J. K. Paasikivi och den svenska Finlandspolitiken
Ända sedan Henning Elmquist i början av 1920-talet som den förste svenske ministern (ambassadören) flyttade in på ambassaden vid Salutorget har dess innevånare beklagat sig över sina landsmäns bristande kunskaper om Finland. Jag vet inte om min företrädare främst syftade på den politiska klassen i Sverige eller om han menade folk i allmänhet, sannolikt båda. Även om många av mina landsmän således har tydliga brister sin inte minst historiska bildning om Finland, finns det några namn i det självständiga Finlands historia som många känner igen: Mannerheim, Paasikivi och Kekkonen. Raden av finska statsmän och politiker innehåller självfallet många intressanta personer men de tre nämnda sticker av olika skäl ut i raden. För tre år sedan högtidlighölls att 150 år gått sedan Gustaf Mannerheim föddes. Två utmärkta biografier kom ut på svenska, Dag Sebastian Ahlanders och Henrik Meinanders, böcker som dessutom sålt bra och rimligen fyllt en del kunskapsluckor om både personen Mannerheim och hans epok. Kombinationen fältherre och statsman med ett ovanligt livsöde och karriär har intresserat många. Urho Kekkonens namn är nog också ganska välkänt hos oss, främst på grund av hans långvariga dominans i finsk politik och för att han avgick så sent som 1981.
Men i Sverige tror jag att Juho Kusti Paasikivi, född Johan Gustaf Hellsten, för nutida generationer är den minst kände av de tre. Hans insatser i finsk politik har behandlats utförligt av finska historiker. Hans memoarer och ibland utförliga dagböcker finns också tillgängliga på svenska. Dock har man inte ännu sett till några nya böcker om denne statschef, vars liv kanske saknar den yttre dramatik som Mannerheims ofta representerade men som ju verkade som regerings- och statschef under inte minst den politiskt avgörande perioden 1944‒1946. Finska vänner försäkrar mig om att Tuomo Polvinens biografi i fem delar är så tung att den kanske inte, i alla fall ännu, behöver kompletteras eller revideras.
Även om Paasikivi, i alla fall hos oss, litet kommit i skuggan av Mannerheim och Kekkonen finns det skäl att uppmärksamma att hans bana och svensk Finlandspolitik korsade varandra vid ett antal för både Finland och oss synnerligen viktiga skeden. Det kan finnas goda skäl att idag, även om det måste bli ganska översiktligt, diskutera Paasikivis mellanhavanden med Sverige, hans syn på oss och i sin tur den svenska synen på Paasikivis gärning. Denna senare skildrades redan för ett halvsekel sedan av Krister Wahlbäck.
Stockholm december 1917
Första gången J. K. Paasikivis namn dyker upp i svenska politiska dagböcker och memoarer är i december 1917. Den 28‒29 i denna månad besöker Alexis Gripenberg, Finlands första och tillfälliga sändebud i Stockholm – och far till den sedermera långvarige (1943‒1956) ambassadören i Stockholm Georg Achates Gripenberg – tillsammans med Paasikivi och en annan politiker, H.G. Paloheimo, den svenska regeringen och kung Gustaf V för att plädera för ett svenskt diplomatiskt erkännande av den tre veckor gamla republiken. Paasikivi var ju en i Finland redan 1917 känd person som inom ett halvår skulle bli den självständiga republikens andre statsminister, varför hans närvaro i delegationen inte var onaturlig.
Både den liberal/socialdemokratiska regeringen Edén/Branting och Majestätet säger sig givetvis vara angelägna att lämna detta erkännande, men hänvisar till att oklarhet fortfarande råder om Rysslands inställning och den nya ryska regeringens stabilitet. En högerpolitiker och f.d. minister, K.G. Westman – sedermera återigen minister, då för bondeförbundet ‒ tycker i sin dagbok 28 december att det är höjden av småsinthet att inte i detta historiska ögonblick kunna fatta rätt beslut och klandrar kungen. Man får nästan intrycket att Westman, som var professor i rättshistoria i Uppsala och tydligen god vän till Gripenberg d.ä., ansett att kungen borde kunna fatta detta beslut själv. Ett par andra politiker av olika schatteringar verkar dock i sina dagboksanteckningar anse det anse det rätt rimligt att avvakta bolsjevikregeringens position. I bakgrunden skymtar förstås också Ålandsfrågan. Men när den finska regeringen på nyårsafton får Lenins ja, agerar den svenska regeringen snabbt och beslutar inom mindre än en vecka att erkänna Finland. Man avvisar en tysk propå att agera tillsammans med Sverige. Stockholm ville av naturliga skäl bli nr 2.
Stockholmsepisod 1934
Huruvida den till synes i förstone misslyckade expeditionen i Stockholm lämnade några varaktiga spår i Paasikivis sinne vet jag inte. Troligen inte. De följande dryga 15 åren ägnade han sig ju åt Kansallisbanken, Finlands ledande affärsbank, och hade rimligen en del kontakter med de svenska storbanker. Ett par namn som nämns i dagböckerna är Ernfrid Browaldh i Handelsbanken och Marcus Wallenberg i Stockholms Enskilda Bank. Som bankman var han ordförande i den finska delegationen i de nordiska ekonomiska samarbetsförhandlingar som ägde rum 1934. Då träffade han tydligen en av de klarast uppstigande stjärnorna i den svenska diplomatin, Gunnar Hägglöf, sedermera handelschef på UD, ett kort slag utrikeshandelsminister och sedan ambassadör i Moskva, London och Paris. Hägglöf berättar i sina memoarer, ”Möte med Europa” (1971) att Paasikivi, som tydligen upptäckt den begåvade unge mannen, en dag bjöd honom på kräftsupé. Då kom han att tala om sin första statsministertid och kungavalet 1918. Om Friedrich Karl hade blivit kung hade jag kunnat bli greve Paasikivi och Hjalmar Procopé baron, vilket senare passat särskilt bra, sade Hägglöfs värd med ett bullrande skratt. Gunnar Hägglöf, som uppenbarligen tog starkt intryck av Paasikivi, noterar som andra efter honom att den som var beredd att lyssna fick sig till livs långa föreläsningar som ändå mynnade ut i förslag präglade av sunt förnuft.
Stockholmsambassadör 1936‒1939.
Ett par år senare, 1936, kommer han något överraskande till Stockholm som Finlands sändebud. Enligt vad jag förstår var det inte minst Mannerheims idé att den 66-årige f.d. bankdirektören och statsministern skulle skickas till Sverige för att sas befästa den nordiska orientering som förordats av fältmarskalken och i december 1935 proklamerats av regeringen Kivimäki. Han skulle specifikt, menar Krister Wahlbäck i sin ”Finlandsfrågan i svensk politik 1937‒1940” (1964) verka för det försvarssamarbete som redan pågått i åtskilliga år på militär nivå också skulle ges en politisk dimension. Paasikivis tre år i Stockholm 1936-1939 skulle ju i mycket komma att domineras av just detta ämne och planerna på att gemensamt vidta en del gemensamma men begränsade försvarsåtgärder för Åland. Regeringen Kivimäkis nordiska deklaration och förhållandet att socialdemokraterna 1937 kom att ingå i den påföljande rödmylleministären Cajander ändrade rätt radikalt förutsättningarna för det svensk-finska samarbetet. I ett Stockholmsperspektiv hade de första 20 åren av republikens historia alltför mycket karaktäriserats av en tidvis diskutabel utrikespolitisk kurs och yttringar av nationalism i form av Lapporörelsen och språkstriden.
Det tycks inte som om Paasikivi under sina år i Stockholm odlat något bredare kontaktnät. Han ansåg sig nog, med tanke på sin bakgrund, stå något över vanliga diplomatiska rutiner. Det svenska namn som förekommer flitigast i Max Jakobsons bok om Paasikivi i Stockholm är naturligen Richard Sandler, utrikesminister i de socialdemokratiska eller socialdemokratiskt dominerade regeringarna 1932‒1939. Sandler var en sann nordist och Finlandsvän som i december 1939 fick avgå när den s.k. Ålandsplanen veterades av Moskva och en ny svensk ministär bildades. Några större fotavtryck av Paasikivis verksamhet i vår huvudstad ser man inte i svenska memoarböcker. Många samtal med den tidens dominerande svenske politiker, Per Albin Hansson, tycks han inte ha haft. Inte heller tycks han ha närmat sig regeringens vid sidan av statsministern tyngsta namn, finansministern Ernst Wigforss. Denne intog en, enligt vad han skriver i sina Minnen, osentimental hållning visavis Finland och skulle sedermera i hög grad bidra till att Richard Sandler fick avgå.
Enligt Wilhelm Carlgren, en av våra ledande historiker och expert på detta skede (som dessutom kunde finska) och gått igenom Paasikivis rapportering, tycks han ha koncentrerat sig på bredare rapporter och sökt sätta in den aktuella svenska utrikespolitiken i ett större sammanhang. I en längre rapport i februari 1938 hävdar Paasikivi att Sverige inte riktigt bestämt sig för vilken tyngdpunkt den svenska neutralitetspolitiken skulle ha, om den sedan NF-politiken de facto havererat skulle vilja inleda ett vidare försvarssamarbete eller föra vad han kallar en ”isolerad neutralitet”. Sverige räknar, enligt den finske ministern, med att kunna stanna utanför ett eventuellt krig.
Paasikivi tycks ha överlåtit förhandlingarna om Ålandsplanen till experterna. Han underhöll sina kontakter i hemlandet med råd och anvisningar om den finska utrikespolitikens villkor, utgående från hans realpolitiska syn. Han varnade för alltför nära kontakter med Tyskland och förordade en mera konstruktiv politik visavis Sovjetunionen.
Snart skulle Paasikivi få andra arbetsuppgifter. Hans insatser hösten och vintern 1939/1940 föranledde inte så mycket direkta svenska kontakter för hans del även om flygresorna till Moskva gick via Stockholm. Kontakterna med den svenska regeringen före och under kriget upprätthölls mest av utrikesminister Erkko, snart Paasikivis tillfällige efterträdare i Stockholm, hans efterträdare Väinö Tanner och sedermera statsminister Risto Ryti. I stora drag kan man säga att den svenska regeringen genom statsministern och utrikesminister Günther företrädde samma linje som Paasikivi att även till ett mycket högt pris söka avsluta kriget. Vi ger inga råd, sade Per Albin Hansson till Ryti i Stockholm i februari 1940 men om Ni frågar…I samtal med Tanner den 27 februari, då denne för tredje gången under samma månad framför Finlands fråga om en möjlig svenskt militär intervention, går Hansson ett steg längre och ”att det enligt hans mening var nödvändigt att sluta fred även på hårda villkor”. Då Tanner dagen därpå redovisar samtalet för regeringen frågar Paasikivi sina kollegor om inte Sverige redan i oktober 1939 i samband med det nordiska statschefsmötet redovisat sin position? Han hade rätt läst av stämningarna i Sverige och det dominerande socialdemokratiska partiet. Detta hade han lärt sig under sina år i Stockholm.
Moskva 1940‒1941
J. K. Paasikivi skulle snart få än mer att göra med Sverige – i Moskva. Från maj 1940 till juni 1941 då han var Finlands sändebud i den ryska huvudstaden kom han att umgås mycket med den svenske ministern Vilhelm Assarsson. Denne redovisar i sina memoarer ”I skuggan av Stalin” (1963) frekventa möten med Paasikivi. Hösten 1940 träffades de nästan varje dag, uppger Sverker Åström – som då tjänstgjorde på svenska ambassaden ‒ i sina memoarer, ”Ögonblick” (1992). Paasikivi hade täta samtal med Molotov och hans närmaste män Vyshinskij och Dekanozov som tävlade i att pressa den finske ambassadören om allt möjligt, inte minst föregivet undertryckande av prosovjetiska krafter i Finland; detta skede är Er alla väl bekant. Då behövde han ett andningshål vilket tydligen samtalen med den, enligt Åström, intelligente men late Assarsson utgjorde. De hade också en central uppgift hösten 1940 att tillsammans ‒ förgäves ‒ försöka skingra sovjetiska farhågor om planerna på ett närmare statsrättsligt samgående mellan Finland och Sverige. Dessa idéer var inte, som Molotov hävdade, något försök att slingra sig ur Moskvafreden som ju slutits mellan Finland och Sovjet utan borde tvärtom ligga i Sovjetunionens intresse. Men Molotov och hans kumpaner var oböjliga, anade tyska intriger och hade sannolikt andra planer för Finland.
Samtalen mellan Paasikivi och Assarsson lämnar en klar bild av den förres nordiska orientering, betoning av Sveriges betydelse för Finland och vikten av en rimlig relation till Moskva. Någon gång kunde hans gamla tyska böjelser skina igenom när han föreställde sig att Tyskland nog ändå skulle bli den dominerande makten i Europa, vilket skulle tjäna finska intressen.
Det finska sändebudet, som med tvekan åtagit sig uppdraget i Moskva, lämnade i juni 1941 i missnöje över sin egen regerings politik sin post och inträdde i den politiska reserven. Han blev informellt ledare för den s.k. fredsoppositionen, kallad de 33, som i augusti 1943 riktade en öppen skrivelse till presidenten med krav på att man borde inleda förhandlingar om att lämna kriget. När på initiativ av bl.a. den sovjetiska Stockholmministern Kollontay – som ju med sin bakgrund alltid intresserade sig för Finland – en direkt kontakt om en eventuell separatfred togs upp i februari 1944 var det ånyo Paasikivi som ledde trevarna i först i Stockholm och sedan underhandlingarna i Moskva. Han redovisar inga åsikter om den svenska brevbärarrollen under dessa månader utan fann den tydligen naturlig. Året innan då genom den belgiske ministern i Stockholm, prinsen av Croy, de allra första trevarna ägde rum, fanns det de i Helsingfors som ville välja en annan brevbärare än Sverige, främst USA; den tyskvänlige utrikesminister Witting var ingen Sverigevän och visste rimligen att han inte var så populär i Stockholm. President Kallio klagar i mars 1940 på att Sverige är en svag medlare, medan Tanner vintern 1944 refererar till en svensk förmyndarinställning.
När väl kontakterna mellan Helsingfors och Moskva etablerats blev den svenska rollen givetvis mindre. Men man tycktes från finsk sida var angelägen om att hålla Stockholm a jour. Utrikesminister Günther och hans närmaste man Erik Boheman intervenerade även under sommaren 1944 ofta ganska oblygt i processen. De drevs av övertygelsen att även en territoriellt mycket hård fred var bättre för Finland ‒ och Sverige ‒ än fortsatt krig som skulle kunnat resultera i ytterligare förluster och starkare sovjetisk närvaro i Finland och alltså närmare Sverige. Det är i själva verket inte alls omöjligt att Paasikivi såg den svenska rollen som en mycket aktiv och även av innehållet intresserad brevbärare som ett stöd för den linje han länge inte lyckades få gehör för hemma.
Slottet vid Salutorget 1946‒1956.
I november 1944 bildade J. K. Paasikivi sin andra regering och i mars 1946 ersatte han Mannerheim som president. Under de tio åren i Slottet i Helsingfors reste Paasikivi mycket litet, egentligen bara till kung Gustaf V:s begravning 1950, kung Gustaf VI Adolfs 70-årsdag 1952 och till Moskva, men först 1955, för att bl.a. motta en hög sovjetisk orden, men viktigast för att motta beskedet om att den sovjetiska basen Porkala väster om Helsingfors skulle återlämnas. Kontakterna med Sverige upprätthölls genom läsning av böcker och svenska tidningar. Han tog också emot för honom intressanta svenskar på besök, men egentligen mycket få. Tage Erlander kom på besök några ggr vilket avspeglas i Paasikivis dagböcker men märkligt nog inte alls i Erlanders egna ställvis utförliga anteckningar. Detta kan förstås bero på samtalens natur.
Det bör noteras att utrikesminister Östen Undén, som var på sin post alla Paasikivis år som statsöverhuvud aldrig tycks ha träffat denne utom kanske vid presidentens mera ceremoniella besök i Stockholm 1950 och 1952. Undén berättar däremot belåtet i en dagboksanteckning från 1956 (1/2) efter ett nordiskt möte i Köpenhamn att Urho Kekkonen haft en hälsning från Paasikivi av innebörd att Undén, i motsats till de flesta socialdemokrater, förstod sig på utrikespolitik. Hälsningen är intressant. Egentligen borde den av Friedrich Meineckes Staatsräson influerade Paasikivi inte haft så mycket gemensamt med juristprofessorn från Uppsala som ofta tycktes tänka i andra banor än realpolitikens och kunde vara ganska doktrinär. Dock hade Undén i många stycken samma syn som den finske presidenten när det gällde de små staternas möjligheter att påverka politiken. Paasikivi hade kanske med denna hälsning i tankarna sin kollega från fredsförhandlingarna 1920 och samtalen med Ryssland hösten 1939, Väinö Tanner, som enligt JKP inte förstod sig på utrikespolitik? Till historien hörde också att Undén, kanske främst färgad av inbördeskriget, tillhörde den falang inom den svenska socialdemokratin som var ganska avvaktande mot Finland.
Att Östen Undén under Paasikivis tio år i Slottet inte gjorde sig ärende till Helsingfors kan te sig märkligt – och ä r märkligt, liksom att Carl Enckell eller hans efterträdare t.ex. aldrig tycks ha inbjudit honom. Så länge kontrollkommissionen var på plats var det inte svårt att förstå. Men förklaringen är nog till sist ganska enkel: den viktiga kontakten med Finland skötte statsministern själv, genom att emellanåt besöka Helsingfors – då han alltså träffade presidenten – men mest genom finska socialdemokrater i ledande ställning som kom på visit. Erlander redovisar åtskilliga samtal med K.-A. Fagerholm, Unto Varjonen och Väinö Leskinen, enstaka med företrädare för andra partier, som t.ex. Kekkonen. Erlander visste ju också att Undén stod nära Wigforss, finansminister till 1950, och delade dennes ganska svala syn på Finland. Erlander själv, som i sin egenskap av krigstida statssekreterare med ansvar för säkerhetspolisen m.m. stångats med realpolitiken, ansågs säkert med rätta vara en Finlandsvän.
Paasikivi tog också emot ett antal ledande svenska tidningsmän som Dagens Nyheters politiske redaktör Leif Kihlberg, K.A. Tunberger från samma tidning och Expressens utrikeschef Bo Enander. Dessa ägnade han en hel del tid vilket säkert var klokt. På så sätt kunde han försöka motverka den ibland under de första åren efter stilleståndet ganska alarmistiska bild som spreds via en del svenska tidningar. Man var på många håll helt enkelt orolig för en långsam sovjetisering av republiken som en följd av stilleståndsvillkoren. Erik Boheman ställde, enligt en anteckning i Georg Gripenbergs dagbok (21/1 1945), flera gånger sig frågan om man i sin förmedlarroll pressat Helsingfors för hårt när det gällde ett vapenstillestånd? Gripenberg, som själv ofta var mycket pessimistisk rörande hemlandets öde, noterar i samma anteckning att den ryska politiken mot Finland ändå inte blivit så aggressiv som man fruktat. Och efter Pragkuppen i februari 1948 tycks den svenske statsministern (4/4) ha lugnats av finska partikamraters försäkran att den fackliga rörelsen och högerns dominans inom socialdemokratin skulle rida spärr mot eventuella kommunistiska kuppförsök.
Paasikivis syn på Sverige
Det återstår att söka beskriva J. K. Paasikivis syn på vårt land respektive hur hans politik, den s.k. Paasikivilinjen betygssatts i Sverige. Hans grundsyn på vårt land och dess politiska ledning under vår gemensamma tid sammanfattas i en roande anteckning i Johan Nykopps ”Med Paasikivi i Moskva” (1979). Under Vilhelm Assarssons frånvaro skulle chargé d´affaires Sten von Euler en dag besöka Paasikivi för att förhöra sig om sanningshalten i alarmerande rykten om ryska framstötar som florerat. Sedan Paasikivi hälsat von Euler välkommen och sagt sig känna hans far, Nobelpristagare i kemi, från Stockholmsåren satte han igång med en längre föreläsning om den felaktiga utrikespolitik som riksregeringarna fört under den gemensamma tiden när man i stället för att bekymra sig om östgränsen förde krig på kontinenten. Man hade inte, enligt Paasikivi, utnyttjat Rysslands svaghetsperiod innan Peter den store blev tsar. Någon förståelse för att Sverige kunde uppfattat sig ha varit mera hotat från söder, från Polen, Brandenburg och kejsaren i Wien, än från öster före Peter den store förmedlade han inte – och förbluffade tydligen också von Euler. Han fick när audiensen var slut lämna den finska ambassaden utan att ha berört sitt ärende.
Paasikivis föreläsning för den svenske diplomaten är intressant inte bara som ett exempel på den finske statsmannens karaktär utan också för att den illustrerar skillnaden genom åren i hotbilden. Medan Finland som en del av det svenska riket eller senare som självständig stat egentligen enbart kunde hotas från ett håll, har den svenska hotbilden tidvis varit mera mångfacetterad. Under stormaktstiden kom hotet kanske främst från söder, från de mera organiserade staterna Polen, Danmark och Brandenburg som stördes av Sveriges position på kontinenten. Men efter freden i Nystad 1721 flyttades tyngdpunkten i hotbilden österut. Med undantag för Hitlertiden då hotet från söderifrån, har det därefter härrört från öst.
När det gällde det nutida Sverige uttalar han i samtal med Assarsson, och sedermera med andra svenskar, förståelse för att Sverige i första hand måste värna om sin egen säkerhet. Med det temperament som Paasikivi hade skulle det annars varit lätt att föreställa sig att han någon gång skulle anklagat oss för att svika Finland. Assarsson redovisar faktiskt i sina memoarer ett tillfälle under den sovjetiska pressen sommaren 1940 då Paasikivi sade att Sverige väl vid en ny sovjetisk intervention måste ingripa och knappast passivt kunna åse hur Finland undertrycktes? Annars talar han inte sällan i sina dagböcker om Sverige som ”vår bästa vän” och med liknande vändningar. På samma sätt återkommer han ofta i sina dagböcker till Finlands nordiska identitet. Paasikivi betonade ofta, som Henrik Meinander också framhållit, för sina landsmän i Helsingfors vikten av att behandla finlandssvenskarna generöst. För Finlands utrikespolitik och kontakterna med Sverige var detta fundamentalt, noterar han flera ggr i dagboken. Han betraktade språkstriden som fördärvlig.
Paasikivibilden i Sverige
Eftersom den s.k. Paasikivilinjen egentligen följde ett tankespår som ända sedan republikens tillkomst 1917 de flesta svenska stats- och utrikesledningar skulle ha föredragit framför den förda finska politiken har bilden av den ibland något vresige gamle herrn i Slottet vid Salutorget huvudsakligen varit positiv. Man förstod väl det politiska budskapet i Paasikivilinjen och försvarade under det kalla kriget denna inför vanlig kritik i tredje land. Östen Undén försökte själv på olika sätt att föra en i vissa avseenden liknande politik främja dialogen med Moskva och hade i detta stycke stöd av vårt mångåriga (1947‒1963) sändebud i den ryska huvudstaden, Rolf Sohlman, en nära vän till Undén och dessutom gift med en ryska. Men vad Östen Undén inte tycktes vilja inse var att medan Paasikivilinjen var rätt politik för Finland tillät svensk opinion sällan en liknande linje för svensk del. Bortsett från några korta perioder i svensk historia, efter det stora nordiska kriget 1700‒1721, och på 1820- och 1830-talen efter Napoleonkrigen, har Sveriges förhållande till Ryssland ofta varit mer eller mindre problematiskt eller distant. Under 1960-talet, under Algerietkriget och sedan Vietnamkonflikten växte också den allmänna opinionens misstänksamhet mot stormakterna vilket gjorde Paasikivilinjens realpolitiska utgångspunkt mindre tilltalande för svensk opinion. Olof Palmes politik började ta form och fann ett starkt stöd i den allmänna opinionen. Denna mötte ju föga förståelse hos Kekkonen eller Mauno Koivisto, för att inte tala om den finska säkerhetspolitikens intellektuella motor, Max Jakobson.
Sådan har skillnaden i mycket förblivit sedan dess. Den svenska utrikesledningen har egentligen inga problem med den finska östpolitiken men följer själv sedan ganska länge huvudsakligen en annan linje. Differensen kan rätt drastiskt illustreras av ett meningsutbyte mellan en inbjuden svensk riksdagsledamot och tidigare minister och president Niinistö vid dennes sommarseminarium på Gullranda i juni 2016. Den förra reste frågan om varför Finland överhuvudtaget bjöd in Putin på besök, vilket då för svensk del var och fortfarande nog är otänkbart. Man kan givetvis bara spekulera om varför denna skillnad mellan svensk och finsk syn är så tydlig och varför Sverige och Polen är de två länder i Europa där enligt en undersökning den allmänna opinionen är mest misstänksam mot Ryssland. För min del har jag länge trott att detta beror på att Ryssland är det enda land som historiskt och varaktigt skadat vårt land ‒ och dessutom tre gånger och förgäves sökt undertrycka vårt östra grannland. Varken danskar, polacker eller preussare har, trots åtskilliga försök, annat än marginellt hotat Sveriges territoriella integritet. Det är givetvis inte något svensken tänker på särskilt ofta, men insikten finns, menar jag, på något sätt i det undermedvetna.
Redan Krister Wahlbäck gjorde för ett halvsekel en distinktion mellan den officiella synen på den finska utrikespolitiken efter krigen och medias. Samma tidningar, särskilt Dagens Nyheter, landets då som nu ledande tidning, som under fortsättningskriget ställt sig kritiska mot den finska politiken och uppslutningen på Tysklands sida, stördes nu av den s.k. finlandiseringen. De socialdemokratiska regeringarna däremot hyste förståelse för Paasikivilinjen och bortsåg då från inslag av självcensur och Kekkonens maktutövning och i vissa kritiska svenska ögon alltför nära bilaterala förbindelser med de sovjetiska ledarna. Paasikivilinjens förankring och fortsättning ansågs rent av i regeringarnas innersta krets vara ett svenskt intresse och motiverade i sin tur återhållsamhet med Sveriges institutionella kontakter med de västliga strukturerna. Sålunda spelade Finland länge en roll i Sveriges förhållande till den västeuropeiska integrationsprocessen, vilket jag själv diskuterar i min ”Sverige och EEC” som kom ut för femtio år sedan. Att Finland hade ett fungerande förhållande till Moskva har varit och är alltjämt ett svenskt intresse och har ett tydligt stöd bland dem om har anledning att intressera sig för saken. Motsatsen skulle väcka oro i Stockholm. Samtidigt har vi själva s.a.s. råd att leva med ett ofta problematiskt förhållande till Ryssland, även om detta naturligtvis inte är idealiskt. Utrikesminister Ann Lindes nyligen avlagda besök i Moskva – det andra på denna nivå sedan annekteringen av Krim 2014 ‒ lär inte jäva denna bild.
Mannerheim menar i sina Minnen att den svenska politiken visavis Finland före och under vinterkriget var motsägelsefull. Å ena sidan vägrade man att före kriget utlova sådant – militärt – stöd som kanske enligt somliga skulle kunnat förhindra kriget. Å andra sidan lämnade Sverige ett omfattande ekonomiskt och materiellt stöd till Finland som man sluppit om man före kriget intagit en mera bestämd hållning. Men man kan inte begära att Mannerheim skulle förstå den politiska dynamiken i Stockholm. Per Albin Hansson, 1900-talets kanske ledande svenske politiker, kände sitt parti. Han hade knappast, även om han själv trott på möjligheten, kunnat få med socialdemokraterna på en linje enligt Mannerheims och andras önskan. Det hade kunnat leda till partiets sprängning eller i alla händelser en allvarlig kris och till att andra krafter tagit över ledningen i landet. Jag får nu när jag på nytt gått igenom Paasikivis dagböcker och memoarer och annan relevant litteratur intrycket att J. K. Paasikivi efter sina år i Stockholm insåg detta sakernas tillstånd.
Krister Wahlbäck skriver i sin uppsats inför 100-årsdagen att J. K. Paasikivi genom åren bevarade sin nyfikenhet och gärna lyssnade på andra. Det senare är kanske inte det intryck man får läser om honom eller i hans dagböcker. Nyfiken förvisso, men han tycks gärna ha talat själv. J.O. Söderhjelm skriver i sin memoarbok ”Tre resor till Moskva” (1970) att han när han och Paasikivi båda var ministrar under vinterkriget undvek Söderhjelm att gå på regeringens gemensamma middagar just därför att Paasikivi hela tiden föreläste. Max Jakobson refererar emellertid med gillande i ”Våldets århundrade” (2001) till Wahlbäcks tes att J. K. Paasikivi tycktes befriad från den cynism som ofta utmärker statsmän med hans realpolitiska syn. Han gladde sig inte åt att i sin pessimism få rätt.
Tage Erlander noterar i sin dagbok den 9 februari 1955 apropos eventuella konsekvenser av att Grigorij Malenkov avsatts som sovjetisk premiärminister att ”än en gång tycks Paasikivi ha bedömt läget rätt”. Denna anteckning från en person, som vanligen var ganska återhållsam med beröm och snar till kritik, kan tjäna som ett svenskt epitafium för årets jubilar.
Mats Bergquist
Mats Bergquist (f. 1938), är en svensk diplomat. Han anställdes på Utrikesdepartementet 1964 och har bland annat tjänstgjort i London, svenska FN-representationen och Washington, D.C. Därefter tjänstgjorde Bergquist som ambassadör i Tel Aviv och Nicosia (1987–1992), i Helsingfors (1992–1997) och London 1997-2004.
Litteratur
Assarsson, W. (1963), I skuggan av Stalin.
Carlgren, W. (1981), Mellan Hitler och Stalin.
Carlgren, W. (1973), Svensk utrikespolitik 1939-1945.
Carlgren, W. (1977) Varken – eller. Reflexioner kring Sveriges Ålandspolitik 1938‒1939.
Ehrensvärd, C.A. (2005), Arméchef i orostid. Dagboksanteckningar 1938-1957.
Erlander, T. (2001-2006), Dagboksanteckningar 1946‒1956.
Gripenberg, G.A. (2019), Dagbok 1943.
Gripenberg, G.A. (2019), Dagbok 1944.
Gripenberg, G.A. (2019), Dagbok 1945‒1946
Hamilton, H. (1956), Dagböcker 1917‒1919.
Hägglöf, G. (1971), Möte med Europa.
Jakobson, M. (1978), Paasikivi Tukholmassa.
Jakobson, M. (2001), Våldets århundrade.
Jägerskiöld, S. (1972), Mannerheim mellan världskrigen.
Jägerskiöld, S. (1975), Fältmarskalken.
Mannerheim, G. (1952), Minnen II 1931-1946.
Nykopp, J. (1979), Med Paasikivi i Moskva.
Paasikivi, J. K. (1985), Dagböcker 1944‒1947: Vid katastrofens rand.
Paasikivi, J. K. (1986), Dagböcker 1947‒1950: De farliga åren.
Paasikivi, J. K. (1987), Dagböcker 1950‒1956: De sista åren.
Paasikivi, J. K., (1958). Minnen I 1939‒1940.
Paasikivi, J. K. (1959), Minnen II. Mellankrigstiden – som sändebud i Moskva.
Palmstierna, E. (1953), Orostid II. 1917‒1919. Politiska dagboksanteckningar.
Söderhjelm, J.O. (1970) Tre resor till Moskva.
Tanner, V. (1950), Finlands väg 1939‒1940.
Tanner, V. (1952), Vägen mot fred 1943‒1944.
Undén, Ö. (2002), Anteckningar 1918‒1952.
Undén, Ö. (2002), Anteckningar 1952‒1966.
Wahlbäck, K (1964), Finlandsfrågan i svensk politik 1937‒1940.
Wahlbäck. K. (2011), Jättens andedräkt. Finlandsfrågan i svensk politik 1809-2009.
Wahlbäck, K, (1971), Paasikivi: den svenska synen. Nordisk Tidskrift 1971:1
Westman, K.G. (1987), Politiska anteckningar 1917‒1939.
Wigforss, E. (1954), Minnen III 1932‒1949.
Åström, S. (1992), Ögonblick.
