Stormakter och hotbilder i kärnan av de svensk-finska relationerna
Tack för inbjudan och möjligheten att delta i seminariet, och tack till Mats Bergquist för en mycket fin presentation! Jag skulle vilja ta upp några av presentationens tema från ett litet senare tidsperspektiv och från ett statsvetenskapligt perspektiv på studier av internationella relationer.
För en statsvetare är 150 år en nästan ofattbart lång tid. Samtidigt är det långa historiska perspektivet inte bara en spännande utan även en nödvändig del av vår analys av en sådan fråga som svensk-finska relationer idag.
Att tänka på en enskild persons betydelse i politiken är också något som man mera sällan, kanske alltför sällan, ägnar sig åt i studiet av internationella relationer. Studerar man finsk utrikespolitik, är Paasikivi förstås central – men mer som en linje än som en person.
Paasikivi-linjen, som vi vet, består av att hålla sig borta från stormakternas meningsskiljaktigheter, samt av goda grannförhållanden gentemot dåtidens Sovjetunion – och något slags förtroende i relationen också genom att erkänna grannens så kallade legitima säkerhetsintressen.
Den här linjen kan i sin tur fungera som ett slags måttstock för kontinuitet eller förändring i politiken. Vilka delar består, vilka byts ut med tiden? Grannarna består. Men vad är grannens roll i olika tidsperioder? Och vilka är stormakter? Vilka säkerhetsintressen är legitima, och vem definierar dem?
I dagens seminarium är dock Paasikivi inte en linje blott. Här kan vi ana betydelsen av en persons syn, kontakter, kunskaper, tankesätt, och personlighet. Allt detta är kanske speciellt viktigt i ett politiskt system som det i Finland där presidenten spelar en stor roll i utrikespolitiken – intressant nog, mer viktig än till exempel de politiska partierna.
Här ser man också skillnaden mellan Sverige och Finland, i statsskick och i politisk kultur, men kanske ser man även en skillnad mellan då och nu, eller mellan då och framtiden. Jag undrar om inte utrikespolitiken på sikt blir mera ’politisk’, mindre präglad av konsensus och kontinuitet.
I dag blandas utrikespolitiken och inrikespolitiken mer och mer: frågor såsom invandring eller investeringar blir en del av utrikes- och säkerhetspolitiken. Då har partierna mer att vinna eller förlora i de här frågorna, debatten kring utrikespolitiken blir synligare, och den kan förändras snabbare.
Ett exempel på hur politiken kan byta kurs är Finlands biståndspolitik där betoningen nog har varierat med olika partier i regeringen – Sannfinländarna som det parti som allra tydligast velat minska satsningarna där.
Att biståndspolitiken varierar kan också studeras som en identitetsfråga, särskilt i Norden. Mats Bergquist tog upp Finlands nordiska identitet och talar vi om en nordisk utrikespolitik, så är väl just bistånd en viktig del därav, såsom fredsbyggande, rättvisa, och miljö eller välfärd.
Vi kan fråga oss vilken betydelse nordisk identitet har i dag och hur mycket den varierar mellan de nordiska länderna. I ett forskningsprojekt för några år sen konstaterade vi att det nordiska kunde vara olika saker för olika nordiska länder. För Sverige var det mer av en identitet, för Finland ett instrument, eller också en fråga om lämplig referensgrupp.[1]
Och så kommer jag till frågan om relationer mellan Sverige och Finland. Det är mycket spännande att höra om Paasikivi i Moskva 1940 där han försöker tala varmt för en närmast statsförbundsliknande union mellan Sverige och Finland.
Planerna lär ha varit mycket långtgående och utrikesutskottet i riksdagen i Finland hade redan godkänt dem – med kungen som statsöverhuvud och en utrikespolitik ledd av Sverige, skriver Jukka Tarkka[2], som noterar att planen föll då Sovjetunion och Tyskland inte accepterade den.
I dag talas det mycket om hur nära varandra Sverige och Finland står, speciellt i säkerhets- och försvarspolitiken. Där frågar man sig om man även kommer att se ett avtal av någon typ i framtiden, eller om tanken om försvarspakter och formella allianser ses vara en historisk belastning som inte passar till dagens behov i de snabbt växlande omständigheterna.
Eller, är det sist och slutligen skillnaderna i hotbilden som gör att Finland och Sverige inte formaliserar samarbetet?
Mats Bergquist pekar på den viktiga skillnaden mellan länderna: Sverige och Finland ser hoten på olika sätt eller kommande från olika håll. Eller också är länderna olika i hur hotade de är, eller upplever sig vara.
Många intressanta frågor öppnar sig här: kan hotbild vara en identitetsfråga? Hur bestående är hotbilden i historien? Hur skulle grannarna nu se på en sådan pakt i relation till sina egna säkerhetsintressen?
Men man kan även fråga sig om man egentligen behöver ha samma hotbild för att försvara varandra. Kanske räcker det till med ett ömsesidigt erkännande av hotbilden, eller att man känner till och förstår varandras hotbilder. Där är historisk kännedom grundläggande.
Det här är en fråga även i bredare europeiska sammanhang där man nu studerar möjligheten till gemensam hotanalys genom den så kallade strategiska kompassen.[3]
Hanna Ojanen är docent vid Försvarshögskolan och Helsingfors universitet.
Noter
[1] Special forum on Nordicness, Global Affairs 4–5/2018, red. Douglas Brommesson, med bl a Hanna Ojanen och Tapio Raunio, ”The varying degrees and meanings of Nordicness in Finnish foreign policy” (https://www.tandfonline.com/toc/rgaf20/4/4-5).
[2] Jukka Tarkka, Ahvenanmaa – Itämeren voimapolitiikan pelinappula, Docendo 2020.
[3] Se t ex Daniel Fiott, ”Uncharted territory? Towards a common threat analysis and a strategic compass for EU security and defence”, Institute for Security Studies, 9 July 2020 (https://www.iss.europa.eu/content/uncharted-territory-towards-common-threat-analysis-and-strategic-compass-eu-security-and).
