländska delegationens stöd “i viktiga principiella frågor”. Paasikivi kommenterade surt: “Det här är försmak av de svårigheter som vi kommer att ha på FN:s möten.”

I oktober 1949 buntade Sovjetunionen Finland samman med andra länder som väntade på att bli antagna som medlemmar i FN. Kreml hotade att hindra deras medlemskap om väst skulle avvisa de sovjetiska allierades medlemsansökningar. Presidenten bekymrade sig över möjligheten att Sovjetunionen skulle lämna FN om utpressningsförsöket inte gick vägen. Då skulle Finlands medlemskap godkännas automatiskt eftersom det endast var sovjetblocket som motsatte sig det. I denna konstellation skulle Moskva börja betrakta FN som en sovjetfientlig allians, och fredsfördraget i Paris skulle förhindra Finlands medlemskap i en sådan gruppering.

Mot slutet av år 1952 började Paasikivis attityd till FN bli mildare. FN skulle ge små länder åtminstone något stöd när de försökte göra sig hörda i det nya forumet. “Vi måste gripa varje grässtrå […]. Om FN försvinner, blir vi ännu mer föräldralösa och vilsna än vi är annars.” Snart konstaterade Paasikivi att det snart kommer “en tid då det vore bra att bli medlem i FN. Det skulle vara ett slags nytt bevis på normaliseringen av vår ställning”.

I början av september 1954 sonderade regeringen ministrarnas inställningar till Finlands medlemskap i FN. Utrikesminister Kekkonen sade att Finland inte skulle bli godkänt eftersom “konflikten mellan blocken fortfarande existerar”. Paasikivi svarade barskt: “Om de väljer oss, så går vi med.”

När Finland förberedde sig för sin introduktion i FN i mars 1956 var Paasikivi redan i full fart. “Det är bättre att FN existerar än att den inte gör det […]. Jag anser att vi ska bygga vårt förfarande på sakliga orsaker. Om vi inte kan stödja ryssarna utifrån dem, är det bra. Om vi inte kan […], ska vi avstå från att rösta, om det är möjligt. Om det inte är möjligt, måste vi rösta mot ryssarna.”

Paasikivi bedömde att Finland inte skulle bli tvunget att underordna sig Sovjetunionens order i FN. Att avstå från svåra omröstningar skulle vara en form av självständig verksamhet, och ytterligare ett tänkbart alternativ var att Finland skulle motsätta sig Sovjetunionen. Det ser ut som om Paasikivi betraktade västblocket som FN:s kraftcentrum och sökte efter något slags flockskydd i FN för Finland.

Paasikivis lära

I slutet av juli 1950 samtalade Paasikivi med statsminister Kekkonen och utrikesminister Åke Gartz om en försvarspolitisk promemoria av infanterigeneral Erik Heinrichs. Den allvarligaste av hotbilderna i rapporten var att amerikanska bombplan skulle flyga över Finland mot mål i Sovjetunionen.

Generalen antog att västmakterna skulle kunna öka hotet mot Sovjetunionens flank genom att försöka göra en landstigning i Sydvästra Finland. Heinrichs rekommenderade inte att Finland skulle ta emot hjälp av Sovjetunionen, om det gällde att avvärja en attack från väst. Han föreslog att Finland skulle effektivisera sitt luftvärn och rörliga kustförsvar.

Paasikivi fortsatte att behandla försvarspolitiken vid ett möte med regeringens mest centrala ministrar i september. Presidenten redogjorde för Heinrichs promemoria av augusti och de lägesöversikter över den internationella politiken som försvarsmaktens kommendör Aarne Sihvo gjort upp.

I samtliga översikter betonades behovet att effektivisera Finlands försvar, så att det var möjligt att fullgöra alla avtalsskyldigheter. Paasikivi motiverade Finlands försvarsskyldigheter med landets självständighet och fredsfördraget i Paris. Han teg om de skyldigheter som VSB-pakten medförde.

Efter hösten 1950 gjorde Paasikivi inga försvarspolitiska noteringar i sina anteckningsblock på länge. Hösten 1954, när spänningen till följd av kriget i Korea började minska, började sådana anteckningar åter förekomma i journalerna. Han skrev att man trots allt måste räkna med att ett krig var möjligt, även om det inte skulle komma “under min tid”. Ju bättre försvarsväsendet var, desto större möjligheter hade Finland att undvika “en rysk ockupation”. Det gällde att komma överens med ryssarna politiskt eftersom det inte var möjligt att slå dem militärt. “Vi måste naturligtvis hålla vår armé i ett så gott skick som möjligt.”

Under de sista stunderna av sin mandatperiod hösten 1955 började presidenten åter bekymra sig för försvarets tillstånd. Han utvecklade sina tankar tillsammans med Kekkonen. Om ryssarna inte följder avtalen och använder vapenmakt, “måste vi handla på ett annat sätt än tjeckerna, polackerna osv., och ryssarna ska ha klart för sig att vi kommer att göra det”. Han pratade således om att Finland skulle försvara sig mot Sovjetunionen. Denna beredskap utsträckte sig också till det ideologiska planet. Om “ryssarna kräver att alla kommer till samma tro”, godkänner vi det inte.

Ett par dagar senare upprepade presidenten detta för försvarsminister Emil Skog och försvarsmaktens nye kommendör K. A. Heiskanen. Det var den gamle presidentens testamente till den militära säkerhetspolitikens högsta ledning. Paasikivis försvarslära gick ut på att Finland skulle värja sig mot VSB-hjälpen genom att själv stoppa en eventuell massiv markoffensiv.

Order som inte fanns

Litteraturen ger en märkligt brokig bild av grundinställningarna för Finlands försvar under det kalla kriget. Det arv som Paasikivi lämnade till sin närmaste krets verkar endast ha haft karaktären av flöden i den djupa bottenströmmen. De påverkade också ytvattnen, trots allt.

Försvarsrevisionen av år 1949, som träget funderade på Finlands försvarslösning efter kriget, föreslog att Finland skulle utveckla beredskap mot en massiv markoffensiv. I klartext betydde detta naturligtvis att landet skulle förbereda sig på att avvärja en attack från Sovjetunionen. Under hela den tid som denna försvarsdoktrin gällde, var även VSB-pakten i kraft. I VSB-paktens struktur, i den form som den nedtecknats på papper, fanns det ingen plats för tanken att Sovjetunionen skulle anfalla Finland, än mindre för tanken att Finland skulle sätta sig till väpnat motvärn mot Sovjetunionen.

Trots detta var det uppenbart och professionellt sett i själva verket naturligt att Finlands militära ledning också gjort upp försvarsplaner för sådana eventualiteter som Paasikivi befarat, dvs. att angriparen skulle vara Finlands VSB-avtalspartner.

En lång tid fanns dessa dokument inte att hitta där man väntade sig att de skulle finnas. Av det kunde man dra slutsatsen att man av utrikespolitiska skäl inte ville göra upp sådana explosivt farliga försvarsplaner. Enligt doktorsavhandlingar och annan litteratur på samma nivå såg det länge ut som om huvudstabens arkiv endast innehöll försvarsplaner som gällde hot från väst.

Men samtidigt cirkulerade annan information på antydningsnivå. General Ermei Kanninen, som verkade på nyckelposter i den högsta militära ledningen under det kalla krigets svåraste tider, har berättat att order om truppkoncentrationer i fall av en offensiv från Sovjetunionen bereddes omsorgsfullt. Dessa order antecknades dock inte på papper och sparades inte i stabernas kassaskåp. De huvudansvariga generalerna lade planerna omsorgsfullt på minnet och kunde dem utantill även i sömnen, försäkrade Kanninen.

Källorna till jubileumsboken till Försvarsmaktens 100-årsdag, som publicerades i slutet av maj 2018, kastade nytt ljus över gåtan, men avslöjade en bild som avvek något från Kanninens beskrivning. Professor Vesa Tynkkynens och docent Petteri Joukos artikel visade att den första operativa försvarsordern som handlade om en attack från öst godkändes sommaren 1952, dvs. strax efter att Paasikivi hållit sina första försvarspolitiska förmaningstal för ministrarna.

Den mest omfattande planen förberedde försvaret mot en attack från öst och från Finska vikens riktning. Försvaret hade ordnats i tre zoner, och det allmänna målet var att säkra åtminstone de södra och västra delarna av Finlands statliga territorium. I de sista versionerna av de olika försvarsalternativen bereddes också åtgärder för den eventualitet att förvaltningen och försvarets ledningscentraler utsattes för ett överraskande kapningsförsök. En sådan åtgärd ägde verkligen rum i Tjeckoslovakien i augusti 1968, strax efter att denna plan blev godkänd.

Övergången till det regionala försvarssystemet i slutet av 1960-talet ändrade på läget. Den nya försvarsstrukturen var politiskt fyndig. Nu var det inte längre nödvändigt att formulera känsliga bedömningar om från vilken riktning attacken skulle kunna komma. De militära länen, som utgjorde stommen av den försvarsstruktur som rådde under denna tid, försvarade sig alltid mot hot från alla riktningar.

Verklig realism

Paasikivis outtalade västinriktning och tankar om militär beredskap var den inre kretsens hemlighet i flera årtionden. När Paasikivis dagböcker publicerades i mitten av 1980-talet, kompletterades den slipade bilden av vänskapspresidenten med en strängt realpolitisk gestalt. Detta kom kanske ändå inte som en fullständig överraskning, trots allt.

Djupt i det nationella psyket hade levt en förhoppning om och en tro på att Paasikivi var en rädisa, dvs. röd på ytan men vit innanför. Tanken levde inte bara i folkmun; den fick stöd också på sovjetiskt håll. A. N. Abramov, som under 1950-talets första år var andreman vid det sovjetiska utrikesministeriets avdelning för nordiska ärenden, sade att Paasikivi var Sovjetunionens “allra starkaste och intelligentaste fiende”.

När Paasikivi i början av december 1956, ett par veckor före sin död, samtalade med president Kekkonen på sjukhuset Salus, känns det som om Niccolò Machiavellis ande svävade ovanför hans sjukbädd. Han gav råd till sin efterträdare: “Vi måste sköta vår politik på så sätt att vi gynnas när Ryssland blir internt svagare och att vi inte missgynnas när landet blir internt starkare.” Paasikivis grundläggande budskap verkar ha gått hem lika bra i Moskva som i Washington. På 1970-talet blickade den tidigare utrikesministern Molotov tillbaka på sin Finlandspolitik efter kriget: “Så milt vi behandlade Finland! Vi var kloka när vi inte ockuperade landet. Det skulle ha blivit ett bestående sår… Människorna i Finland är envisa, mycket envisa. Även en minoritet skulle ha varit farlig där. […] Vi lyckades inte med att demokratisera Finland, lika lite som vi gjorde det i Österrike.”


Artikeln har utkommit i nummer 7/2020 av tidskriften Kanava.


Pol. dr Jukka Tarkka har verkat på ledande poster vid EVA, Otava och Yhtyneet Kuvalehdet samt en mandatperiod som riksdagsledamot. Vid sidan av sina arbetsuppgifter gav han ut sex faktaböcker inom politisk historia. Efter sin pensionering har han utgett nio böcker till. Under de senaste decennierna har Tarkka skrivit över tusen kolumner i Helsingin Sanomat, Suomen Kuvalehti och flera ledande regiontidningar.