Finland och Sverige – Vad bestämmer vår närhet?
Finland och Sverige – Vad bestämmer vår närhet?
Rubriken för detta seminarium, ”I de nordiska länderna känner vi oss hemma” är mycket intressant. Är det så att vi alla känner oss hemma i de nordiska länderna och vad vet vi egentligen om vår närhet?
Själv fick jag för bara någon vecka sedan reda på att en av mina förfäder år 1591 kom från Savolax till norra Värmland. Ett liknande arv från vår långa gemensamma historia delar jag med många svenskar, de allra flesta säkert utan att känna till det.
För historiker är det annorlunda; de kan se lättare de spår som ännu finns kvar från de gemensamma åren fram till 1809 i rättsväsende, förvaltning och mycket annat. Politiskt innebar däremot 1809 givetvis ett totalt avbrott och nya relationer fick börja byggas efter det att Finland fick sin självständighet.
Om dem kan andra tala som nu idag om President Paasikivi. Min roll i stället är att tala om perioden efter 1989 och vad det är som bestämmer närheten mellan våra två länder, framför allt på det säkerhetspolitiska området.
Storpolitikens inflytande för finsk-svenskt närmande
I hög grad är det de stora makternas agerande som har möjliggjort ett ökat närmande mellan Finland och Sverige. Det första steget var givetvis Berlinmurens fall. Inom vårt närområde ledde det bland annat till att säkerhetspolitik nu kunde inkluderas i det nordiska samarbetet och att alla de nordiska länderna kunde engagera sig i det samarbete i Östersjöområdet som inte var möjligt tidigare.
Utvecklingen ledde också till ett gradvis närmande till Nato, som, genom de stora förändringarna i det som nu blev Ryssland, hade fått en annan roll. Gränslinjen mellan Natoländer och övriga uppluckrades alltmer genom olika partnerskapsorganisationer, senast år 2014 då Sverige och Finland, tillsammans med tre andra länder, kom att inkluderas i Natos Enhanced Opportunities Partnership (EOP).
Samarbetet med Nato och USA är i hög grad geografiskt betingat, med övningar i Östersjöområdet i vilka Sverige och Finland ses som en del av ett geografiskt område. Eftersom Finland och Sverige också i andra avseenden än geografiskt är lika och har samma intressen ses länderna ofta som en enhet. Från finsk och svensk sida har man insett att de två länderna får större vikt tillsammans, vilket har lett till att agerandet alltmer skett gemensamt, framför allt gentemot USA.
Det gemensamma medlemskapet i EU är givetvis också väsentligt, men för oss inte samman på samma sätt som Natosamarbetet. Sverige och Finland är visserligen likasinnade och samarbetar i många frågor men på flera områden finns också skillnader.
Ett sådant är det större engagemang som Finland har för det försvarspolitiska elementet inom EU och framför allt beträffande försvarsgarantin och -förpliktelsen i artikel 42.7. Finland har i motsats till Sverige sett den som giltig också för alliansfria länder och därför sökt samarbete med Frankrike för klargörande av betydelsen av artikeln.
Ett annat område, som formellt inte alls har med säkerhetspolitik att göra, men som kan få stora effekter på det politiska området, är det ekonomiska, och framför allt det faktum att Finland men inte Sverige är medlem av eurosamarbetet. Under ett antal år har vissa länder varit intresserade av att samarbetet inom EU för att få ökad effektivitet ska kunna ske i olika hastighet för olika länder.
President Macron har varit en av företrädarna för denna linje och han önskar också att euroländerna ska kunna få ett djupare samarbete. Att ett närmare ekonomiskt samarbete också får politiska följder är oundvikligt och, förutom att Sverige känner oro för att detta skulle kunna negativa effekter på Sverige i andra avseenden, skulle det också komma att föra Finland och Sverige längre från varandra.
Finland och Sverige som del av Norden
Det senaste decenniet har medfört stora förändringar, som påverkat Sverige och Finland liksom övriga nordiska länder. Inte minst upplevs Rysslands alltmer aggressiva politik som allvarligare i Norden än i många andra delar i Europa. Att stärka de militära resurserna har setts som nödvändigt och att göra det genom samarbete har varit naturligt på grund av vår geografiska närhet.
Under de senaste åren har ytterligare osäkerheter tillkommit. På grund av President Trumps uttalanden och politik mot europeiska allierade framstår USA:s framtida agerande i en krissituation i Europa inte längre som givet. Kommer Nato (USA) att ingripa i en militär kris och i så fall när? En sådan osäkerhet har ju alltid funnits i Finland och Sverige men är ny i Natoländerna Norge och Danmark.
I Norge har därmed tankarna på nordiskt samarbete i en krissituation vuxit. En stark företrädare för sådana tankar har varit förre överbefälhavaren, Sverre Diesen. Den trilaterala avsiktsförklaringen från september 2020 mellan Finland, Sverige och Norge, som syftar till att koordinera nuvarande och framtida militära operationsplaner, visar hur långt detta tänkande har kommit – den hade varit otänkbar för bara några år sedan.[1] Också inom NORDEFCO har samarbetet fördjupats under de senaste åren.
Även EU har under de senaste åren fått en minskad roll när initiativ och utspel alltmer sällan kommer från organisationen. I dag ser vi Tyskland, Frankrike och Storbritannien som de tre huvudaktörerna och trots att Storbritannien lämnat EU agerar man ibland tillsammans med Frankrike och Tyskland t ex i uttalanden i samband med kriser.
Danmark, Finland, Norge och Sverige har alla anslutit sig till Storbritanniens Joint Expeditionary Force (JEF), Tysklands Framework Nations Concept (FNC) och Frankrikes European Intervention Initiative (EI2). Signifikativt är att för alla fyra gäller att det är kontakten med det ledande landet och det faktum att de övriga nordiska länderna deltar som är de viktigaste aspekterna av de olika initiativen.[2]
Finland och Sverige förekommer också i ett större geografiskt sammanhang den s k Northern Group, som också vittnar om den större flexibiliteten i samarbetet. I denna grupp, där försvarsministrarna i Norden (utom Island) samt Baltikum, Nederländerna, Polen, Storbritannien och Tyskland ingår, är det gemensamma intressen och likasinnade länder som möts.
Det bilaterala samarbetet
Den centrala delen av det finsk-svenska samarbetet är ändå det bilaterala. Mycket har hänt sedan 2014 då de dåvarande finska och svenska försvarsministrarna undertecknade en överenskommelse om fördjupat samarbete. Detta omfattar nu alla vapenslag.
Ett viktigt steg mot fördjupning var den svensk-finska marina stridsstyrkan, som blev operationell 2017. De finska och svenska flygstridskrafterna har också under övning verkat som integrerade delar i varandras luftförsvar. Samarbetet inkluderar gemensam operationsplanering och dessutom ingår förberedelser för gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier, även sådana bortom fred.
En finsk lag om att underlätta möjligheten att kunna ge och ta emot hjälp från andra länder togs 2017 och under 2020 antogs motsvarande lag i Sverige. Enligt formuleringarna i den svenska lagen ska regeringen, utan att inhämta riksdagens stöd, kunna ingripa till Finlands hjälp för att hindra kränkningar av finskt territorium och på motsvarande sätt kunna be om hjälp från Finland.
Syftet bakom den just antagna lagen, enligt försvarsminister Peter Hultqvist, är att vinna tid så att man hinner ingripa snabbt i en kris, men också att höja tröskeln för ett angrepp på våra länder och att inför andra visa på allvaret i vårt samarbete. I lagen ingår däremot inte någon möjlighet för regeringen att sätta in svenska styrkor för att möta ett väpnat angrepp mot Finland. Ett sådant ingripande skulle innebära att Sverige har gått in i kriget, något som kräver klartecken från riksdagen.[3]
Samarbetet planeras att fortsätta på en rad områden. Närmast ligger utökat värdlandsstöd för båda länderna, något som de båda nu diskuterar. Det handlar om att i förväg skapa praktiska, administrativa och rättsliga förutsättningar för att svenska och finska förband ska kunna verka på varandras territorium.
Frågan är hur långt samarbetet kan nå. Bland de problem som utökat samarbete kan stöta på nämns ofta olikheter i hotbilderna. En av frågorna som har ställts är om Sverige är berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utöka sin försvarszon kring baserna på Kolahalvön.
På samma sätt har frågan ställts huruvida Finland är berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön. För Sverige anses det vidare mycket osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper. För finsk del ses det inte lika självklart.[4]
Enligt den svenska Försvarsberedningens rapport Värnkraft från 2019 finns också fortsättningsvis en rad områden där länderna nu kan och bör öka sitt samarbete. Beredningen har bland annat föreslagit att Sverige och Finland ska stärka samarbetet ytterligare genom gemensam planering för situationer som berör utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga.
För att i tid kunna bistå Finland vill man också att en brigad med förstärkningsresurser ska kunna förberedas för att kunna verka i Finland vid kris, krigsfara och krig. Uppenbart har Finland och Sverige ännu långt ifrån nått gränsen för vad länderna kan åstadkomma tillsammans.
Gunilla Herolf är Senior Associate Research Fellow vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm.
Noter
[1] Frank Bakke-Jensen, Peter Hultqvist och Antti Kaikkonen, ”Sverige, Finland och Norge utökar försvarssamarbetet”, Dagens Nyheter, 24 september 2020.
[2] Björn Fägersten (ed.), The Nordics and the New European Security Architecture, UI Report 2/2020.
[3] Regeringens proposition 2019/20:110, Operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, 5 mars 2020.
[4] Karlis Neretnieks, ”Svenskt och finskt militärt samarbete – möjligheter och begränsningar”, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg, 11 december 2017 (https://kkrva.se/svensk-och-finskt-militart-samarbete-mojligheter-och-begransningar/).
