Det snellmanska programmet under ofärdsåren och den konstitutionella kampen
J. K. Paasikivis tänkande präglades under hela hans livstid av den princip som fastställdes vid Borgå lantdag år 1809 och som kom att reglera Finlands och Rysslands relationer i mer än hundra år. Då Finland anslöts till Ryssland som ett autonomt storfurstendöme, garanterades Finlands ställning av den ryske generalguvernören och den finske ministerstatssekreteraren, som hade direkt föredragningsrätt hos kejsaren i ärenden som gällde Finland. Ryska ministrar hade inte behörighet att handla i Finlands ärenden. Det polska upproret år 1863 blev en vändpunkt. Den ledde till att förstärka slavofilernas mål – ett enhetligt och odelat Ryssland. Ryssland började utvecklas till en byråkratisk och ministerledd enhetsstat. Till följd av detta lades särskilt ståthållarskapen ned en efter annan. Polen gick miste om sin autonomi och sitt namn år 1863, generalguvernementet över de baltiska områdena upphävdes år 1876 och det kaukasiska ståthållarskapet år 1881. På samma sätt gick de kejserliga regionala gunstlingarna miste om sitt inflytande som garanter för Finlands ställning i takt med att de ryska ministrarnas inflytande ökade.
I Finland började ministerstatssekreteraren och generalguvernören minska i betydelse hos kejsaren, och maktkampen avgjordes slutligen till ministerstatssekreterarens nackdel. Då ministerkommittén bildades kunde Finland inte längre stå utom räckhåll för de ryska ministrarnas behörighet, då Finlands ministerstatssekreterare inte var medlem i detta centrala organ. Ministerstatssekreterarens och generalguvernörens direkta föredraganden för kejsaren utan en rysk ministers ställningstagande minskade. De ryska ministrarnas ingrepp i finska ärenden syntes tydligast i form av påtryckningar mot senaten och lantdagen. En ny proposition lämnades till ständerna så många gånger att de slutligen gav efter och godkände förslaget.
Ryssarna började inta en strängare attityd till Finlands särställning under generalguvernören Nikolaj Adlerbergs tid på 1870-talet. Den sista generalguvernören under den reformvänlige kejsaren Alexander II:s period var av en ceremoniell vicekungstyp som inte lade särskilt mycket tid på det faktiska förvaltningsarbetet. Som vän till kejsaren lyckades Adlerberg enkelt genomföra sina egna förslag, och han utformade den finska senaten med hård hand efter sina egna syften. Ministerstatssekreteraren Alexander Armfelts inflytande minskade för att aldrig återställas, och ingen av de följande ministersstatssekreterarna lyckades återupprätta den. Efter lönnmordet på Alexander II började Alexander III bedriva ett enväldigt styre med farfadern Nikolaj I som förebild. Ett inslag i enväldet var misstänksamhet mot Finland. Generalguvernören var det viktigaste redskapet när det gällde att driva en sådan politik. Den första av dem, F. L. Heiden, började målmedvetet genomföra sitt förryskningsprogram, som lade huvudvikten på utbildnings- och språkpolitiken. Enligt honom skulle Ryssland kunna bevilja Finland en etnografisk självständighet. I den åtstramade situationen efter Alexander III:s plötsliga död år 1894 hade Heidens mjuka linje ingen framtid.i
Under de nya förhållandena hämtade undersåtarna i Finland sina verksamhetsprinciper från Johan Vilhelm Snellmans tänkande.ii Enligt den i många kamper härdade Snellman, som avlidit år 1881, garanterade den ryske kejsarens person möjligheterna till landets inre utveckling under alla omständigheter. Om en aktiv medlem av det gammalfinska partiet förordade J. K. Paasikivi undfallenhet och kompromisser gentemot förryskningsåtgärderna, men han ansåg också att undfallenheten hade sina gränser. Han ansåg i likhet med Snellman och Snellmans andlige vapendragare Z. Yrjö-Koskinen att regentens person var skyddet för Finlands ställning, men att detta skydd endast fungerat fram till 1890-talets slut. Alexander II hade inte gett sitt öra åt attackerna mot Finlands ställning, men den av enväldets ideologi fullkomligt övertygade Alexander III hade uttalat sig för ordföranden för det ryska ministerrådet och finansministern, greve S. J. Witte med orden: “Finlands statsskick tilltalar mig inte”. Alexander III ansåg dock att han var bunden av företrädarnas försäkringar, som han avsåg att hålla utan vacklan. Den stora förändringen skedde under “den till sin personlighet ytterst svage” Nikolaj II:s tid, såsom Yrjö-Koskinen uttryckte saken år 1902. Enligt Paasikivi kunde man inte vänta sig någonting gott: “I kejsarens kabinett springer olika personer, och han verkar vanligen vara av samma åsikt med den som senast talade med honom.”iii
Senaten började politiseras från och med år 1882, då partiledarna G. Z. Yrjö-Koskinen från det gammalfinska partiet och Leo Mechelin från liberalerna kallades till senaten. I anslutning till att Yrjö-Koskinen blev senator ansågs det att det gällde att börja använda S:t Petersburgsvägen för att främja den finsknationella rörelsen. Enligt den ungfinske K. J. Ståhlberg var målet i högsta möjliga grad att uppnå den självständighet som var möjlig, dvs. en union av två jämbördiga och lika självständiga stater. Den gemensamma regenten skulle regera enligt ländernas egna grundlagar.iv Detta blev den ledande principen, då senaten fått uppdraget att utarbeta en redogörelse för Finlands statsrättsliga ställning. Avsikten var att redogörelsen skulle delas ut till Rysslands myndigheter i rysk översättning. Mechelin tog emot uppdraget. År 1886 publicerade han verket Précis du droit public du grande-duché de Finlande, som var ett sammandrag av Finlands grundlagar och av förvaltningens karaktär. Tio år tidigare, då Mechelin verkat som professor, hade han utgett en motsvarande sammanfattning, “Storfurstendömet Finlands grundlagar jemte bihang”. Ledtanken var att Finland och Ryssland ingått en ömsesidig union i Borgå år 1809. Han betraktade Finlands förhållande till Ryssland som en statsunion, som förenades av samma regent. Landet skulle uppfattas som en stat.v
Verksamheten för att inskränka Finlands ställning började på allvar under Nikolaj II:s regeringsperiod, då kommendören för S:t Petersburgs militärdistrikt, generalguvernör Nikolaj Bobrikov, år 1898 fortsatte Heidens program, men med avsevärt större energi och mer diktatoriska grepp. Bobrikoff var officer från topp till tå, och han upplevde klart att den autonomi som Finland utvecklat utgående från sin särställning som landskap var till skada för rikets enhet. Utgångspunkten för Bobrikoffs program var att det varit nödvändigt för S:t Petersburgs militära försvar att erövra Finland. Eftersom utvecklingen gått i fel riktning, hade han föresatt sig att sätta stopp på denna separatism som stod i strid med rikets intressen. Bobrikoff hade som mål att slopa Finlands penninginstitut, införa ryska språket i alla institutioner i Finland och att slå samman Finlands armé med Rysslands. Till följd av Bobrikoffs verksamhet hade den finska frågan blivit en angelägenhet som föll inom krigsministeriets revir. Krigsminister A. N. Kuropatkin sammanfattade läget på följande sätt: “Efter att vi erövrat Finland fäste vi under det 19 århundradet alltför lite uppmärksamhet vid detta ryska landskaps interna ärenden, varvid resultatet blev att vi bredvid huvudstaden fick en fientligt inställd ort som är uppfylld av separatistiska strävanden, och där det bor ett visserligen fåtaligt men envist folk. Vårt uppdrag under det 20 århundradet är att ansluta Finland till den ryska statliga gemenskapen.”vi
Nya förordningar med nya inskränkningar introducerades på löpande band: Kuropatkin utnyttjade sin ställning för att inhämta kejsarens samtycke, medan Bobrikoff skötte om de praktiska åtgärderna. År 1890 underställdes postväsendet i Finland den ryske inrikesministern och den kejserliga post- och telegraföverstyrelsen. Ett nytt slag följde år 1899, då Bobrikoff föredrog för kejsarens underskrift det s.k. februarimanifestet enligt vilket regenten själv beslutade vilka lagar skulle omfattas av rikets allmänna lagstiftning. Bobrikoff fick obegränsad fullmakt att genomföra enväldet i Finland. Manifestet kom som en fullkomlig överraskning för senatorerna. Efter dess publicering blev senatens medlemmar och tjänstemän tvungna att överväga hur de skulle handla i fråga om verkställigheten av de olagliga förordningarna: avgå eller stanna kvar, och därigenom förhindra att ryssar intog posterna i stället. En adress med halv miljon namn samlades mot manifestet. Nikolaj II tog dock inte emot delegationen och adressen hade ingen inverkan på Rysslands politik.
Den största nyttan med manifestet var att den gjorde de breda folklagren medvetna om Finlands grundlagar och statsrättsliga ställning. Nationalideologin, som byggde på grundlagen och lagligheten, fick stort genomslag i konsten. Statyn över Finlands mö på Ständerhuset håller en sköld, som bär ordet Lex. Samma anda var aktuell på världsutställningen i Paris år 1900 och vid de olympiska spelen i Stockholm år 1912. Finland lyckades även få andra länder att ansluta sig till laglighetsfronten. En av de effektivaste propagandisterna var professorn i konstitutionell rätt, senatorn och lantdagsmannen Leo Mechelin. År 1893 utgavs boken “Finland i 19de seklet”, som utarbetades på finska och svenska under Mechelins ledning. Syftet med det högklassigt skrivna och illustrerade verket var att visa för Ryssland att det var möjligt för Finland att blomstra och växa under dess förvaltning så länge som det finska folket fick sköta sina angelägenheter själva. Detta praktverk utgavs också på ryska, tyska, franska och engelska i avsikt att visa för de andra länderna vad Finland åstadkommit inom bildning och kultur under det århundrade som det varit anslutet till Ryssland och självständigt skött sina ärenden.vii Förhoppningarna på boken grusades av den nye generalguvernören Bobrikoff. I sitt programtal år 1899 meddelade han att Ryssland var ett och odelat, och detsamma gällde kejsarens välde. Det fanns ingen separat stat eller delad krona.viii
Inställningarna till publiceringen av februarimanifestet i mars 1899 gav upphov till en indelning i konstitutionella och undfallenhetspolitiker. Omröstningen om publiceringen av språkmanifestet den 30 juni 1900 ledde till avgåenden. Waldemar Eneberg hade blivit senatens verkliga ledare, vars uppgift det var att dra upp riktlinjerna för senatens motåtgärder mot kejsardömets åtstramade finlandspolitik. Under generalguvernör F. L. Heidens tid lyckades Finland fortfarande avvärja förryskningssträvandena, men under Bobrikoffs tid blev förlusterna allt fler. På gammalfinländarnas partimöte år 1909 konstaterade Paasikivi att undfallenhetspolitikens främsta merit var att den gjorde att senaten klarade sig genom Bobrikoffs tid som institution. Enligt honom utgjorde senaten det viktigaste hindret mot att Finland upptogs i den “ryska statskroppen”.ix
Rysslands nederlag i kriget med Japan och de revolutionsstämningar som de gav upphov till avbröt tillfälligt förtrycksåtgärderna i Finland. Den veckolånga generalstrejken som bröt ut i Ryssland spreds också till Finland i oktober–november 1905, då den redan var förbi i Ryssland. Huvudmålet var att återupprätta de konstitutionella förhållanden som rådde före Bobrikoff. Till följd av generalstrejken i Finland gick Nikolaj II med på att underteckna proklamationen av den 4 november 1905, där en del av föreskrifterna i februarimanifestet hävdes. Strejken avsåg också att uppnå reformer i samhället. I strejkens slutskede var alla eniga om att ståndsrepresentationen skulle avskaffas och det representativa organet skulle väljas med allmän och lika rösträtt.
Strejkens mål diskuterades länge i efterhand. Mot varandra stod de gammalfinska och konstitutionella politikerna, idealismen och realismen. Vid denna tid var Paasikivi en 30-årig forskare inom finansjuridik. Han hade redan utformat sin egen linje och lämnat sin ungdomsidealism. Paasikivis lärare vid Tavastehus normallyceum J. A. Lyly klandrade landets ledande tidningar för att de inte kraftigt slogs för landets rättigheter. Bobrikoff landsförvisade Lyly, som oviss om fosterlandets öde begick självmord i Tiergarten i Berlin. Paasikivi hade inte en så här klar linje; han avundades alla de lyckliga som kunde inta en så idealistisk ståndpunkt. Gammalfinnarna hittade ingen grund för verksamhet av detta slag i historien eftersom det också gällde att tänka på följderna. Avgörandet var svårt, då stormakterna inte avstod från sin ställning som domare och verkställare av sina domar. Enligt Paasikivi var det fortfarande långt till det idealistiska målet.x
Gammalfinnarna studerade Snellmans tankar för att hitta instruktioner och vägvisare. Enligt Paasikivi tog Snellman diskussionen ner från de idealistiska höjderna och konkretiserade den moraliska verkligheten. Snellmans kalla lära var att världshistorien var världens domstol. Allt som hade hänt i historien var nödvändigt, dvs. rationellt. Paasikivi beskrev Snellman som en sträng realpolitiker, eller snarare som en maktpolitiker. Enligt Paasikivi var oförställdhet och skrupelfrihet Snellmans varumärke; han talade utan omsvep, men gammalfinnarna kunde inte gå lika långt som han. Till exempel på Snellmansdagen år 1901 diskuterades vilken attityd Snellman skulle ha haft till ofärdsåren. Frågan ställdes till Th. Rein, som skrivit Snellmans biografi. Han kunde dock inte säga hur Snellman skulle ha förhållit sig till det ryska förtrycket, om han varit i livet. Svaret överraskade åhörarna, med J. R. Danielson-Kalmari i täten, som hade Snellmans serie av artiklar om statsmannens historiska uppdrag och medborgarnas skyldigheter i gott minne. Rein tillstod vid ett senare tillfälle att det enligt Snellman finns situationer i vilka fosterlandskärleken kräver att lagen åsidosätts.xi
En ytterligare orsak till att gammalfinnarnas undfallenhetslinje fungerade var att Snellmans nationalitetstänkande också tilltalade ryssarna. Den 17 december 1900 föreslog ministerstatssekreterare V. von Plehwe att Reins biografi över Snellman skulle översättas till ryska. Hans syfte var att använda den fennomanska rörelsen för att trygga Rysslands riksintressen i Finland. Projektet byggde på att generallöjtnant M. M. Borodkin, som ingående studerat Finlands historia och som även motsatte sig Finlands autonomi, hade läst originalverket på svenska och publicerat artikeln “En finsk patriot” i en rysk litteraturtidskrift under signaturen “Yrjö Turkulainen”. I slutet av år 1903 utgav tidningen Novoje Vremja en omfattande artikel om Snellman i två delar. Signaturen “L” beskrev hur Snellman utvecklade den finska nationalitetsrörelsen med Rysslands hjälp och samtidigt minskade svenskhetens inflytande. Betoningen av Snellmans monarkism var en nyhet. Slutsatsen var att den framsynte finske patrioten Snellman i dagens läge skulle förespråka anpassning till verkligheten i stället för politisk opposition.xii
För Paasikivi var det viktigaste i Snellmans tänkande principen enligt vilken en nation skulle sörja för sin fortlevnad utgående från de rådande omständigheterna. Finlands folk skulle inse sin ställning i anslutning till det ryska riket och ta hänsyn till denna realitet. Snellman kritiserade dem som överskattade juridiken Enligt honom fanns det i samtiden “stora politiker” som verkade tro att politisk legitimering var detsamma som “skarpsinniga deduktioner i tingsrätten”. Efter att ha följt med hur pressen smädade ryssarna alltsedan det polska upproret konstaterade Snellman att trösten är att “Gud är de dårars förmyndare”. Paasikivi ansåg att Snellman själv överbetonade betydelsen av en stark och självmedveten nationalkänsla mot hotet från en stormakt. Det stämmer att en nation finner styrka i medborgarnas patriotism och bildning, om skillnaden i de fysiska krafterna inte är stor. Enligt Paasikivi berodde Snellmans idylliska tankar på att han inte upplevt en tid då den ryska överheten medvetet ville rasera vårt statsskick.xiii
Paasikivis uppgörelse med arvet från Snellman
Trots Rysslands politik som syftade till att skapa ett enhetligt rike utvecklades Finland kring sekelskiftet till en modern stat. Vid denna tidpunkt var Finland absolut inte ett sönderslitet, exploaterat gränsland från vilket rikedomarna förts bort till moderlandet Ryssland. Samtidigt med de ryska förtrycksåtgärderna och Finlands konstitutionella kamp pågick dock en stark utveckling av förvaltningens organisation och landets ekonomi, under vilken nya innovationer och uppfinningar togs i bruk. Under denna period blev de otaliga ämbetsverken inom senatens förvaltning snabbt en effektiv kanal för tillämpning av inhemska uppfinningar och internationella innovationer i många olika områden. Det bästa försvaret mot förryskningen var storfurstendömets förvaltning och dess många nivåer och tjänster som inte kunde läggas ned på en gång. Den decentraliserade förvaltningen var ett skydd mot förryskningen. Varje tjänst och ämbetsverk som storfurstendömet administrerade själv var ett ställningstagande för Finlands särställning och mot ryssarnas strävanden att skapa en enhetlig stat.xiv
När den gammalfinska undfallenhetssenaten av år 1905 inte var lämpad att leda reformarbetet, ersattes den av den s.k. konstitutionella senaten, som leddes av Leo Mechelin, och som åstadkom lantdagsreformen. Reformen var den mest radikala i Europa under denna tid. Den innebar ett stort steg från en representation med fyra ständer till en enkammarriksdag som valdes med allmän och lika rösträtt. Som det första landet i världen införde Finland rösträtt och valbarhet för kvinnor. Adeln avstod frivilligt från sitt stora privilegium. Lantdagsreformen tvingade partierna till omorganisering. Då partierna hittills främst varit klubbar som grupperats kring sina egna tidningar, omvandlades de nu till effektiva val- och röstinsamlingsorganisationer. Svenskarna bildade Svenska folkpartiet år 1906. Agrarförbundet grundades 1907. De gammalfinska och ungfinska partierna förblev separerade från varandra. Valsegern i det första riksdagsvalet år 1906 gick till socialdemokratiska partiet, som tog 80 platser i riksdagen. Gammalfinnarna fick 59 platser, ungfinnarna 26 platser och svenskarna 24.
Paasikivi var starkt engagerad för monarkismen, och tiden var ännu inte mogen för honom att inta några höga positioner i landet, utöver ett antal tillfälliga uppdrag. År 1908 kallades Paasikivi till chef för statsfinanserna i Edvard Hjelts senat. Han valdes till riksdagen åren 1906, 1909 och 1910–1913, och verkade som statsminister från maj till november 1918. Paasikivi avgick dock från sin statliga tjänst och blev chefdirektör för Kansallis-Osake-Pankki år 1914. Han stannade på denna post i tjugo år. Försök gjordes att locka Paasikivi tillbaka till Statskontoret, men, fostrad som han var i Snellmans lära, var han inte intresserad utan konstaterade att det vid varje avsked är aktuellt med åtminstone två spörsmål. “En person anhåller mer eller mindre underdånigt om avsked – eller låter bli att bevilja det, alltid efter sitt eget sinne, särskilt när det är fråga om förtroendeuppdrag.” Kamraterna beklagade öppet Paasikivis beslut när de såg honom sköta löpande ärenden på kontoret: “Stackars bror, var har du riktigt hamnat”, frågade Ernst Nevanlinna. Yrjö Koskinens son, Paasikivis gamle lärare Eino Sakari Yrjö-Koskinen reste från Tavastehus för att hålla en straffpredikan för Paasikivi, som lämnat sin statliga tjänst och riksdagen och börjat jobba på ett ställe av detta slag: “Nu slösar du dina krafter i en privat inrättning i stället för att arbeta för ditt land”. Paasikivi var nedslagen, eftersom han betraktat allmänna ärenden som sin viktigaste uppgift alltsedan studietiden. Han hade växt upp under Snellmans ord i boken Läran om staten, där Snellman hävdar att politisk verksamhet förhöjer och förädlar människans sinne.xv
Av Paasikivis dagboksanteckningar på 1920- och 1930-talet att döma stod Paasikivi dock inte avsides, eftersom han så gott som föraktade den allmänna opinionens nivå i dagsaktuella frågor. Han ansåg att Finland saknade en homogen finsk traditionsbärande över- och medelklass som ansåg att det var viktigt att sprida ett historiskt sätt att tänka. Åren 1925 och 1926 diskuterade han dessa frågor i en liten krets, som bestod av sammankallaren U. Lehtonen, dennes svärfar Danielson-Kalmari, Väinö Voionmaa, Väinö Tanner, K. R. Brotherus, Niilo Liakka, Oskari Mantere, Edvard Gylling och Martti Ruuth. Resultatet blev att ett sällskap för historievänner, Historian Ystäväin Liitto, grundades i april 1926, vilket ledde till en kollision med Finska Historiska Samfundet. Paasikivi efterlyste en idealistisk, humanistisk och romantisk anda, men på 1930-talet måste han inse att Snellmans och Yrjö-Koskinens höga tankar om allmänmänsklighet och nationalitet inte utgått som segrare, utan att utvecklingen tagit en annan riktning. I takt med att tidevarvets militära och politiska skuggor blev längre, började Paasikivi inta en reserverad inställning till de snellmanskt-hegelianska grunderna för tanken om nationalstaten. Den 11 oktober 1932 skrev han i sin dagbok att han, efter att ha tänkt över saken, kommit fram till att Snellman skrivit sin lära om staten med tanke på stora folk, och att små folk egentligen inte passade in i Snellmans statsteori.xvi
Paasikivis världsbild stod inför en utmaning, då Lapporörelsen började organisera sig på nytt i Österbotten 12.3.1932. Målet var att rörelsen skulle finnas kvar och fortsätta kampen mot socialismen trots de övertramp som skett. Den verkliga organisatören i Österbotten var presidentens son E. G. Svinhufvud, som höll kontakt med sin far medan den nya folkrörelsen utformades. Målet var att hålla Mäntsälämännen utanför. Den finskspråkiga tidningen Vaasa försäkrade att den finska bildade ungdomen kategoriskt ansåg att finskheten skulle ges de rättigheter som ankom på den i landet och att all tillbedjan av svenskar skulle upphöra. Enligt tidningen hade genomförandet av den finsknationella saken äntligen blivit ett av de främsta nationella intressena i landet. Denna åsikt delades av de 80 personer som samlats till kommunhuset i Seinäjoki, men samtidigt rådde det en viss försiktighet i församlingen. En del drog sig tillbaka från detta presidentmöte. Bland Samlingspartiets ledande män hade teologie doktor Paavo Virkkunen den mest positiva inställningen till folkrörelsen. Enligt honom skulle rörelsens mål vara att stärka och fördjupa den patriotiska hållningen bland folket. Rörelsen skulle verka för att fördjupa de religiösa begreppen, stärka försvarsviljan och ge bevis på klasskampens fördärvlighet. I maj fick rörelsen namnet Isänmaallinen Kansanliike (IKL), (ungefär: patriotiska folkrörelsen).xvi
Lapporörelsen trädde in i en ny tid på det avslutande mötet den 28 maj 1932 i Lappo, då lektor Ala-Kulju, som talade inför 600 personer, hänvisade till Snellmans varningar och till frihetskrigets bragder. Den pånyttfödda folkrörelsen skulle sikta på höga mål som förde mot en stark nationalstat – Storfinland. IKL och gammalfinnarna förenades av den fennomanska ideologin, som i sin helhet byggde på Snellmans teori enligt vilken en stat var livsduglig endast om den genomsyrades av nationalandan. Språket var nödvändigt för staten, men partiet ville inte endast arbeta för en enskild folkgrupp utan försökte presentera sig som ett parti för hela folket. IKL strävade efter att fortsätta gammalfinnarnas linje och upplevde att rörelsen stod varken för vänster eller höger. Folkrörelsen erkände endast ett parti: Finland. Den betraktade sig själv som en ny världsåskådning. Kravet på att alla partier skulle läggas ned var ett arv från Yrjö-Koskinens tanke om “ett nationellt sätt att tänka” enligt vilken utvecklingen skulle leda till att hela folket gick in för den fennomana ideologin.xvii
Två år senare, i maj 1934, blev Paasikivi tvungen att ta ställning till IKL:s verksamhet, när han i egenskap av partidelegationens ordförande tog över ledningen av Samlingspartiet, som hamnat i kris. Under hans ledning skulle partiet ta avstånd från IKL:s verksamhet. I detta syfte skulle det konservativa Samlingspartiet definiera sin avvikande linje från det statssocialistiska IKL, som tagit ställning för “de tyska nazisterna”. I anslutning till det interna arbetet för att ena Samlingspartiet underströk Paasikivi att konservatism inte innebar att man motsatte sig demokrati eller reformpolitik. Däremot skulle verksamheten bygga på traditionernas och erfarenhetens realiteter, inte på konstgjorda omvälvningar. Han hänvisade gärna till Snellmans lära om försvaret av den rationella utvecklingen av de rådande omständigheterna. Det är inte svårt att peka på missförhållanden, men att hitta kloka lösningar är en helt annan sak. Samlingspartiet skulle handla övervägt och samtidigt försöka bevara det som var nyttigt om livskraftigt för samhället. Enligt Paasikivi gällde det att undvika att behandla samhälleliga och statliga omständigheter med kvacksalvarkonster. Fascismen och nationalsocialismen, som IKL idealiserade, och deras metoder begränsade den individuella friheten, som enligt Snellman var ett av de främsta värdena som den mänskliga bildningen frambringat och som det gällde att inte avstå från.xviii
Paasikivi-Kekkonens linje som ett arv från Snellman
Den stora segraren i riksdagsvalet år 1936 var det socialdemokratiska partiet, som tog 83 platser. Samlingspartiets platser gick upp till 20. IKL behöll sin ställning, men dess frammarsch hade stannat upp. Samtidigt hade Samlingspartiet hittat sin egen konservativa linje och kommit igen. Detta ansågs vara Paasikivis förtjänst, eftersom partiet skulle ha splittrats under den gamla ledningen. Den belåtne Paasikivi gjorde sig beredd att lämna arenan som segrare och tillträda posten som Finlands sändebud i Stockholm.xix Valet 1936 var ett nederlag för äktfinnarna, då socialdemokraterna och SFP hade majoritet i riksdagen. Fem av Samlingspartiets representanter var äktfinnar, och 19 av agrarförbundets 54 representanter understödde den finska nationalistiska ideologin. Kekkonen arbetade för att omvandla agrarförbundet till ett kulturparti. Det gjorde det möjligt att ta över finskhetsförbundet Suomalaisuuden liitto, som kopplades till partiet.xx
Hitlertyskland samlade krafter, och år 1938 ockuperade det Tjeckoslovakien. På begäran av statsminister A. K. Cajander utarbetade Paasikivi en promemoria på 13 sidor. I promemorian betonades vikten av att de 21 små staterna i Europa samarbetade, eftersom det vore märkligt om 143 miljoner människor teg om händelserna. Paasikivi, som verkat som Finlands sändebud i Stockholm sedan 1936, arbetade för den nordiska inriktningen. Han observerade uppmärksamt utvecklingen av åsikterna om utrikespolitiken i Finland. Paasikivi ansåg att Samlingspartiet och IKL, som åberopade Snellman, betonade den nationella själviskheten alltför mycket, eftersom detta var en farlig lära för små folk. Det gällde att ta en mer kritisk attityd till nationalfilosofen. Enligt Paasikivi var det alldeles rätt att hänvisa till Snellman, då man konstaterade att ett folk endast skulle lita på sig själv, men det var inte nog mot en stormakt. Han ansåg att det var fåfängt att invagga sig i en överdriven känsla av styrka.xxi
Paasikivi och Kekkonen var i färd med att slå in på denna realpolitiska linje. När det internationella läget blev allt stramare, verkade det som om Kekkonen bevarat sin attityd till utrikespolitiken. Avvikande från Paasikivi var han intresserad av att följa de komplexa händelsekedjorna och fundera på orsak och verkan inom den internationella politiken. Kekkonens åsikter styrdes av ungdomsårens nationalstatsideal och snellmanska tankar. Paasikivi närmade sig frågan från Stockholms perspektiv, och byggde sina uppfattningar på sin breda erfarenhet och sina historiska kunskaper. De båda männen drog lika pessimistiska slutsatser efter München: de stora beslutar med varandra om de små. Kekkonen, som var chockad över Tjeckoslovakiens öde, varnade för ett väpnat hot som riktades mot landets oberoende i den rådande situationen, där de internationella fördragen rasat samman som ett korthus. Man kunde inte heller räkna med de små staternas samarbete. I sista hand kunde man endast lita på sig själv. I sitt tal på självständighetsdagens fest år 1938 betonade han att landets självständighet inte garanterades av främmande hjälp utan av folkets egen styrka och dess egna uppoffringar. Kekkonen motiverade sin uppfattning med Snellmans uppfattningar och Finlands historiska erfarenhet. Den egna kraften var inte endast en ideologisk storhet utan en ideologi, som fick sitt uttryck i form av nationalandan, som enligt Kekkonen var grunden för allt. Den bildade grunden på vilken det materiella skulle byggas. Genom detta blev förstärkandet av försvaret av Finlands gränser, försvarsmakten och de frivilliga landsförsvarsorganisationerna valteman år 1938.xxii
Inför vinterkrigets utbrott läste Paasikivi uppmärksamt Snellmans samlade verk. I hans dagböcker finns många citat av Snellmans tankar. I slutet av mars 1941, när det gällde att fatta beslut om tyskarnas transitering genom landet i anslutning till nickeltransporter, hade Paasikivi särskilt läst boken Läran om staten. Han hade gjort anteckningar om en nations ändamål i sin dagbok: “Varje nation är och ska vara självisk. En nation har inget annat syfte än att utvecklas till en högre nivå än andra nationer och att leda mänsklighetens världshistoriska utveckling. Men ingen nation kan frivilligt underkasta sig en sådan ledning, och därför får krig avgöra.” Paasikivi insåg att krig kunde orsakas av en ideologi som sporrade nationen; man hade nyligen sett prov på bolsjevismens styrka. Efter vinterkrigets erfarenheter var Paasikivi överraskande tvungen att avvisa Snellmans påstående om att ett folks styrka inte berodde på hur många krigsmän det kunde ställa upp utan på dess medlemmars patriotism, seder, bildning och medborgaranda. Efter ett tjugotal citat avslutade han: “Självständigheten ska nationen skaffa själv, den får inte vara lånad eller föranledd av nationens yttre, slumpmässiga omständigheter. På det sättet kan nationen med sin bildning självständigt bidra till mänsklighetens bildning.”xxiii
I sin dagboksanteckning av den 18 juni 1941 kritiserar Paasikivi Snellmans tanke om att ett folk endast ska lita på sig själv. Detta gällde bara stora folk. För ett litet folk som Finlands var detta inte nog. Eftersom Finland hade en så stor motståndare som Sovjetunionen, måste landet få hjälp till exempel av Tyskland. Den 22 juni antecknade Paasikivi i sin dagbok: “Krig har brutit ut mellan Tyskland och Sovjetunionen. I Hitlers proklamation meddelas att finländarna och rumänerna är allierade. Dagen därpå antecknade han i sin dagbok att vinterkriget inte väckte någon respekt i Sovjetunionen: “Det var Hitler som räddade oss”: Den 29 juni kl. 1.00 gav Mannerheim sin dagorder nr 1: ”Suomen sotilaat! Kunniakas talvisotamme päättyi katkeraan rauhaan. – – Kutsuin teitä kanssani pyhään sotaan kansakuntamme vihollista vastaan!… Seuratkaa minua vielä viimeisen kerran – nyt, kun Karjalan kansa nousee ja sarastaa Suomen uusi huomen!xxiv
När Paasikivi följde krigshändelserna våren och hösten 1941, var han ännu mer övertygad om att Sovjetunionen blivit underskattad. Finlands öde skulle avgöras genom resultatet av stormakternas kamp. När riksdagens talman Väinö Hakkila sade i sitt tal i Tammerfors: “Åter står finska män som ett värn för vår frihet och vårt fosterland”, skrev den missnöjde Paasikivi i sin dagbok: “Inte finska män, utan tyska. Allt hänger på dem.” Den lilla staten hade inte tillräckligt med kraft, även om den naturligtvis skulle spänna dem till det yttersta.xxv I sin dagboksanteckning den 16 april 1942 klandrar Snellman för hans artikel “Krig eller fred för Finland” i maj 1863, där Snellman säger att om Finland inte tillhörde det ryska riket, skulle gränsen på Näset i Rysslands perspektiv gå alltför nära S:t Petersburg. Enligt Paasikivi är det samma åsikt som innehas av bolsjevikerna och tsartidens ryssar. Paasikivis citat är inte exakt, eftersom Snellman endast konstaterade att det vore nödvändigt att dela Finland eftersom Ryssland aldrig skulle gå med på att Skandinaviens gräns låg endast några verst från deras huvudstad. I enlighet med Napoleons ord skulle det skandinaviska Finland vara Rysslands geografiska fiende nu och för evigt. Enligt Snellman ska en nation endast begära eller eftersträva sådant som den har makt att själv uppnå och upprätthålla.xxvi
Premissen för Finlands Rysslandspolitik blev klar i ett tal som Kekkonen höll i riksdagshuset i Stockholm den 7 december 1943. I Casablancakongressen hade Tysklands vapenbroder fått ett ultimatum om villkorslös kapitulation. Den viktigaste frågan som låg bakom allt löd: Vart? Kekkonens svar var att Finland väntade sig att Sovjetunionen skulle stå kvar som stormakt efter att kriget var slut. Att denna stormakt var granne till Finland eller att Finland var granne till denna stormakt – hur man än ville uttrycka det – var ett faktum som Finland inte kunde ändra på. I stället för att Sovjetunionen efter kriget skulle ägna sig åt att sprida revolutionen, föreslog Kekkonen framtida samverkan: neutralitet som förknippades med en innerlig önskan om skandinaviskt samarbete. Kekkonen steg fram som garant: om relationen mellan Finland och Sovjetunionen byggdes på en rättvis grund och Finland behöll sitt yttre och inre oberoende, skulle Finlands folk upprätthålla en korrekt och klanderfri grannsämja.xxvii
Kekkonen behandlade ärendet utifrån det andra världskrigets erfarenheter, men Paasikivis perspektiv utsträckte sig tillbaka i tiden ända till ofärdsåren. På P. E. Svinhufvuds begravning den 9 mars 1944 konstaterade Paasikivi att man numera inte förstod att tiden var alldeles annorlunda än de gamla kampårens tid. Enligt honom hade historikerna efter Yrjö-Koskinen och Danielson-Kalmari varit svaga. Historieforskarna borde ta hänsyn till att det vore en helt annan sak att utverka en självständighetsförklaring nu. Man tog inte hänsyn till att Rysslands tid av svaghet var förbi och att Finland nu stod inför svårigheter av ett annat slag. Han kritiserade pressen som slog trumma för Finlands folks rättigheter i enlighet med den historieuppfattning som rådde vid tidpunkten. På Svinhufvuds minnesfest på Studenthuset den 10 mars 1944 talade Matti Kuusi på frontmannastudenternas vägnar att de litade på att landets ledning följde Snellmans, jägarrörelsens och Svinhufvuds klara program: Stå starka – ända till den slutliga segern. På Snellmansdagen utgav Akateeminen Karjala-Seura en proklamation till Finlands folk. Enligt sällskapet skulle en nation endast lita på sig själv eftersom denna hållning hade räddat Finlands folk från undergången under vinterkrigets flerfaldigt svårare situationer. Paasikivi betraktade allt detta som en illusion från det förgångna. Redan den 15 mars 1944 hade Paasikivi antecknat att vinterkriget var uttryckligen ett exempel på vart önsketänkande och svärmeri förde. De förde Finland till dess största olycka i hela dess historia. Enligt Paasikivi var det nu möjligt att få en bättre fred än år 1940. Krisen sysselsatte hans tankar intensivt, när han ställde sig frågan om han gjort vad han kunde för att förhindra kriget. Som försvar hänvisar han till ett memoarverk, enligt vilket man inte kan klandra en företrädare för en regering om regeringen inte lydde honom.xxviii
Det finns återspeglingar av Paasikivis tankar i VSB-pakten, som Finland och Ryssland ingick år 1948. Denna fredsinriktade Rysslandspolitik har en mångskiftande idéhistorisk bakgrund och otaliga idéhistoriska förkämpar. Enligt Mikko Viitala kan man skilja på dem som skapade den ideologiska grunden och dem som utförde det praktiska arbetet. Bakom Snellman skymtar Jacob Tengströms krets, bakom Paasikivi och Kekkonen fredsoppositionen och bakom Paasikivis och Mannerheims första tankar general Erik Heinrichs. Den nationella Rysslandspolitiken har ett stor antal fäder och mödrar. G. M. Sprengtporten skapade den realistiska självständighetstanken. Snellman etablerade och utvidgade autonomin och skapade självständighetens ideologiska grund. Mannerheim lösgjorde Finland från det andra världskriget. Paasikivi skapade en realistisk Rysslandspolitik för det självständiga landet och Kekkonen etablerade den. Mauri Ryömä skapade ett vänskapssällskap som byggde på folkets breda majoritet. Hertta Kuusinen avvärjde förändringstryck. Sylvi-Kyllikki Kilpi och Toivo Karvonen gjorde den halvofficiella vänskapsverksamheten etablerad.xxix Osmo Jussila har senare diskuterat den långsiktiga historiska utvecklingen: “Hegels historicism har blivit en väsentlig del av vår tids intellektuella arv. Den kom till oss i Snellmans resgods, varefter den växte och blomstrade i Yrjö-Koskinens, Danielson-Kalmaris och hans lärjunges Paasikivis tankar och verk.”xxx Även Erkki Tuomioja har konstaterat att “idén om ett säkerhetspolitiskt förhållande av VSB-paktens typ är mycket äldre än sovjetstaten”.xxxi
I sitt radiotal som Paasikivi höll med anledning av att VSB-pakten blivit undertecknat gör han en klar boskillnad med Snellman. Enligt Paasikivi visade historien att de små staterna inte sparas i striderna mellan stormakterna. Det är ett beklagligt faktum som de små inte rår på. Den som vill hålla fast i verkligheten och klara sig hel och hållen undan stötarna i livets mortel måste hålla detta i minnet. Paasikivi påpekade att många länge ansett att det lönar sig för små stater att undvika avtal. Det gäller att ha respekt för det förflutna, men i nya historiska förhållandet kan resultatet bli dåligt om man håller i det gamla och lever på det gamla sättet. När omständigheterna förändras ska man hitta ett nytt sätt att lösa problem, vilket VSB-pakten är ett exempel på.xxxii
Paasikivi och Kekkonen var den nya tidens statsmän, och i deras reella verklighet tilltalades de inte av Snellmans abstrakta och metafysiska tankegångar. I stället var de inspirerade av Snellmans praktiska exempel på hur en sina principer trogen man handlar under motsvarande förhållanden i sin egen tid. Kekkonens första presidentperiod 1956–1962 präglades av externa och interna kriser. Från och med generalstrejken kände han sig isolerad; han möttes av en kall och avvisande attityd från olika håll. I dessa förhållanden blev hans nära kontakt med företrädaren Paasikivi oersättlig. I denna relation, som nästan liknade den mellan far och son, fick Kekkonen del av den föregående generationens andliga kapital, vilket stärkte hans självförtroende. Han behövde det, eftersom landets främsta tidningar anföll honom, och han anklagades för att vara en viljelös medlöpare till Sovjetunionen. Kekkonen utnyttjade dock föreskriften i 33 § i regeringsformen fullt ut i enlighet med Paasikivis instruktion: den viktigaste uppgiften för republikens president var att tänka rätt inom utrikespolitiken på nationens vägnar. Han påminde kontinuerligt om att finländarna oavbrutet skulle söka sin väg för att trygga landets frihet, självständighet och utrikespolitiska rörelsemarginal. I enlighet med lärofadern Paasikivi framhöll Kekkonen att det gällde att erkänna realiteterna; en politik var inte dålig om den var dikterad av nödvändigheten. I sin dagbok skrev Kekkonen att det inte gäller att föra liv över självständigheten utan att kunna leva självständigt. Mot slutet av sin period karaktäriserade han skillnaden mellan Kekkonens linje och Paasikivi-Kekkonen-linjen med neutralitetspolitiken. Som segrare i presidentvalet år 1962 kunde han konstatera: “Jag tror, jag litar på det här folket. Det har slagits ned många gånger under sin historia, men det har alltid stigit upp och byggt upp samhället igen.”xxxiii
Kekkonens motståndare började använda uttrycket “Paasikivi-Kekkonen-linjen” som tillhygge. Slagordet hade tagits fram för att användas i Kekkonens presidentvalskampanj. Johannes Huumo, som var informationssekreterare för agrarförbundets ungdomsorganisation och en av de drivande krafterna bakom Kekkonens kampanj, har nyligen trätt fram som upphovsman till formuleringen. En annan propagandist, förbundets studiesekreterare Martti Särkelä, blev entusiastisk över förslaget: “Valkampanjen är avgjord och valsegern är klar.” Namnet avslöjades för allmänheten den 17 september 1955, dvs. samma dag som meddelandet om att Porkala återbördas till Finland offentliggjordes. När Max Jakobson senare hävdade att det var ryssarna som hittat på linjen, lämnade Huumo den 4 oktober 2004 till UKK-sällskapets arkiv en promemoria som belyser ursprunget till linjen. Promemorian avslutas med orden: “Den symboliserar vår existens som nation.”xxxiv
Kekkonens undfallenhets- och samarbetslinje räknar inte sin härkomst direkt från Yrjö-Koskinens linje, som utgick från Hegels och Snellmans begrepp som betecknade den metafysiska nationalandan. Den fennomana rörelsen var genomsyrad av naturvetenskaperna, darwinismen och positivismen, som utgjorde en central del av den ideologiska miljö i vilken Kekkonen mognade politiskt. Den statsteori som betonade statens väsen som en organism medförde läran om samhällenas ömsesidiga beroende. Även om det snellmanska nationalitetsprogrammet slutar med Yrjö-Koskinen, är det viktigt att observera att läran om samarbete, som hade sin början i den byråkratiska nationalkänslan, förmedlades via Paasikivi till Kekkonen. Efter år 1944 återvände Finland till den Rysslandspolitik som utformats under 1800-talets första hälft. Tanken om fredlig samexistens finns i sin praktiska form redan i Snellmans och Yrjö-Koskinens pragmatism. Kekkonens mest omfattande principiella utrikespolitiska ställningstaganden finns i hans tal och skrifter från kristiderna 1943–1948 och 1958–1961. I dem träder fram en politisk tänkare som intellektuellt är besläktad med Paasikivi, Yrjö-Koskinen och Snellman. De innehåller ursprungliga och djupa ställningstaganden, som inte kan jämföras med det kanslispråk som utrikesförvaltningen senare klämde fram.xxxv
Snellmans roll som upphovsman till Finlands utrikespolitik efter kriget föll i skymundan, men hans porträtt blev dock kvar på sedeln i myntreformen år 1955. Tapio Wirkkala hade designat förslag till nya sedlar, och bankdelegationens medlemmar hade godkänt de modeller som experterna vid sedeltryckeri hade tillverkat utifrån dem som grund för Finlands nya sedlar redan i januari 1949. Snellman var dock inte längre den enda personen som avporträtterades, även om han fick sin bild på den största sedeln, som hade valören 10 000 mark. På 5 000 markssedeln fanns Ståhlberg och på 1 000 markssedeln Paasikivi. När Paasikivi frågades om samtycke till detta, svarade han: “Om Ståhlberg samtycker, så gör jag det med.” Valörerna bestämdes år 1952 och beslut om sedlarnas utseende fattades år 1955. Snellmans bild trycktes på blått handtillverkat papper och de övriga på maskintillverkat papper.xxxvi
Snellmans 150-årsjubileum gjorde honom åter aktuell. Den 12 maj 1956 publicerade akademiker Eino Kaila en jubileumsartikel i tidningen Uusi Suomi: “Hur J. V. Snellman ska förstås.” För Snellman, skriver Kaila, var filosofisk kunskap inte overksam bokkunskap, utan den steg ut i det samhälleliga och statliga rummet där teorin förverkligar sig själv som en drivkraft för mänsklig verksamhet. Snellmans mål var att nå fram till morgonljuset. Det för Snellman typiska långsiktiga målet var att nationen skulle vakna upp till medvetenhet om sig själv, och Snellman trodde på detta mål ända till sin död. Snellman var dock en man av handling och därför agerade han i enlighet med de rådande omständigheterna och bedömde olika frågor på kort sikt. Oberoende av vilket resultat den framtida utvecklingen kommer att ha, följer den fortfarande Snellmans linje, sammanfattar Kaila.xxxvii
Även den nyvalde president Kekkonen kunde sin Snellman. I Kekkonens dagbok finns urklipp till exempel från september 1959 i vilka Uusi Suomi gör sig lustig över att Paasikivi-Kekkonen-linjen motiveras med Snellmans uppfattningar. I texten till Olavi Hurmerintas skämtteckning “Paasikivi-Kekkonens och Snellmans linje” betonades Snellmans ord om att ett obeväpnat folk är odugligt. I tidningen dagen innan hade tidningen publicerat ett ställningstagande av ordföranden för Sovjetunionen-Finland-sällskapet. I artikeln sökte skribenten rötterna till Paasikivi-Kekkonen-linjen i Snellmans tankar. I Helsingin Sanomat den 16 september konstaterade Pauli Snellman att om hans förfader J. V. Snellman levde, skulle han kämpa mot allt som kallades för Paasikivi-Kekkonen-linjen. xxxvii Den 17 december skriver Kekkonen i sin dagbok: “Kom att tänka på. Om en finländare lever här i övertygelsen om att Sovjetunionen kommer att sluka oss och göra slut på vår självständighet, är hans liv kontinuerligt så dystert att det är bäst att flytta till Australien, där först hans barnbarn får uppleva den gula rasens seger. Om vi litar på att vi med förtröstan sköter vår självständighet efter vårt eget förnuft och att vi också har förmåga att göra det, finns det arbete för oss alla i detta land.”xxxviii
Raimo Savolainen är politices doktor och docent i politisk historia vid Helsingfors universitet. För närvarande arbetar han som huvudredaktör för Leo Mechelin-projektet. Han verkade tidigare som huvudredaktör för projektet för utgivningen av J. V. Snellmans samlade verk på svenska och i projektet för översättning av dem till finska.
Källor:
iSe Raimo Savolainen, Suosikkisenaattorit. Venäjän keisarin suosio suomalaisten senaattoreiden menestyksen perustana. Hallintohistoriallisia tutkimuksia 14. Helsingfors 1994.
iiSe Raimo Savolainen, Sivistyksen voimalla. J. V. Snellmanin elämä. Helsingfors 2006, 914-999.
iii Paasikiven muistelmia sortovuosilta I 1957, 27–28.
iv Yrjö Blomstedt, K. J. Ståhlberg. Valtiomieselämäkerta. Helsingfors 1969, 25–27.
v Elisabeth Stubb, Rätt som argument. Leo Mechelin och finska frågan 1886-1912. Helsingfors 2012. Se även Stubb 2018, 34–35.
vi Paasikiven muistelmia sortovuosilta 1957, 31.
vii Stubb 2018, 56.
viii Stubb 2018, 61.
ix Markku Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senaatista 1809–1918. Hallintohistoriallisia tutkimuksia 5. Helsingfors 1992, 238 och 299–301 samt 308–309.
x Paasikiven muistelmia sortovuosilta 1957, 34–35.
xi K. M. Schybergsson, Johan Wilhelm Snellmanis senare lefnadsskeden skildrare af Th. Rein. Finsk Tidskrift 1901.
xii Osmo Jussila, J. V. Snellman venäläisten silmin – tosiasiat tunnustanut, viisas, suomalainen patriootti. J. V. Snellman ja sanomalehdistö. Helsingfors 1981, 83-86. Se även Rudolf Sykiäinens opublicerade text “Snellman Venäjällä”. Snellman-institutets samlingar.
xiiiPaasikiven muistelmia sortovuosilta 1957, 73–75.
xivSe Raimo Savolainen, Keskusvirastolinnakkeita virastoarmeijaksi. Senaatin ja valtioneuvoston alainen keskushallinto Suomessa 1809–1995. Hallintohistoriallisia tutkimuksia 23. Helsingfors 1996.
xv Paasikiven muistelmia sortovuosilta 1957, 214–215.
xvi Hannu Immonen, Historian ystävä i verket Tuomo Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämäntyö 2:1918–1939. Borgå 1992, 372–373 och 385–386.
xvi Mikko Uola, Sinimusta veljeskunta. Isänmaallinen kansanliike 1932-1944. Helsingfors 1982, 16–32.
xvii Uola 1982, 103–104.
xviii Polvinen 1992, 173–179.
xix Polvinen 1992, 198.
xx Pohls 1989, 43–44.
xxi Polvinen 1992, 472–485.
xxii Juhani Suomi, Urho Kekkonen 1936–1944. Myrrysmies. Helsingfors 1986, 125-28.
xxiii J. K. Paasikivi. Jatkosodan päiväkirjat, 26.3. –-29.3.1941, 17–19.
xxiv Se Jatkosodan päiväkirjat.
xxv Tuomo Polvinen, J. K. Paasikivi. Valtiomiehen elämätyö 3: 1939-1944. Borgå 1995, 296–297 och 424.
xxvi Raimo Savolainen (huvudred.), J. V. Snellmanin kootut teokset VIII, 245. Se även http://snellman.kootutteokset.fi/fi/dokumentit/litteraturblad-nro-5-toukokuu-1863-sota-vai-rauha-suomelle
xxvii Osmo Apunen, Urho Kekkonen suomalainen rauhanpolitiikko. I verket Keijo Korhonen (red.) Urho Kekkonen rauhanpolitiikko. Keuru 1975, 36–39.
xxviii Paasikivi, Toimintani Moskovassa ja Suomessa 1939–1941, 116.
xxix Heikki Mikko Viitala, SN-seura, kansalaisyhteisö ja Yya. I verket Heikki Viitala (red.) Suomi ja YYA. Snellman-instituutin julkaisuja 12. Jyväskylä 1990, 54–55.
xxx Viitala 1999, 8. Se Helsingin Sanomat 25.3.1990.
xxxi Viitala 1999, 8. Se Helsingin sanomat 21.12.1989.
xxxii Tal i radio med anledning av undertecknandet av VSB-pakten 9.4.1948 (på finska). I verket Paasikiven linja. Puheita vuosilta 1944–1956. Borgå 1966, 116–117.
xxxiii Om Urho Kekkonens första presidentperiod se verket Kekkosen päiväkirjat I: 1958-62. Red. Juhani Suomi. Keuru 2001, 17-26.
xxxiv Satu Takala, ”Kyllä se oli Huumo”. Paasikivi-Kekkosen linjan keksijä viiden vuosikymmenen jälkeen. Ilkka 5.10.2004.
xxxv Osmo Apunen, Tilintekoa Kekkosen aikaan. Ulkopoliittinen valta ja vallankäyttö Suomessa. Helsingfors 1984, 165-171.
xxxvi Tuukka Talvio, Suomen rahat. Jyväskylä 1993. 144.
xxxvii Eino Kaila, ”Kuinka Snellman on ymmärrettävä” Uusi Suomi 12.5.1956. Se Kalle Sorainen, Snellman och Höffding. FT 1944.
xxxvii Urho Kekkosen päiväkirjat 1, 261 ja 271.
xxxviii Urho Kekkosen päiväkirjat 1, 295.
