VSB-paktens och kupphotets vår 1948

Våren 1948 ställdes president J. K. Paasikivi inför det svåraste läget under hela sin karriär som statsman. På spel stod landets öde, dess ställning i världen och hela dess framtid.

När det kalla kriget kom i gång på allvar i mitten av 1947 var det inte klart till vilket läger Finland hörde. Frågan blev öppen, Finland var inte klart och tydligt ett eller annat, utan någonting däremellan.

Avvikande från väst åkte kommunisterna inte ut från regeringen, utan de tre stora partiernas koalition fortsatte efter kriget, även om samarbetet gnisslande. Avvikande från öst fick inte kommunisterna makten ensam. Inom utrikespolitiken lämnade Paasikivi motvilligt Finland utanför Marshallhjälpen, som USA erbjöd. På samma sätt måste också de övriga länderna i Sovjetunionens maktsfär göra, men till åtskillnad från dem stod Finlands ekonomi och politiska system fortfarande på en västlig grund.

När Parisfreden ratificerats och övervakningskommissionen lämnat Finland började Sovjetunionen arbeta för ett militärt avtal som skulle binda Finland till landets säkerhetszon. Projektet kom inte framåt hösten 1947. Paasikivi bromsade upp det och förbjöd alla initiativ från Finlands sida. Redan i februari hade Sovjetunionen, i anslutning till det sista besöket av övervakningskommissionens ordförande Andrej Zjdanov, konstaterat att det uttryckligen var presidenten som var landets “starkaste och mest intelligenta” fiende i Finland. Sådana uttalanden gjordes dock inte offentligt.

Siktet inställt på ett militärt avtal

I december hamnade de fyra segrande makternas utrikesministermöte i en återvändsgränd och det började se ut som om det skulle uppstå två tyska länder, Västtyskland och Östtyskland. Stalin beslutade att snabbt ingå avtal för att binda Tysklands tidigare allierade Rumänien, Ungern och Finland till Sovjetunionens egen intressesfär.

Svårast blev det att driva Finland in i denna fålla. Sovjetunionens tre huvudsakliga utrikespolitiska kanaler fick uppdraget att jobba i högsta tempo.

Inom den diplomatiska sektorn utnämndes övervakningskommissionens tidigare vice ordförande, generallöjtnant G. M. Savonenkov till ambassadör i Helsingfors. Han fick order att bära militär uniform i den nya tjänsten. Hans huvudsakliga uppdrag blev att se till att Finland lade om kursen och började närma sig Sovjetunionen. I detta syfte gällde det att få Paasikivi att resa till Moskva. Ambassadören fick dock inte avslöja att inbjudan kom från Stalin eller Molotov, inte heller att målet var ett militärt avtal.

Uppdraget visade sig vara för svårt för den allvarsamme generalen. Det var en etablerad metod i Stalins utrikespolitik att köra med släckta lyktor och att försöka få den svagare parten att ta rollen som supplikant. Då kunde Stalin diktera villkoren. Paasikivi gick inte med på att ta denna roll och vägrade resa till Moskva på eget initiativ.

Sovjetunionens andra kanal var politisk spaningsverksamhet. A. M. Sacharovskij, som sedermera blev chef för hela KGB:s utrikesspaning, reste inkognito till Helsingfors för att sköta konfidentiella kontakter. Båda av hans avgörande befordringar (1948, 1956) anknyter till ärenden i Helsingfors. Han utövade påtryckningar för att driva initiativet och sonderade vilket slags avtal hade förutsättningar att bli godkänt i Finland och om det var möjligt att få Paasikivi med.

I sin rapport till president Paasikivi sammanfattade Eero A. Wuori sin kontakt genom att konstatera att ryssarnas avsikt “var att isolera oss från den övriga världen och att binda oss till östblocket i hela världens ögon”. Reinhold Svento var mer optimistisk: det var knappast möjligt att undvika ett militärt avtal, men avtalet kunde vara unikt, sui generis.

Savonenkovs instruktioner och hans spanings- och opinionsbildningsoperation på hög nivå visar att Moskvas primära mål var ett militärt avtal, helst med Paasikivi. Men det var inte säkert att den segt bromsande presidenten skulle kunna övertalas. Därför utvecklades en plan B: en omvälvning i Finland.

FKP som reserv

Plan B sköttes genom den tredje utrikespolitiska kanalen, kommunistiska partiet. FKP:s ledare Yrjö Leino, Hertta Kuusinen och Ville Pessi kallades till Moskva, där Zjdanov och Georgij Malenkov omorienterade dem. De fick order att gå till en stark politisk offensiv. Målet var en valseger och majoritet i riksdagen (101 platser) för krafter som stod under kommunisternas kontroll. Som orsak till problemen utpekades partiets alltför moderata linje. Ryssarna lät bli att nämna att linjens ursprungliga arkitekt var Zjdanov själv.

Leino, som misstänktes för nationalism, skulle genast avsättas som Finlands inrikesminister och avskedas från partiledningen. Endast det sistnämnda genomfördes. Från ministeriet vågade man inte dra honom tillbaka i fruktan för en regeringskris, trots att det fanns ett klart beslut om saken från Sovjetunionens kommunistiska parti, vilket Savonenkov förundrade sig över.

FKP:s ledning visste att målet att ta 101 platser i riksdagen var orealistiskt, och därför doldes målet för partiets medlemmar. Med den här farten dröjer det hundra år innan vi når målet, sade Hertta Kuusinen i Moskva.

Det behövdes andra metoder än de normala. Moskva pekade på Ungern som modell. Där hade man injagat skräck hos kommunisternas motståndare och nedkämpat dem genom att gripa dem och anklaga dem för konspiration med västländerna. Ett sådant scenario utvecklades i ett memorandum som togs fram under den sovjetiska spaningens ledning. Listan över personer som skulle gripas toppades av Unto Varjonen och Väinö Leskinen från SDP. Gripandena skulle utföras av Statspolisen, som stod under kommunisternas kontroll. Genom detta skulle den part som redan hade en stark ställning i regeringen utveckla en avgörande förskjutning i maktrelationerna som skulle befästas genom ett styrt val. FKP utvecklade “grupper” som stöd för den så kallade raska verksamheten.

Men innan denna reservplan sattes i verket ville Stalin syna Paasikivis kort.

Förhandlingar i Moskva

Stalin måste slutligen ta initiativ själv, vilket skedde med ett brev till Paasikivi den 22 februari 1948. I brevet föreslogs ett analogt (likadant) avtal som Sovjetunionen nyligen ingått med Rumänien och Ungern. Vid samma tid pågick åtgärder i Prag för att säkerställa att kommunisterna ensamma hade makten.

Eftersom avtalet undertecknats av Stalin stod det klart att inget avkall skulle göras på avtalet. Paasikivi fortsatte dock att spela för att vinna tid. Han fördröjde offentliggörandet och hörde riksdagsgrupper och sakkunniga. Finland sökte inte öppet stöd från väst, utan väst fick påverka genom sin blotta existens. Paasikivi hade tänkt på ett militärt avtal sedan 1945 och sagt även offentligt att Finland skulle ställa sig till motvärn om landets område användes för en offensiv österut. Det var inte orsaken till att Paasikivi ville vinna tid. Men ett avtal med Sovjetunionen, om ett sådant blev nödvändigt, skulle endast kunna gälla Finlands territorium.

Den 9 mars gick Paasikivi med på förhandlingar, trots att detta stod i strid med den tidigare presidenten Ståhlbergs åsikt. Det stod också i strid med folkets och riksdagsmajoritetens åsikt, om de hade tillfrågats. Presidenten påminde om att det var nödvändigt att riksdagen godkände avtalet och förutsatte att avtalets innehåll skulle läggas fram för “fritt övervägande och beslut” vid överläggningarna.

Paasikivi valde att förhandlingarna skulle föras i Moskva eftersom det var det enda stället där sovjetledningen hade tillräckligt med tid för ordentliga samtal, och för att det var det enda stället där det fanns en part som även hade befogenhet att flexa. Presidenten stannade själv i Helsingfors för att undvika press och för att behålla ytterligare ett bromsande element, då alla avgöranden skulle skickas till honom för bekräftelse. Han ansåg sig vara för gammal för att resa till Moskva. Sju år senare utgjorde hans ålder visserligen inget hinder när han reste till Moskva för att ta emot Porkala arrendeområde, som Sovjetunionen ville återlämna till Finland.

I detta skede inleddes den första vågen av den offensiv som FKP fått order om att genomföra, dvs. de aktiva rörelserna i samhället. Samtidigt lämnade statspolisen till inrikesminister Leino en uppdiktad plan till en högerkonspiration som krävde att påstådda konspiratörer skulle gripas.

Den 9 mars tipsade Leino försvarsmaktens kommendör Aarne Sihvo om eventuella sammansvärjningar. Sihvo hade tidigare varit med om att kuva Mäntsäläupproret. Sihvo vidtog försiktighetsåtgärder, i likhet med SDP:s nätverk, som höll kommunisternas planer under omsorgsfull uppsikt.

Finlands avtal

I Moskva fördes genuina förhandlingar och det viktigaste initiativet lades fram genast i början. Vid ett konfidentiellt möte den 26 mars underrättade Molotov statsminister Mauno Pekkala, som ryssarna äntligen förmått att resa till Moskva, att det var möjligt att ta Finlands utkast som underlag för avtalet, om detta innebar att man kunde vänta sig att avtalet skulle bli ratificerat i riksdagen.

Finlands avtal blev ett specialfall, trots allt. Avtalet gällde inte en generell militär allians utan det omfattade endast en situation där Tyskland eller en allierad till Tyskland gick till offensiv mot Sovjetunionen via Finland. Då skulle Finland försvara sig, vid behov tillsammans med Sovjetunionen. Den andra skillnaden jämfört med de avtal som de andra östeuropeiska länderna ingått var att Finland inte ålades att på förhand konsultera om sin utrikespolitik, vilket förstärktes av anteckningen i avtalets inledning om att Finland strävade efter att hålla sig utanför stormakternas konflikter.

Den sovjetiska underrättelsetjänsten fick exakta upplysningar om Finlands positioner och förhandlingsmån. Starkast torde Stalin ha påverkats av uppgifterna om generalerna Erik Heinrichs och Oskar Enckells åsikter. De ansåg att Finland inte hade någon reell möjlighet att förbli neutralt om ett storkrig bröt ut, utan att landet ofrånkomligt skulle hamna på Sovjetunionens sida.

Då denna upplysning hade erhållits i hemlighet och bakvägen, kunde Stalin tro på den. Han nöjde sig med det som fanns att få, trots att det var mindre än vad Sovjetunionen avtalat med Ungern och Rumänien och mindre än vad han i början av året hade för avsikt att ta.

Stalins tvärbromsning

Varför tryckte Stalin på bromspedalen? Den avgörande faktorn var att det internationella läget blev snabbt sämre. Paasikivis spel för mer tid gav utdelning, då läget i slutet av mars var helt annorlunda än vid årsskiftet.

Västmakterna reagerade överraskande snabbt på kuppen i Prag. Redan den 17 mars grundade Britannien, Frankrike och Benelux-länderna Västeuropeiska unionen (WEU), som var en försvarsunion som stöddes av USA och det första steget mot grundandet av NATO. Stalin höll sig underrättad om bakgrunden och såg vad som kunde hända i väst, Norden och särskilt i Sverige, om Sovjetunionen band Finland för hårt.

Samtidigt godkändes Marshallhjälpen i kongressen i USA, och Tysklandsfrågan tillspetsades för att snart utmynna i den första Berlinkrisen. Moskvas relationer med Jugoslavien stramades åt så hårt att de hotade brista, vilket utgjorde ytterligare ett svårt och brådskande utrikespolitiskt problem. Till och med situationerna i Italien och Grekland kan ha haft inverkan. Plötsligt hade Stalin alltför många bollar samtidigt i luften.

Avtalet och reaktionerna

Pakten om vänskap, samverkan och bistånd undertecknades i Moskva den 6 april 1948. På middagen tog Stalin, “som var på strålande humör”, åter upp temat järn, som var hans ständigt återkommande samtalsämne med finländare efter kriget. Han såg Finland som en verkstad som skulle tillverka högklassiga varor särskilt till den sovjetiska marinen. Urho Kekkonen, som haft en framträdande roll under förhandlingarna, tog sig friheten att skämta på sitt berömda sätt: “Vilken pakt? Det är ju Paasikivis diktat!”

Den allmänna reaktionen i Sverige och längre västerut var lättad. Britternas ambassadör i Helsingfors förstod kanske först nu hur “fysiskt och moraliskt hård” Finlands gamle president var. Enligt utrikesminister Ernest Bevin skulle avtalet skydda Finland mot Sovjetunionens inblandning i landets interna ärenden och göra Finland till en neutral buffertstat i stället för en sovjetsatellit.

Fortfarande i mitten av april skickades brev med skarpa instruktioner till FKP:s “grupper”, och SDP:s, Paasikivis och försvarsmaktens beredskapsåtgärder nådde sin topp natten till den 27 april, inför VSB-paktens riksdagsbehandling. Men då var den akuta situationen redan över och budskapet i instruktionsbreven till “grupperna” hade blivit mer återhållsamt.

I Finland skulle kommunisternas maktövertagande ha krävt betydande sovjetiska militära satsningar som skulle ha varit synliga för alla i världen. I den nya internationella situationen ville inte Stalin välja denna väg, då han ändå fick ett uthärdligt militärt avtal med Paasikivi. Stalin tvekade inte att slå till när motparten var svag, men hade också förmåga att ta ett steg tillbaka då uppenbara fördelar inte fanns att hämta och situationen riskerade att bli onödigt skarp.

Paasikivis främsta bedrift

Generalsekreterare Ville Pessi reste till Moskva ytterligare den 13 maj för att avge förklaringar och be om hjälp, särskilt i fråga om påtryckningar mot Finlands armé. Zjdanov ansåg att FKP inte kunde tas på allvar så länge som Leino satt kvar, trots att Moskva entydigt gett order om att han skulle avsättas. I sin rapport till Stalin klandrade Zjdanov strängt de finländska kamraternas sedvanliga oklarhet och obestämdhet.

FKP fick endast ett tröstpris från Moskva – en betydande lättnad av krigsskadeståndet på förslag av de kommunistiska ministrarna (med Leino i täten). Det hade ingen verkan i valet.

Den 20 maj fick Leino riksdagens misstroendevotum under behandlingen av regeringens berättelse för år 1945 och den överlåtelse av krigsfångar som Leino då verkställt. Paasikivi blev arg på Samlingspartiet och SDP som vickade på båten vid en känslig tidpunkt, men kunde inte annat än entlediga inrikesministern från statsrådet. På detta sätt kom han omedvetet att verkställa det krav som Moskva framfört i januari.

FKP organiserade hastigt en stor strejkrörelse som stöd för sitt fallna lejon men accepterade nästan omedelbart därefter en kompromiss. “Vi vick ett råd som vi följde med svidande hjärta”, förklarade Hertta Kuusinen för sin far i Moskva.

I valet i början av juli led DFFF, som var allierat med kommunisterna, ett förkrossande nederlag och förlorade tretton platser i riksdagen. Paasikivi utnämnde raskt en socialdemokratisk minoritetsregering.

Det är klart att sovjetledningens minnen av vinterkriget och sommaren 1944 hade inverkan på händelsernas gång våren 1948. Denna bakgrund lyftes inte fram i någon större omfattning i Finlands och Sovjetunionens relationer efter kriget, men det skedde åtminstone en gång. När riksdagsledamöterna i DFFF:s riksdagsgrupp under ledning av Hertta Kuusinen i slutet av sommaren 1948 infann sig hos Paasikivi för att klaga på det bemötande som gruppen fått då regeringen bildades och på att folket skrämdes upp med pratet om Tjeckoslovakiens väg, ilsknade Paasikivi till: “Om Sovjetunionen vill göra på samma sätt med oss, måste den först döda en halv miljon finländare och mig”.

Presidenten visste naturligtvis på vilken adress dessa ord skulle rapporteras. Det hände mångt och mycket under Paasikivis långa karriär, men den svåra processen våren 1948 skötte han med sådan skicklighet, omdömesförmåga och till och med eftertanke att allt annat hamnar i skuggan av denna bedrift.


Kimmo Rentola är professor i politisk historia vid Helsingfors universitet. Han innehade tidigare samma post i Åbo. Han har publicerat flera undersökningar om Finlands och Sovjetunionens relationer.


Källor

1.   Norman M. Naimark: Stalin and the Fate of Europe: The Postwar Struggle for Sovereignty, kapitel 3, som handlar om Finland. Belknap Press, 2019.
2.  Tuomo Polvinen: J. K. Paasikivi: Valtiomiehen elämäntyö Del 4: 1944–1948. WSOY, 1997.
3.  Kimmo Rentola: Stalin ja Suomen kohtalo. Otava, 2017.