Paasikivi och Ståhlberg var vänner livet ut, även om de tillhörde olika partier och ställde sig alltid på motsatta sidor i de tvister som delade det borgerliga partifältet.
“Det har gått nästan trettio år sedan vår bekantskap började.”
- Ur J. K. Paasikivis gratulationsmeddelande till K. J. Ståhlberg, som valts till republikens första president 25.7.1919.
Republikens presidenter K. J. Ståhlberg (f. 1865) och J. K. Paasikivi (f. 1870) var i praktiken lika gamla. De verkade samtidigt på synliga poster i rikspolitiken i nästan ett halvsekel. Ståhlberg blev senator (chef för senatens civilexpedition) år 1905 och Paasikivi (chef för senatens finansexpedition) år 1908. De ställde sig alltid på motsatta sidor i de betydande tvister som delade det borgerliga partifältet. Paasikivi var gammalfinne, dvs. “suometarian” (anknuten till tidningen Uusi Suometar), och Ståhlberg var ungfinne, och han tillhörde dessutom vänsterflygeln i sitt parti, de s.k. sparvarna.
Samarbetsmannen och förespråkaren av passivt motstånd
Den första djupa delningslinjen i det borgerliga partifältet i Finland uppstod mellan åsikterna om den ryska förtryckspolitiken. Denna delning blev i många avseenden avgörande: dess effekter utsträckte sig långt in på 1900-talet, ända fram till krigsåren, och påverkade också partibildningen. Paasikivis attityd till förryskningspolitiken var i linje med det gammalfinska partiets samarbetsinriktning. Som ett exempel på detta kan man betrakta till exempel det att statskontoret under Paasikivis ledning fram till år 1913 samvetsgrant betalade de årliga posterna av de så kallade militärmiljonerna, som den vid denna tid helt förryskade senaten föreskrev.
Ståhlberg iakttog däremot passivt motstånd i enlighet med den taktik som det ungfinska partiet valt och vägrade att verkställa föreskrifter som han betraktade som olagliga. Våren 1903 blev han till och med avskedad från posten som protokollsekreterare för senatens civilexpedition efter att han vägrat underteckna en genomförandeförordning som gällde värnpliktslagen av år 1901.
Rollerna byttes efter tsardömets fall efter februari–marsrevolutionen år 1917. Paasikivis lojalitet mot makthavarna i Ryssland började minska. Det avgörande momentet för honom blev bolsjevikernas kupp i oktober–november 1917. Då blev han en stark självständighetsförespråkare. När det småningom verkade alltmer sannolikt att Tyskland skulle segra över Ryssland i första världskriget, började även Paasikivi ta möjligheten att Finland skulle kunna lösgöra sig från Ryssland med Tysklands stöd med allt större allvar. Han var dock inte särskilt entusiastisk över aktivismen och inte heller av jägarrörelsen som uppkom på grundval av aktivismen hösten 1914.
Ståhlbergs inställning till interimsregeringen i Ryssland styrdes hela tiden av det juristeri som var kännetecknande för honom. Till exempel i frågan om den högsta makten var han beredd att erkänna interimsregeringens auktoritet. Ståhlberg kunde inte acceptera jägarrörelsen. När studentledare frågade honom om saken sade han rakt ut att det var fråga om landsförrädisk verksamhet. Ståhlberg fick betala för detta yttrande så gott som under återstoden av sitt liv. Aktivisterna, jägarna, frihetskrigarna, officerskåren, skyddskåristerna och högerkretsarna under perioden mellan krigen kunde aldrig förlåta honom. Yttrandet var det svåraste av “Plootuvuoris” (Plåtbergs), dvs. Ståhlbergs synder. Det blev en fläck i hans anseende, och tid efter annan framfördes påståenden om att han inte hade aktivt verkat för Finlands självständighet i kampens avgörande skeden.
Monarkisten och republikanen
I maj 1918 utsåg den decimerade lantdagen, den s.k. stumplantdagen, senatens ordförande P. E. Svinhufvud till riksföreståndare, dvs. till ställföreträdande statsöverhuvud. J. K. Paasikivi blev vice ordförande för senatens ekonomiedepartement, dvs. de facto statsminister. Fram till början av hösten 1918 byggde Paasikivis regerings politik starkt på övertygelsen att Tyskland kommer att segra över Sovjetryssland i världskriget, och att när Ryssland senare återhämtar sig och åter börjar hota Finland är Tyskland fortfarande det enda landet som Finland kan ty sig till. Dessutom hyste man förhoppningar om att Östkarelen skulle kunna anslutas till Finland med Tysklands hjälp.
Strävandena att söka stöd hos Tyskland var en direkt fortsättning på att Finland redan våren 1918 varit tvunget att som ersättning för det militära stödet från Tyskland liera sig med det tyska kejsardömet upp över öronen. För att säkerställa de tyska säkerhetsgarantierna skulle Finland gå ännu längre: Finland skulle omvandlas till en monarki och en tysk prins utses till kung av Finland. Riksföreståndaren Svinhufvud, statsminister Paasikivi och majoriteten av regeringens medlemmar – med undantag av två senatorer från agrarförbundet – blev monarkister i expressfart våren 1918. Monarkisterna hade en knapp majoritet även i riksdagen. Finlands statsledning önskade se Wilhelm II:s son Oskar som kung av Finland. På detta sätt skulle Finland och Tyskland bindas vid varandra med blodsband.
Under inbördeskriget ansåg K. J. Ståhlberg att det var nödvändigt att anlita Tysklands hjälp, men tysksinnad var han inte och blev heller aldrig det. Men avvikande från hans nära partikamrat Rudolf Holsti var han inte anglofil, inte heller ententesinnad. Ståhlberg framförde inte ens efteråt någon offentlig kritik mot de för Finlands suveränitet skadliga avtal som Svinhufvuds regering ingick med Tyskland.
I kampen om regeringsformen åren 1918–1919 hade Paasikivi och Ståhlberg starkt olika åsikter. Ståhlberg blev med självklar rätt republikanernas ledare. Året innan hade en grundlagskommitté under hans ledning berett den nya regeringsformen. Även Paasikivi hade varit medlem i kommittén. Sommaren 1918 lyckades republikanerna frysa propositionen om en monarkistisk regeringsform eftersom det inte fanns den 5/6 majoritet som behövdes för att propositionen skulle kunna behandlas i brådskande ordning. Då hittade monarkisterna på att åberopa den gamla svenska grundlagen av år 1772. Med stöd av den lyckades de genomföra konungavalet i riksdagen med enkel majoritet.
Kejsar Wilhelm tillät emellertid inte sonen bli kung under de osäkra omständigheter som rådde i Finland. Finländarna fick nöja sig med kejsarens svåger, prins Friedrich Karl av Hessen, vars val bekräftades i riksdagen den 9 oktober 1918. I detta skede var Tysklands nederlag i världskriget i praktiken redan klart. Det blev också det monarkistiska företagets fall i Finland. De segrande makterna i världskriget krävde att Finland helt lösgjorde sig från den tyska inriktningen. De tyska trupperna skulle lämna Finland till sista man och en tysk kung kom under inga omständigheter på fråga. I mitten av december 1918 underrättade Friedrich Karl Finlands regering om att han inte skulle ta emot konungavärdigheten och -titeln.
Det är anmärkningsvärt att de segrande makterna inte diskvalificerade medlemmar i Finlands tidigare ledning eller landets mest framstående monarkister med namns nämnande, inte ens Svinhufvud eller Paasikivi. De båda drog sig dock frivilligt tillbaka och ägnade sig åt civila karriärer under hela det följande decenniet. De stod dock till förfogande för viktiga uppdrag i framtiden.
Samlingspartisten och framstegspartisten
Det skedde en betydande omfördelning i det borgerliga partifältet i de partikongresser som hölls 8–9 december 1918. Monarkister och republikaner bildade egna partier. Monarkisterna grundade Nationella samlingspartiet. Till partiet anslöt sig de “gamla” suometarianerna, bland annat Paasikivi och Lauri Ingman, och en namnkunnig grupp monarkistiska ungfinnar. Största delen av dem hade ingått i de så kallade svalorna. Några av de bäst kända namnen var P. E. Svinhufvud, E. N. Setälä, Rafael Erich och Heikki Renvall. Samtidigt grundade de republikanska ungfinnarna det nya partiet Nationella framstegspartiet. Största delen av dem som gick med i partiet hade tidigare varit sparvar, med K. J. Ståhlberg i täten.
Paasikivi och Ståhlberg var de mest kända personerna i sina respektive partier, trots att båda lämnat den aktiva dagspolitiken. Paasikivi lämnade politiken helt, som sagt. Som Tuomo Polvinen uttrycker det, ställde sig Paasikivi i politikens kulisser. Även Ståhlberg verkade endast en kort stund i Framstegspartiets ledning. Han hade lämnat riksdagen redan sommaren 1918 efter att han utsetts till landets första president för högsta förvaltningsdomstolen. Ingendera ställde upp som kandidat i riksdagsvalet i mars 1919. I kampen om regeringsformen, som pågick i riksdagen på sommaren samma år, deltog Paasikivi endast i bakgrunden. Ståhlberg var däremot en av centralgestalterna i kampen, och han om någon kan betraktas som fadern till den republikanska regeringsformen som stadfästes i juli 1919.
Paasikivi stödde valet av Mannerheim till republikens första president och han dolde inte denna uppfattning på något sätt. Han ansåg att Mannerheim skulle ha varit den bästa att hantera de säkerhetsfrågor som Finland stod inför. I det första presidentvalet, som förrättades i riksdagen i juli 1919, ställde sig de republikanska riksdagsgrupperna enhälligt bakom Ståhlberg. Detta garanterade en jordskredsseger för Ståhlberg: han fick 143 röster mot Mannerheims 50.
Mannerheim upplevde att han blivit förödmjukad och deltog inte i evenemang vilka Ståhlberg stod värd för i egenskap av Republikens president. Även relationen mellan Ståhlberg och Svinhufvud svalnade, men de hade aldrig varit särskilt varma. Paasikivi däremot gratulerade Ståhlberg uppriktigt och önskade honom lycka och framgång. I slutet av sitt brev erbjöd han Ståhlberg samarbete för folkets och landets bästa och påminde om att “det gått nästan trettio år sedan vår bekantskap började”.
Mentor till Paasikivi
I april 1920 kallade Ståhlberg Paasikivi till ordförande för en kommitté som fick uppdraget att bereda ett fredsfördrag mellan Finland och Ryssland. Paasikivi ledde Finlands delegation även vid de egentliga förhandlingarna i Dorpat.
Efter att Paasikivi blivit president i mars 1946, blev hans förbindelser med Ståhlberg avsevärt intensivare. Man kan till och med säga att Paasikivi utsåg Ståhlberg till en av sina främsta mentorer. I Paasikivis dagbok finns anteckningar om sammanträffanden som varat upp till flera timmar. Vid förberedelserna inför fredsförhandlingarna i Paris 1946–1947 och VSB-pakten år 1948 anlitade Paasikivi Ståhlbergs sakkunskap. Under denna tid hade Paasikivi flera betrodda män som han turvis kallade till sig. Bland dem fanns Carl Enckell, Reinhold Svento, K-A. Fagerholm, Urho Kekkonen och Paavo Kastari, men som förutvarande republikens president hade Ståhlberg dock en särställning.
Ståhlberg var inrikespolitiker: “inte intresserad av utrikespolitiken”
Den 26 oktober 1952, då det gått cirka en månad från Ståhlbergs död, skrev Paasikivi en lång utvärdering av Ståhlbergs livsverk i sin dagbok. Han fortsatte sina reflexioner i ett samtal med Paavo Kastari 1955. Paasikivi inledde sin utvärdering med en kommentar som vid första läsningen känns märklig:
Ståhlberg gjorde mycket för landets bästa. Hans uppdrag var dock relativt lätt, på grund av det perspektiv som han intog.
När man läser Paasikivis resonemang lite längre blir det klart att han inte avsåg de attacker och fientliga uttalanden som Ståhlberg utsattes för efter att han blivit vald till president från högerkretsar, som vredgats på grund av Mannerheims nederlag. Enligt Jaakko Nousiainen har “ingen av de senare presidenterna – inte ens Urho Kekkonen år 1956 – inlett sin mandatperiod under lika negativa känslor från eliten i samhället”. (.) Oöverträffat i sin grovhet är det brev som 32 jägare under sina egna namn skickade till Ståhlberg. I brevet hotade de att döda Ståhlberg om denne inte avgick frivilligt.
När Paasikivi skriver om ett lätt uppdrag, verkar det som om han vill säga att Ståhlbergs uppdrag var lätt på grund av det perspektiv som han tog. “Han var inrikespolitiker. Han var inte intresserad av utrikespolitiken, vilket emellertid är huvudsaken för oss.”
“Ståhlberg tog inte del i grundandet av Finlands självständighet eller i dess förberedelser. Han stod främmande inför jägarrörelsen och betraktade den ur laglighetssynpunkt och fällde ibland yttranden om vad strafflagen föreskriver om sådan verksamhet.”
När Ståhlberg arbetade för en republikansk regeringsform 1918 tänkte han inte på hur Finlands självständighet skulle försvaras mot Ryssland. Enligt Paasikivi betraktade Ståhlberg “även detta främst som en lagstiftningsfråga”. Ståhlbergs politik var framgångstik så länge som bolsjevikerna hade makten i Ryssland och ingen fara hotade från den riktningen. “Så som sakerna sedan gick” visade sig Ståhlbergs passiva ståndpunkt – att ingenting gjordes för att trygga självständigheten – vara den rätta.
Enligt Paasikivi hade Ståhlberg haft ett lättare uppdrag som president än “Svinhufvuds igångsättande av självständigheten och Mannerheims seger i frihetskriget, men detta minskar inte Ståhlbergs förtjänster”. Ståhlberg hade varit ytterst lämpad för de lätta inrikespolitiska frågorna.
Han lyckades dock inte åtgärda säkerhetsproblemet i anslutning till Finlands självständighet. Man borde ha börjat följa “Paasikivis linje” redan på 1920-talet.
Seppo Hentilä är professor emeritus i politisk historia vid Helsingfors universitet.
Källor
1. Jaakko Nousiainen: Suomen presidentit valtiollisina johtajina. WSOY: Borgå-Helsingfors-Juva 1985.
